DNA-teknik används i jakten på gonorré

Kontaktspårning och smittskydd vid utbrott av gonorré kan ytterligare förfinas med hjälp av den molekylärgenetiska analysmetoden pulsfält gelelektrofores, visar en ny studie.

5 februari 2001

Så sent som i början av 1970-talet var gonorré en stor sjukdom i Sverige. Varje år rapporterades cirka 40 000 fall per år. Med hjälp av effektiv diagnostik, antibiotika, aktiv smittspårning och information sjönk siffrorna sedan drastiskt för att nå sin lägsta nivå 1996. Detta år rapporterades endast 211 fall i hela landet, varför många trodde att sjukdomen var på väg att utrotas.

Men för varje år sedan dess har antalet nyupptäckta gonorréfall stadigt ökat igen (om än i små tal jämfört med för 30 år sedan). 1998 bestämde sig Nationella referenslaboratoriet för patogena Neisseria för att i samarbete med Smittskyddsinstitutet undersöka vilka olika gonorréstammar och undergrupper som var i omlopp samt i vilka patientgrupper de var spridda. Den som gjort studien är fil  mag  Magnus Unemo, biomedicinsk analytiker och forskarstuderande vid referenslaboratoriet och verksam vid avdelningen för klinisk mikrobiologi och immunologi på Regionsjukhuset i Örebro.

89 procent av isolaten från samtliga rapporterade fall under ett år skickades till Örebro, 348 isolat av totalt 393. Även epidemiologiska data som kön, ålder, smittort, sexuell läggning med mera samlades in.

Det visade sig att större delen av den ökade smittspridningen var inhemsk och att den framför allt skedde bland homosexuella män samt yngre män och kvinnor under 25 år.

Med hjälp av traditionell serologisk karakterisering konstaterades att två olika serologiska varianter stod för huvuddelen av ökningen: IB-2-isolat bland homosexuella män och IB-3-isolat bland yngre heterosexuella.

För att se om det var en och samma stam av IB-2 respektive IB-3 som spreds i grupperna gick Magnus Unemo vidare med DNA-analys. DNA-fragment, erhållna med hjälp av restriktionsenzym klyvning, från samtliga IB-2- och IB-3-isolat separerades med pulsfält gelelektrofores, PFGE, som i dag är en relativt vanlig metod vid epidemiologiska utredningar av bakterier. Med hjälp av »PFGE-fingeravtryck« går det att spåra bakteriestammar med identisk genuppsättning.

Analysen visade att den genetiska variationen inom de båda serologiska varianterna var hög. Drygt 30 olika genetiska varianter identifierades. Samtidigt konstaterades att cirka hälften av alla IB-2- respektive IB-3-isolat var kloner av varandra (identiskt lika) och kom från gruppen homosexuella män respektive yngre män och kvinnor.

Under Läkaresällskapets riksstämma i november fick Magnus Unemo ta emot ett pris för den poster som han presenterade på stämman. Han har också presenterat studien på den 12:e internationella konferensen i Galveston, Texas om patogena Neisseria (bakterier som kan orsaka gonorré och hjärnhinneinflammation).

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida