Elisabeth drack katastrofalt. Ingen sa: Det här accepterar vi inte

Det kan låta alldeles självklart: att gå ut med vänner på stan, shoppa eller ta en kopp kaffe. Elisabeth har fått lära sig det vid 40 års ålder. Första gången en vän som var nykter ringde och frågade om de skulle träffas skrek hon av lycka.

10 januari 2005

Elisabeth är 51 år, sjuksköterska, verksamhetschef och nykter alkoholist sedan elva år. I dag lever hon ett alldeles vanligt liv med bio, shopping, fika på stan, sambo, lägenhet och till och med ett litet hus på landet. När hon var 30 hade hon klippkort till sjukhusens akutmottagningar, dit hon kom sönderslagen och berusad.

»Tjock, ful och äcklig. Det var så jag såg på mig själv redan som liten«, berättar Elisabeth. »Den första känsla jag minns är: Jag duger inte. Jag passar inte in. När jag var 13 år började jag dricka, för då försvann den känslan.«

Men även när Elisabeth har befunnit sig långt ned på botten har hon ändå alltid arbetat, först som vårdbiträde, sedan som undersköterska och från mitten av 80-talet som sjuksköterska. Sjuksköterskeutbildningen klarade hon galant. »Det är så vi är vi alkoholister – effektiva, högpresterande och duktiga«, säger hon.

Det tog 27 år för henne att erkänna att hon var alkoholist. »När de sa på ett behandlingshem att jag var alkoholist och hade förlorat kontrollen över mitt liv blev jag hysterisk. Jag kunde erkänna att jag drack för mycket ibland, men skyllde det på att mamma varit taskig, pappa orättvis, eller på att det var tungt på jobbet. Det fanns alltid förklaringar.«

Först vid 40 förstod hon att hon drack för att hon inte tyckte att hon dög.

»Jag drack katastrofalt«, säger Elisabeth om åren på 80-talet.

»Först bestämde jag mig för att inte dricka om jag skulle arbeta dagen efter. Det bröt jag. Sedan bestämde jag att jag inte skulle dricka om jag började tidigt. Det bröt jag också. Jag drack tre eller fyra flaskor vin på kvällarna och på mornarna var jag så skakig att jag inte kunde måla ögonen. Tills sist var jag tvungen att dricka för att sluta darra. Men ingen på jobbet sa något. Jag fattar inte det.«

Klockan 12 på dagarna var Elisabeth i upplösningstillstånd, med en puls på 180 och så kraftiga skakningar att hon inte kunde gå till matsalen.

Till sist ringde hon personalsekreteraren och sa att hon inte stod ut längre. Personalsekreteraren svarade att hon hade sett hur det låg till, men att hon väntat på att Elisabeth själv skulle komma och berätta. Hon ordnade en dagbehandling och Elisabeth gick dit – men började snart dricka igen.

»Till slut hängde mitt jobb på en skör tråd och jag erkände för personalsekreteraren att jag hade fortsatt att dricka, och så sa jag att den här gången vill jag välja behandling själv. Jag kände en tjej som hade öppnat ett eget behandlingshem och bestämde mig för att det var dit jag ville. Hon frågade mig om jag var beredd, och jag sa att jag hade druckit klart. När jag kom dit fick jag en stenhård behandling. Det var tuff kärlek och det var det bästa som har hänt mig.«

När hon lämnade behandlingshemmet gick hon direkt till ett möte hos Anonyma alkoholister. Det fortsatte hon med varje dag under tre års tid.

»Jag fick nya kompisar på aa och när en av dem ringde mig och sa: ’Jag är orolig för dig’, då blev jag så lycklig att jag bara skrek.«

Elisabeth har velat gottgöra sin mamma och prata om det som varit.

»Men min mamma vill aldrig prata om jobbiga saker. Den gottgörelse hon ville ha var att gå och shoppa och sedan dricka te på nk. Så vi går fortfarande och shoppar och dricker te, mamma och jag.«

När Elisabeth hade varit nykter i ett år bestämde hon sig för att byta jobb.

»Jag kände att jag alltid skulle komma att vara sjuksköterskan som varit på behandlingshem. Det är viktigt för mig att vara en bland alla andra och det kunde jag aldrig bli där.«

Nu är hon själv chef. Hennes överordnade vet att hon är nykter alkoholist, och ett tag fick hon ta hand om alla som omplacerades på grund av missbruksproblem. »Ingen annan vågar säga till dem«, fick hon veta.

I dag säger Elisabeth att hon förmodligen hade nått sin personliga botten tidigare om arbetskamrater och chefer hade satt gränser för henne.

Vad borde de ha sagt?

»Det här accepterar inte vi. Du ser för jäklig ut, vi tror att du dricker för mycket.«

Själv har hon inte märkt att någon i hennes egen arbetsgrupp har beroendeproblem, men hon vet vad hon ska vara vaksam inför: oplanerad kortfrånvaro, skakningar och humörsvängningar.

Vad skulle du göra om du hade haft en medarbetare som den du var?

»Hade jag varit chef för mig så hade jag sagt: Du får välja mellan behandling och att gå härifrån, och väljer du behandling ska du veta att jag finns här. Det är kärleksfullt!«

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida