Eldsjäl hjälper armeniska kolleger
Suzanne Nylin försöker höja statusen på sjuksköterskeyrket i Armenien. Det har hon gjort så bra att de armeniska läkarna nu undrar varför hon bara hjälper sjuksköterskor.
Sedan 1998 har sjuksköterskan Suzanne Nylin med hjälp av pengar från Pingstmissionen åkt två gånger per år till Jerevan, huvudstaden i Armenien. I två-tre veckor föreläser hon och ordnar seminarier och konferenser på sjuksköterskeskolan,allt för att höja kompetensen och sjuksköterskornas status. Samtidigt har hon hjälpt till med att bygga upp en sjuksköterskeförening.
– Det har hänt mycket på kort tid, tycker Suzanne Nylin.
Och hon ger några exempel.
– För några år sedan sa chefsläkaren på barnsjukhuset: »Vad är en sjuksköterska för något, man kan inte räkna dem som likvärdiga«. Han såg dem knappt som tänkande varelser. Nu säger han att läkarna ska frigöras från chefsuppgifter, att sjuksköterskor ska ha alla administrativa chefstjänster och att yrkesgrupperna ska arbeta bredvid varandra.
Det har gått så långt att läkare frågar varför satsningen bara gäller sjuksköterskor, berättar hon.
Tanken på att göra något väcktes vid en konferens i Stockholm 1995. Dit kom representanter för sjukvården i de före detta Sovjetrepublikerna. I alla grupper ingick sjuksköterskor-med ett undantag: Armenien företräddes bara av läkare.
Avsaknaden av sjuksköterskor fick Suzanne Nylin att reagera. Hon tog kontakt med Vårdförbundet och bad om bidrag för att kunna åka till Armenien och hjälpa kollegerna där att höja sin kompetens och status. Hon fick stöd i form av ett rekommendationsbrev, skrivet på Vårdförbundets officiella papper.
Tack vare brevet ställde ministeriet en bil med chaufför till hennes förfogande. Hon åkte till det ena sjukhuset i Armenien efter det andra. Till sist kom hon fram till den slutsats som sedan har styrt det fortsatta biståndsarbetet: att barnsjukhuset i huvudstaden Jerevan skulle kunna bli ett framtida kunskapscentrum för utbildning av sjuksköterskor.
Den första praktiska insatsen den gången kan tyckas liten för oss, men för de armeniska sjuksköterskorna var den stor.
– Jag frågade om de behövde något. Svaret blev: en kopiator. Så vi gick och köpte en för pengar jag hade med mig. Sedan invigdes den med champagne, tal och
videofilmning. För dem var kopiatorn viktig, den underlättade arbetet och utbildningen, säger Suzanne Nylin.
-Vårdförbundet har nu också hjälpt till med inköp av en dator, tillägger hon.
För Suzanne var det naturligt att engagera sig i Armenien. Hon heter egentligen Chouchanique (Suzanne är den svenska motsvarigheten) och härstammar från just Armenien.
Att arbeta internationellt är naturligt för henne, med tanke på hennes bakgrund.
– Mina föräldrar vara bara spädbarn när de under första världskriget fick flytta till Provence i Frankrike. Själv är jag född i Aleppo i Syrien och har också bott i usa och Kanada. Min pappa var nämligen fransk militärattaché, berättar hon.
En tid i början av 1960-talet bodde hon i Beirut och det var där hon fick sin sjuksköterskeutbildning. En sommardag bjöds en grupp fn-svenskar in till en fest på skolan. Bland dem fanns Sixten Nylin från Ljusdal i Hälsingland. Ett drygt år senare kom Suzanne Nylin till Sverige och de gifte sig. Sedan dess har hon arbetat som sjuksköterska i framför allt Stockholm och Göteborg, men även utomlands.
-1965-68 åkte jag för Röda korset till Oran i det Algeriet som precis blivit självständigt från Frankrike. Det passade mig eftersom jag talar både franska och arabiska. Jag har även vid ett senare tillfälle tjänstgjort i Algeriet, i Alger. Dessutom har jag arbetat med katastrofsjukvård i Bekaadalen i Libanon, berättar hon.
Suzanne Nylin har alltså en stor internationell erfarenhet. Men det Armenien som föräldrarna kom från var länge, som en del av Sovjetunionen, något nästan oåtkomligt. Tills 1982. Då åkte hon tillsammans med sin mamma-för båda var det första gången -och en grupp armeniska flyktingar till Jerevan.
-Vi kände ingen där. Våra släktingar hade antingen försvunnit under krigen eller flytt utomlands. Men vi möttes ändå av andra som inte ville att vi skulle komma dit utan att bli väl mottagna. För mig var det fantastiskt, jag hade ju tidigare aldrig trott att jag skulle komma till Armenien. Det var overkligt att höra språket och se allt det jag hade hört talas om under hela mitt liv. Ja, det var som att ha vandrat omkring någon annanstans och så plötsligt komma hem.
Den 7 december 1988 drabbades Armenien av ett stort jordskalv. 25 000 människor omkom. Sverige ställde upp med bland annat personal från Räddningsverket.
-Vi bildade då i Göteborg en armenisk förening för att hjälpa drabbade barn. Jag skrev till Vårdförbundet och bad om pengar.
– Vårdförbundet svarade att man egentligen inte brukade stödja sådana insatser, men jag fick ändå 3000 kronor i bidrag till resan. Det var min första kontakt med Vårdförbundet.
Resan med insamlade pengar till Jerevan blev viktig för Suzanne Nylins fortsatta engagemang. Hon träffade nämligen en annan svensk sjuksköterska i Armenien, Margaretha Strömberg, vårdutvecklare i Jönköping. Hon var där för Pingstmissionen för att hjälpa de jordbävningsdrabbade.
Tillbaka i Sverige tog hon ny kontakt med Margaretha Strömberg. Det ledde till att en första grupp med armeniska sjuksköterskestuderande kunde komma till Jönköping för fortbildning 1997.
-Varje vår kommer fyra och varje höst två sjuksköterskor eller studerande för tio veckors studier på Hälsohögskolan och på länssjukhuset Ryhov. De läser internationella kurser, barnsjukvård, primärvård och äldrevård.
– Dessutom kommer sjuksköterskor tre-fyra gånger per år för hospitering. De återvänder hem och för kunskaperna vidare genom föreläsningar och egna arbeten. Några av dem är i dag
lärare, berättar Margaretha Strömberg.