Efter larm från personalen – så fick psykakuten tryggare lokaler

Efter att en patient varit knivbeväpnad i läkarrummet upptäcktes att psykiatriska akutmottagningen på Näl saknade reträttvägar. Lokalerna var varken personal- eller patientsäkra. En avvikelserapport förändrade allt.

En onsdag efter avslutat kvällspass får sjuksköterskan Eva Berg nog. Väntrummet är överfullt, patienter med vitt skilda vårdbehov trängs utan sittplatser och det saknas utrymme att bemöta utåtagerande personer. Hon skriver en avvikelserapport som ska få oväntat stora konsekvenser på vuxenpsykiatriska akutmottagningen vid Norra Älvsborgs länssjukhus, Näl, i Trollhättan.

— Det jag reagerade starkast på var en abstinent herre som jag trodde blivit läkarbedömd. Men det stämde inte. Det visade sig att vi hade för dålig koll på vilka patienter som sökte, säger hon nu, tre år senare.

Eva Berg är iva-sjuksköterska och arbetade på en medicinsk intensivvårdsavdelning i flera år. Nu var hon tillbaka på psykiatriska akutmottagningen och såg verksamheten med nya ögon.

— På iva var miljön mer ”high-tech”. För mig var det som att gå från slott till koja, säger hon.

I avvikelserapporten från oktober 2018 framgår hur allvarlig situationen var. Lokalerna var så få och så små att sjuksköterskebedömningen inte kunde ske i separata rum.

— Vi tog puls, blodtryck och alkotest ute i väntrummet, och ställde närgångna frågor. Det fanns dåliga möjligheter till sekretess, säger Eva Berg.

Kollegorna var utspridda i olika korridorer och hade svårt att kommunicera. Delar av personalen hade ingen erfarenhet av psykiatrisk akut-vård. Det blev varken patient- eller personalsäkert.

— Jag tyckte det var vansinnigt att vissa saker inte åtgärdats under den tid jag varit borta. Vi hade ju varit trångbodda i många år. Men på alla arbetsplatser blir man hemmablind. Man fogar sig, säger Eva Berg.

Reträttvägar saknades

Något år tidigare hade säkerheten på avdelningen diskuterats efter att det uppdagats att en patient burit kniv inne på ett av läkarrummen. Vid en skyddsrond konstaterades att det saknades reträttvägar i alla utrymmen.

Ett annat riskområde var toaletten, som låg i anslutning till väntrummet och fanns tillgänglig för patienter och anhöriga, men också utnyttjades för övervakade drogtester. Där saknades lucka och speglar, och personalen tvingades stå längst in eftersom själva toalettstolen var placerad direkt innanför dörren.

— Det var inte särskilt bekvämt för oss, men också integritetskränkande för patienterna. Jag som har lång erfarenhet kan väl räkna ut var jag ska stå placerad, men nya medarbetare har inte samma säkerhetstänk, säger Eva Berg.

Jag var ny och lite het på gröten och kände att det här måste vi gå vidare med.

Anna Tjus, huvudskyddsombud

I en annan del av organisationen befann sig det nytillträdda huvudskyddsombudet och ambulanssjuksköterskan Anna Tjus. När hon såg Eva Bergs avvikelserapport berördes hon av både de detaljerade beskrivningarna av arbetsförhållandena och de konstruktiva förslagen till förändring.

— Den handlade inte primärt om att det behövdes mer personal och höjda löner, utan om konkreta förbättringsåtgärder som gick att ta på. Jag var ny och lite het på gröten och kände att det här måste vi gå vidare med, säger hon.

Vårdförbundet, Vision och Läkarförbundet gjorde tillsammans med arbetsgivaren en risk- och konsekvensanalys av förhållandena kring lokaler och bemanning. Eva Bergs iakttagelser bekräftades och dokumenterades än en gång.

En handlingsplan togs fram. Men fackförbunden ansåg inte att den var tillräcklig. En begäran om arbetsmiljöåtgärder, en förberedande 6:6a-anmälan, lämnades därför till ledningen. Om inte ytterligare ansträngningar gjordes skulle den skickas till Arbetsmiljöverket.

Sjukhusledningen höll med om alla punkter i fackens skrivelse — utom den som rörde personalutrymmena. Det saknades ett kök med rinnande vatten. Om Eva Berg och hennes kollegor tog matrast eller kaffepaus behövde de passera genom den låsta psykiatriavdelning som låg granne med akutmottagningen. Det ansågs rimligt ur arbetsgivarens perspektiv.

Undvek personalrummet

Enhetschefen Malin Lind minns problemen som gjorde att nästan ingen ville gå till personalrummet.

— Det var ju inte lätt för de patienterna att förstå att vi inte jobbade där. Vi blev stoppade och ombedda att hämta saker eller svara på frågor. Därför undvek många att gå dit, säger hon.

Malin Lind rekryterades ett halvår efter Eva Bergs avvikelserapport och två månader efter att fackförbunden inkommit med begäran om arbetsmiljöåtgärder. Det var i maj 2019 och personal hade börjat lämna mottagningen på grund av arbetsförhållandena.

— Jag fick ärva sommarplaneringen där det fanns 25 obemannade sjukskötersketurer. Jag brukar hoppa in som sjuksköterska på somrarna, för då är det inga chefsmöten eftersom alla har semester. Personligen har jag större behov av att vara ledig på hösten. Men den sommaren kände jag mig nästan tvingad att jobba, säger hon.

Tillsammans med personalen inledde hon ett omfattande förändringsarbete, som bland annat utgick från synpunkterna som Eva Berg framfört.

— Det första jag gjorde var att ta bort tidsbokningen. Vi fungerade mer som en jourmottagning med bokade besök. Ibland var det svårt att förklara att mer akuta patienter behövde gå före, säger Malin Lind.

Ett nytt triageringssystem infördes också, där vitalparametrar testas på alla patienter.

— Vi vill ju säkerställa att de som söker får vård på rätt nivå.

Antalet timanställda minskades. Ett tiotal vikarier fick samma utbildning som ordinarie personal, vilket skapade ny stabilitet.

— Det var god stämning på så vis att vi kände att förändring är möjlig, säger Malin Lind.

Hot om vite

Men fortfarande var lokalerna undermåliga, trånga och rent av farliga att jobba i.
Arbetsmiljöverket och fackförbunden var inte nöjda med arbetsgivarens svar angående personalrummet och övriga lokaler. Ännu fanns bara planer och ritningar, inget startdatum för en ombyggnad. Ett hot om vitesförläggande på 200 000 kronor riktades mot Näl.

Då hände två oväntade saker på kort tid. I mars 2020 nådde coronapandemin Trollhättan — med krav på två meters avstånd mellan patienter och personal. Ungefär samtidigt togs beslut om att flytta den äldrepsykiatriska avdelningen intill akutmottagningen. Plötsligt stod salar med fjorton platser tomma vägg i vägg. Det var bara att flytta in.

Beskedet kom med fem dagars varsel. Lediga medarbetare kom in på helgen för att bära möbler, berättar Malin Lind.

Från den nya receptionen har personalen uppsikt över det stora väntrummet. I bakgrunden sköts telefonrådgivningen i lugn och ro. Tidigare var den platsen belägen mellan två expeditioner.

”Både polis och patienter tycker att det är skönt att slippa sitta i väntrummet bland alla andra.”

Malin Lind, enhetschef

De fyra avskilda triageringsrummen har plats för både patient och anhörig, ger möjlighet till social distansering och är dessutom utrustade med toaletter där övervakade urinprov kan tas utan att personal befinner sig inne i rummet. I två av salarna finns britsar för abstinenta eller äldre patienter som behöver ligga ner. Det nya akutrummet har utrustning för ekg-kontroll och syrgas, något som kommit till användning under pandemin. Två ”tolvtimmarsrum” har inretts, där patienter med oklar diagnos kan observeras i väntan på bedömning.

Och den stora säkerhetssalen har golvfasta bänkar för dem som kommer med poliseskort.

— Det ser tråkigt ut, men är väldigt uppskattat. Både polis och patienter tycker att det är skönt att slippa sitta i väntrummet bland alla andra. För att göra det trevligare har vi beställt en fondvägg, säger Malin Lind.

Köket har i dag kylskåp och kokmöjligheter. Utanför konferensrummet och kontoren finns ett uppehållsrum möblerat med soffa och fåtöljer. På balkongen kan medarbetarna till och med få frisk luft under arbetspasset.

Orka driva förändring

För huvudskyddsombudet Anna Tjus gestaltar förändringen på vuxenpsykiatriska akutmottagningen vad systematiskt arbetsmiljöarbete innebär i praktiken: att undersöka, riskbedöma, åtgärda och följa upp.

— Jag skulle troligen kunna lägga en begäran om åtgärder enligt 6:6a på många arbetsplatser inom Nu-sjukvården på grund av icke tillfredsställande arbetsmiljö. Men för att nå framgång är det viktigt att medarbetare och chefer orkar driva igenom förändring tillsammans, trots hög arbetsbelastning. Tack vare Evas avvikelserapport fanns högst rimliga mål utifrån dokumenterade risker. Ibland går det lättare när de hårda värdena, i det här fallet hot och våld, kan åberopas.