Krönika: En osund relation?

Jag älskar det här vårdgolvet. Jag älskar att jag älskar det. Men jag är rädd att min kärlek kommer att tillåta att det trasar sönder mig.

Under ett år har jag stått på andra golv än vårdgolvet. På många sätt var jobbet där detsamma, ändå inte. Jag var tvungen att prova det när jag fick chansen. Jag ville veta hur det kändes att få sova i min säng varje natt. Att vara ledig varenda helg. Att alltid hinna med 45 minuters lunch. ?

Jag har njutit på många sätt. Gått på fler teaterföreställningar, biofilmer och fester än jag någonsin kunnat göra förut. Sluppit trötthetskänslan när jag försökt vända tillbaka dygnet efter en nattvecka. Haft som vana att ta en lunchpromenad och ofta ätit tillsammans med någon vän på stan. ?

Men trots allt det där, friheten och sömnen och en högre lön, har jag längtat tillbaka. Till vårdavdelning. Till akutmottagning. Till patienter och anhöriga. Till kolleger och fredagsronder. Jag försöker formulera för mig själv vad jag älskar så innerligt med dessa vårdgolv. Det är något med människorna och mötena, tror jag, att de aldrig slutar utmana eller utveckla mig. ??

Så jag ringer till en gammal arbetsplats. Känner att jag behöver någon form av rutin eller stabilitet (har ändå bytt sjukhus och patientgrupp en gång om året sedan jag tog examen) och frågar om de har plats för mig. Min före detta chef är snabb med att boka ett möte, och bara känslan av att gå i gamla korridorer gör mig glad.?

Så jag kommer tillbaka. Löneförhandlar och kommer inte ens över de där 25 000 kronorna som vi kräver för våra nyutexaminerade kolleger. Skriver under ett avtal där det återigen står visstidsanställning på åtta månader. ?

Jag känner mig som en dålig sjuksköterska när jag går därifrån. Vem är jag att skriva här om löner och villkor när jag inte ens kan förhandla för mig själv. I huvudet ber jag mig själv att älska det här jobbet lite mindre. Då kanske jag skulle ställa högre krav. ?

För jag tycker egentligen att jag är värd mer. Det är inte där skon klämmer. Jag vill ha högre lön och en fast anställning. Men rädslan över att bli nekad, och inte få jobba med just de här patienterna och de här mötena, gör att jag inte ens ifrågasätter när chefen säger: ”Och så blir det ett vikariat, såklart.” ??

Det är som en dålig relation. Där jag ger och ger, och hoppas på, att om jag bara älskar lite mer. Accepterar låg lön och dåliga villkor ett tag till. Då kanske jag snart blir sedd och belönad. I fem år har vi hållit på så här, jag och vårdgolvet. Och jag är väldigt rädd att vår relation, aldrig kommer att bli bättre än så här.