Efter Bobbys död har en krisgrupp bildats på Handskerydsskolan

Skolpersonalen har efter Bobbys död vridit och vänt på det som har hänt. Men de fick inga signaler om att han for illa och känner inte att de hade kunnat göra något. I en krisgrupp kan de prata om sina tankar och funderingar och om hur de mår.

Det har varit en väldigt jobbig vårtermin för både skolhälsovården och den övriga personalen på Handskerydsskolan i Nässjö. Verksamhetschefen för skolhälsovården, Bertil Carnhede, berättar att de sedan beskedet kom om Bobbys död och vad han fick utstå i slutet av sitt liv, har försökt förstå vad som egentligen hände.

Just nu pågår rättegången mot pojkens mamma och styvpappa. De är åtalade för bland annat mord, alternativt grov misshandel och grovt vållande till annans död. Personal som arbetar med barn är skyldiga att anmäla vid misstanke om att ett barn far illa. Men personalen har inte kunnat erinra sig några tecken som skulle ha hjälpt dem att se. 

– Vi har ältat detta: Har vi missat något? Fanns det något som vi kunde ha sett? Men vi kommer inte fram till annat än att det inte fanns några signaler som vi borde ha uppmärksammat och att vi inte hade kunnat handla annorlunda. Det hela är fullständigt obegripligt för oss. Vi ser därför ingen anledning att ändra på rutinerna, vi har följt den gång vi ska ha, säger han.

Utvecklades snabbt

Sedan Bobby började i Handskerydsskolan i oktober utvecklades han bara i positiv riktning. Han gick i en träningsskola, en skolform inom särskolan för barn med svårare handikapp som inte kan tillgodogöra sig undervisningen i grundsärskolan.

I träningsskolan får barnen möjlighet att utveckla grundläggande förmågor, som att kommunicera och att fungera tillsammans med andra människor. Och just det hade Bobby lyckats så bra med under hösten. Han talade mer och mer och fungerade allt bättre socialt.

Fick inga konstiga signaler

Bobby var också alltid hel och ren och hade med sig det han behövde till skolan, som exempelvis handduk när de skulle bada. Bertil Carnhede träffade Bobby, hans mamma och styvpappa några gånger utan att ana att allt inte stod rätt till.

– Styvfadern var mycket trevlig och vältalig, medan mamman var blyg och tillbakadragen. Men jag tyckte inte det var konstigt alls, jag fick inga sådana signaler, säger han.

Bobby anmäldes sjuk några dagar före jul. Under de tre veckor som han var hemma från skolan hade skolhälsovården och klassföreståndaren regelbunden telefonkontakt med familjen, två gånger i veckan. Föräldrarna drog sig inte undan den kontakten, tvärtom ringde de upp när de fick klart för sig att skolan hade sökt dem. De beskrev Bobbys sjukdomssymtom på ett trovärdigt sätt.

– Vi talade med både mamman och styvpappan och uppfattade inte att något var fel, berättar Bertil Carnhede.

Tid hos skolläkaren – för sent

När vårterminen var inne på tredje veckan och Bobby ännu inte hade kommit tillbaka till skolan beslutade Bertil Carnhede tillsammans med skolsköterskan att erbjuda en tid hos skolläkaren.

– Skolsköterskan tog kontakt och berättade att vi brukar göra så när ett barn har varit sjukt så pass lång tid. Föräldrarna var helt införstådda med detta och att komma och träffa skolläkaren på måndagen. Vi anade ingenting. Vi litade på det som sades ? Bobby pratade med ytterst få personer, så vi kunde inte be att få tala med honom, berättar Bertil Carnhede.

När måndagen kom var det för sent.

Skolsköterskan en liten resurs

Gunilla Fagerholt är ordförande i riksföreningen för skolsköterskor. Hon beskriver hur svårt det kan vara att som skolsköterska hinna träffa alla elever och att se om något barn far illa.

– När man hör om Bobby blir man på en gång både arg, bestört och bedrövad. Och man frågar sig om verkligen ingen har sett pojken. Men vi skolsköterskor är en liten resurs, vi träffar eleverna på hälsokontroller, vid vaccinationer och när de själva söker upp oss. Man hinner inte alltid kalla nya elever, så om det inte är aktuellt med en kontroll just då hinner man kanske inte träffa den eleven, säger hon.

Hon poängterar också att många faktorer påverkar vad och hur mycket skolsköterskan får veta.

– Barn är väldigt lojala med sina föräldrar och berättar därför inte alltid hur de har det. Vi klär heller inte av eleverna mer än nödvändigt när vi undersöker dem. Ska vi titta på ryggen tar vi bara av på överkroppen. Vi arbetar med respekt för elevernas integritet, och det tycker jag är rätt, även om man då kan missa saker. Det handlar om att eleverna ska ha värdighet när vi samtalar med dem.

Elevassistenter ofta dåligt informerade

I en särskola är det ofta elevassistenterna som känner eleverna bäst.

– Tyvärr är de ofta outbildade, men de kan vara lämpliga ändå. Det som ofta brister är rektors ansvar att informera om till exempel socialtjänstlagen och anmälningsplikten. Samt naturligtvis om vilken typ av sekretess man har, säger Gunilla Fagerholt.

Skolsköterskan är oftast ensam i sin roll, även om det finns ett elevvårdsteam där hon kan få stöd.

– Visst är man utsatt som skolsköterska. Vi tycker att elevtalen är för höga. Sänker man det skulle det kunna innebära att man får en kollega som man kan få stöd hos ? och som har samma stränga sekretess. Vi kan få stöd/handledning om vi finns nära varandra, säger Gunilla Fagerholt.