Emma lyssnar och lugnar oroliga föräldrar

Feber hos barn ligger bakom en tredjedel av alla vårdkontakter som föräldrar tar. Att hög feber oroar vet specialistsjuksköterskan Emma Westin som arbetar på barnakuten i Växjö och forskar om barn och feber.

Det är lördag och pappan som ringer till barnakuten är mycket orolig för sin tvååriga flicka. Hon har hög feber, omkring 40 grader, har kräkts ett par gånger och hostar. Han vill komma in med flickan och ta prover för att se vad som orsakar febern.

Emma Westin lyssnar och ställer frågor. Har flickan kunnat äta och dricka något? Har hon kissat? Har de gett henne febernedsättande? Har hon orkat vara uppe och leka något? Frågorna är många, det är viktigt att ta reda på så mycket som möjligt och ringa in vad det är som pappan är orolig för. När det kommer fram att flickan druckit vatten och lekt en stund efter att ha fått febernedsättande, men att pappan är orolig för att flickan har en tarminfektion eftersom hon kräkts, så kan Emma Westin ge råd utifrån det.

Hon förklarar för pappan att det inte är så meningsfullt att ta några prover i det här tidiga skedet, utan att de kan stanna hemma och avvakta. Det gör inget om flickan inte vill äta så mycket, men det är viktigt att hon dricker — inte bara vatten, utan gärna saft eller något annat som innehåller socker. Isglass är bra och något som barn brukar tycka om.

Tillsammans gör de upp en plan för hur pappan ska agera, att han ska avvakta under dagen och höra av sig igen om han blir osäker eller om flickan blir sämre.

— Pappan var trevlig att prata med och ville gärna ha råd. Han blev faktiskt väldigt glad, säger Emma Westin nöjt när de har avslutat samtalet.

Studie om feberkramp

Hög feber är en av de vanligaste orsakerna till att oroliga föräldrar ringer till barnakuten i Växjö. Emma Westin började här 2013 samtidigt som hon läste till specialistsjuksköterska inom barn och ungdom. Hon skrev sin magisteruppsats om feberkramp och 2019 började hon doktorandstudier om rådgivning när barn har feber. Den första delstudien är klar och handlar om föräldrars erfarenhet av feberkramp.

— Jag hade själv knappt hört talas om feberkramp när jag började på barnakuten, men här träffade jag många föräldrar som kom in med sina barn på grund av det. De var jätterädda, många trodde att barnet skulle dö, för dem var det en livshotande situation, berättar hon.

Att se sitt barn få en feberkramp är en traumatisk upplevelse. Barnet förlorar medvetandet, blir stelt och blekt, kanske lite blå om läpparna och det rycker i armar och ben. De flesta ringer 112 direkt och barnet kommer in till akuten med ambulans.

— När de kommer hit har krampen oftast gått över och då gör vi inte så mycket. Barnet får stanna för observation en stund och vi ägnar mycket tid åt att förklara för föräldrarna att även om det ser otäckt ut så är det inte farligt. Men det är bra att de kommer in, åtminstone första gången barnet får feberkramp.

De föräldrar som Emma Westin intervjuat i sin studie berättar att de var oroliga under lång tid efteråt. Om barnet kändes varmt eller fick feber kom oron för att det skulle hända igen. Föräldrarna hade mer koll på barnet, särskilt nattetid, och blev extra noga med att ta tempen och gav oftare febernedsättande för att hålla temperaturen nere.

Att febernedsättande eller nedkylning av barnet inte förebygger feberkramper är viktigt att känna till, för både föräldrar och vårdpersonal, framhåller Emma Westin.

— Det viktigaste är att föräldrarna får information eftersom många inte vet något om feberkramper. Vi har skapat en uppföljning där vi ringer upp föräldrarna efteråt och pratar igenom händelsen och ger råd för hur de kan agera framöver om det skulle ske igen.

Oroliga föräldrar

Föräldrar i dag har mycket kunskap, men som sjuksköterska inom barnsjukvården har Emma Westin alltid i minnet att den känslomässiga komponenten är stor hos föräldrarna när deras barn blir sjuka.

— Nyligen sa en mamma som var här med sin dotter: ”Blir inte du orolig om ditt barn haft feber i tre dagar?” Jag svarade att det beror på hur barnet mår för övrigt, men att jag förstår oron och att vi alla behöver hjälp i bedömningen när våra barn blir sjuka, det är inte så konstigt.

Vårdpersonalen på barnakuten pratar också mycket med varandra och hjälps åt att göra bedömningar.

”Nyligen sa en mamma som var här med sin dotter: ’Blir inte du orolig om ditt barn haft feber i tre dagar?'”

Emma Westin, specialistsjuksköterska

Emma Westin går in till ett behandlingsrum där hennes kollega tar hand om en fyraårig flicka som kommit in akut med hög feber och är påverkad i både puls och andningsfrekvens. Flickan har haft urinvägsinfektion tidigare och går fortfarande på antibiotika. Misstanken är pyelonefrit, njurbäckeninflammation.

— Om det inte behandlas kan njurarna skadas eller det kan utvecklas till sepsis, så det är viktigt att ha koll och kunna agera snabbt.

Allmäntillståndet viktigast

Att feber i sig oftast inte är farligt, samtidigt som det kan vara ett symtom på något som är allvarligt, är en svår balansgång som kräver att sjuksköterskan alltid lyssnar noga till föräldrarnas beskrivning av symtom och händelseförlopp.

— Bland föräldrar fokuserar man mycket på hur hög feber barnet har, men det viktigaste är allmäntillståndet. Är barnet slött och medtaget hela tiden eller orkar det vara uppe och leka lite? Får det i sig tillräckligt med vätska? Vilka andra symtom finns? Många undrar också om febernedsättande. Det behöver inte ges bara för att temperaturen är hög — har barnet ont, svårt att dricka och inte mår bra kan man ge det för att förbättra allmäntillståndet.

Emma Westin kontrollerar alltid att föräldrarna ger rätt dos och med rätt intervall. Om ett preparat inte ger effekt kan man byta till ett annat, men det är bra att hålla sig till en sort i taget så att det inte blir fel.

— Jag brukar utgå från barnets vikt och räkna ut ganska exakt hur mycket det ska ha. Dessutom vill jag att föräldrarna tänker till innan de ger barnet febernedsättande, att de inte gör det bara för att de tycker att termometern visar en hög siffra.

Generellt är både föräldrar och vårdpersonal alldeles för snabba med att ge febersänkande läkemedel till barn. Det visar även studier som gjorts, påpekar hon, men säger samtidigt att det är många faktorer att ta hänsyn till. Är föräldrarna väldigt oroliga? Är det första barnet? Hur verkar barnet må?

Tydliga riktlinjer

När Emma Westin går av sitt pass på söndagen efter en helg på barnakuten kan hon återigen konstatera att det har varit många frågor om feber, både på telefon och från dem som kommit in akut. Det är ett angeläget forskningsområde som hon har valt. Med en halvtid för doktorandstudierna räknar hon med att vara klar med sin avhandling om sex år.

— Jag hoppas kunna nå ut med mer tydliga riktlinjer för föräldrar, vad de själva kan göra när barnet har feber, vilka symtom de ska vara uppmärksamma på och vart de ska vända sig när de är oroliga.