En chans till trygghet

Kampen mot hiv/aids är ämnet för den internationella sjuksköterskedagen i år. Rita Holm Gustafsson, sjuksköterska från Abbekås i Skåne, för sin egen kamp. Från thailändska Chiang Mai driver hon projektet Kids Ark och ger trygghet till 154 barn som sjukdomen har gjort föräldralösa. Frilansjournalisten Ann-Marie Björklund har besökt henne i en av byarna dit hjälpen går.

12 maj 2003

Det är morgon i Ban Pong Hai, några mil söder om Gyllene triangeln, opiumets högborg. Kylan och solen tränger in genom springorna i bambuhyddan. Kring eldstaden huttrar några bybor och jag med händerna runt varma temuggar. Byborna i gamla ärvda mohairtröjor dragna över urtvättade t-shirts, jag med ett täcke runt kroppen. Efter en stund har teets värme spritt sig inombords och axlarna sjunkit ned. Då serveras ris och grisfläsk i stark kryddblandning. Vi äter med fingrarna, men det riktigt feta låter jag glida ned genom golvspringorna till grisarna. Då räcker mannen i huset mig leende ett par ätpinnar i fodral. Han gjorde dem i går kväll. »Good, very good«, säger jag. De orden förstår han.

Husets minsta, en flicka på två år, är familjens senaste tillskott. Hon kommer från en annan familj. Hennes mamma dog nyligen i aids och fadern, som missbrukar droger har inte varit snäll mot flickan. Nu bor hon här med nya föräldrar, men de är varken unga eller friska, så hur länge hon får behålla dem är ovisst. Men i nuet är hon lycklig.

Jag kom för fyra dagar sedan i sällskap med Rita och Allan, ett välkänt begrepp bland Ban Pong Hais invånare. Rita Holm Gustafsson är svensk sjuksköterska med erfarenhet av aidsproblematik på Noaks Ark i Stockholm och hennes man Allan är pensionerad ekonom från näringslivet. De är grundarna av Kids Ark, projektet som vänt denna bys förfall till uppgång. De har låtit byfolket förstå att allt utifrån inte är av ondo. Otaliga är deras besök här. Första gången kom de med Nabu, en 34-årig flerbarnsmor invandrad från Myanmar (tidigare Burma). Nu är hon död i aids. Dessförinnan hann hon påverka Rita och Allan med sina drömmar och göra dem till byns faddrar. 

Trygghet i invand miljö
Det var efter ett besök hos en vän, tillika föreståndare för ett barnhem i Chiang Mai, som tanken på ett biståndsprojekt väcktes hos Rita och Allan.

Barnen på hemmet hade allt materiellt sett. Men något, mer än föräldrar, saknades. Via några socialarbetare kom Rita och
Allan ut till familjer där mor- och farföräldrar var vårdnadshavare. Barnen där gav ett lyckligare intryck trots att även deras föräldrar var döda eller hade övergivit dem. Men fattigdomen var stor. Mycket stor. Mellangenerationen har alltid stått för det ekonomiska tillskottet i thailändska familjer. Pension i vår mening saknas. De äldre ska bli försörjda av sina barn, här måste de i stället försörja sina barnbarn.

Några dagar efter besöket på barnhemmet mötte Rita och
Allan den aidssjuka Nabu.

? Hon tog oss med storm. Trots sin svåra sjukdom kunde hon förmedla hela sin bys utsatthet, där många redan dött i aids och flera var hivpositiva. Orsaken var prostitution och narkotikabruk, berättar Rita.

Fri syn på sexualitet
Den gren av Lahufolket som byborna i Ban Pong Hai tillhör har en ovanligt fri syn på sexualitet. Att sälja sin kropp anses inte fult. Våldtas någon gottgörs det med en flaska whisky till mannen i familjen. När hallickar från turistorterna och knarklangare från Myanmar lockade med fantasisummor tackade byborna ja. Något de ångrar i dag. Alltför många har satt livet till och resterna av glansdagarna har inte kunnat underhållas. De vackra husen har förfallit.

Mötet med Nabu blev intensivt. Hon visste hur hon ville rädda sin by. Ett daghem och ett aktivitetshus var drömmen. Barnen skulle tas om hand i grupp och de överlevande vuxna skulle arbeta. Men de måste lära sig vettiga yrken.

Några av de äldre i byn hade hantverkskunskaper. Om de fick redskap, kunde de kanske lära de yngre, hoppades Nabu. Rita och Allan trodde på idén och bestämde sig för att satsa på ett eget projekt, utan en massa mellanhänder och onödiga administrativa kostnader. Ett projekt med hjälp till självhjälp, där de drabbade själva ska vara med och fatta beslut var förutsättningen.

Det är därför vi tagit oss den knaggliga sönderregnade vägen hit upp från Chiang Mai, varifrån Kids Ark drivs. Färden är inget för rädda eller åksjuka, men hissnande vacker med frodig grönska och färgsprakande blommor. Bilflaket är fullastat. En gasspis, flera dussin tallrikar och muggar, kastruller, wokpanna, matvaror och allt annat som behövs i ett daghemskök. Kvinnan som skulle ha lagat och levererat maten har sett mer till den egna portmonnän än till näringsrik kost. Därför ska nu dagispersonalen själv sköta matlagningen. I övrigt har daghemmet fungerat precis som det var tänkt. En förskollärare och två barnskötare tar hand om de små, så att kvinnorna i byn kan ägna sig åt jordbruk och hantverk.

Aktivitetshuset på plats
Efter krångliga och näst intill obegripliga turer runt tomtfrågan är även aktivitetshuset på plats. I ett rum finns fem vävstolar med varpen solvad och två symaskiner. I rummet intill står korgar fyllda med bambuprodukter, bland annat ätpinnar i fodral, som ska levereras till Sverige. Vissa har gjorts om många gånger.
Aktivitetshuset används även för undervisning.

? Tidigare kände inte byborna till varken hivs orsak eller smittvägar, säger Rita. De vuxna är analfabeter och talar bara lahuspråket. Därför tar det tid innan frågor, svar och kommentarer är förstådda.

När köksutrustningen är avlämnad, vill barnen låta oss prova karusellen på dagisgården. De sjunger och skrattar. Då känns det overkligt att Rita och Allan fått ett anonymt hotbrev om att avbryta verksamheten i byn, förmodligen av knarkhandlare i Myanmar. Deras transporter passerar Ban Pong Hai och kurirer behövs.

Vi besöker några familjer som Kids Ark sponsrar. Stödet ska räcka till skolgång, mat och kläder till barnen. För det mesta fungerar det väl, men det finns också problemfamiljer.

Farmor missbrukar droger
? Dem håller vi ett speciellt öga på, säger Rita när vi stiger in i en hydda där farmodern är lungsjuk och missbrukar droger. Situationen har förbättrats. Vi hoppas verkligen att det ska gå vägen. Annars måste hennes pojkar flytta till ett barnhem i Chiang Mai och lämna sin invanda miljö och sina vänner. Trots farmoderns problem finns mycket trygghet i den egna kulturen med dess traditioner.

Några flickor drar nu in oss i byns lilla tempel. Många har samlats där och värmen är näst intill olidlig. Buddistiska inslag finns, men mest handlar det om andeväsen. Dansen utförs i sprakande färger men stegen, trumslagen och flöjttonerna är enformiga och suggestiva. Både byn och vi, deras gäster, ska få välgång. Välsignelseband liknande mattvarp knyts om våra handleder. De får inte avlägsnas. Först när de ramlar av är tiden mogen.  

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida