En fördom på skam
Ibland måste man ompröva sina fördomar. Även om det kan vara smärtsamt. En av mina gamla omhuldade fördomar är att ambulanssjukvårdare är riktiga machos. Jag tror att den planterades under tidigt 80-tal när jag som socialsekreterare i Stockholms södra förorter ibland fick anledning att kalla på ambulans.
Ett sådant tillfälle var när jag och kollegan, med hjälp av polis och låssmed, tagit oss in till en medvetslös missbrukare. I lägenheten stod disk sedan decenniets början och i en nerbajsad säng låg vår klient utslagen. Kanske kan ni föreställa er synen. Jag kan säga att den stod i bjärt kontrast till de två brunbrända unga män i bländvita kläder som kom för att hämta honom i ambulansen. Jag skulle ha kunnat svära på att de hade uppfällda kragar också ? om jag inte visste att skjortorna faktiskt var kraglösa.
Nå, uppfällda eller ej: kontrasten mellan misären vi stod i och de två spänstiga unga männen blev så häftig att kollegan och jag tittade på varandra och ? skräck och fasa ? brast ut i ett hysteriskt skrattanfall. Jag vet inte vad de två ambulanskillarna bär med sig för fördomar om socialarbetare från det mötet, men själv har jag allt sedan dess sett dem som ? tja ? vassa grabbar med visst machostuk.
En bild som jag alltså fått anledning att revidera. Fakta är bästa botet mot fördomar heter det, och jag har prövat machoteorin på forskare, ombudsmän och ambulanssjukvårdare. Några fnissar och säger att visst ligger det en del i det, andra hävdar hummande att »det är nog i så fall en rest från tiden då det var mer transport än sjukvård«.
Något av en machostämpel, eller en »Tarzantradition« som Bo-Lennart i reportaget på sidan 18 uttrycker det, finns kanske kvar i ambulanssjukvården. Men där finns också en stor respekt, ödmjukhet, för att inte säga ömhet för människor i nöd.
Kanske är det en ny fördom jag bär med mig efter mötet med Bo-Lennart och hans kolleger i Borås: Ambulanspersonal är inkännande, professionella och älskar sitt arbete. Den som inte tycker om människor väljer knappast det yrket. (Vilket inte med nödvändighet måste ses som en motsats till macho.)
Att de vita skjortorna (hade de verkligen det eller spelar minnet mig ett spratt?) är utbytta mot kraftiga jackor i rött och gult är jag emellertid helt säker på. Med kragar faktiskt. Naturligt uppslagna, så att säga?
Fotnot: machismo (av spanska macho: hane), överdriven dyrkan av manlighet och manliga ideal. (Bra Böckers lexikon.)