”En patient sa att hon inte ville ha min hjälp – och att jag skulle hämta en svensk”

Sjuksköterskestudenten Nadine blev tillsagd att hämta en ”svensk sköterska” eftersom patienten ogillade hennes slöja. Vårdfokus serie om rasismen fortsätter - om hur fördomarna drabbar vårdpersonal och hur de kan bemötas.

 ”Ska du jobba i den där?” 

Kollegan pekade på Nadines sjal, med en min som hon uppfattade som ”äcklad”.  

”Vad syftar du på?” 

”Den där”, sa kollegan igen. 

”Om vi ska prata om basala hygienrutiner så är den i alla fall mer hygienisk än din hästsvans.” 

Det var första dagen på vfu:n och de möttes i hissen. Nadine visste inte var den främmande kvinnan jobbade, men upptäckte snart att det var på samma avdelning som hon och en kurskamrat skulle praktisera i två veckor. 

– Jag kan försvara mig, och har inga problem med det. Det är värre för dem som inte har språket – de känner sig nog ännu mindre än vad jag gjorde, säger hon. 

Nadines morfar kom till Sverige som arbetskraftsinvandrare från Palestina på 1960-talet. Nadine, liksom hennes mamma, är född här. Ändå betraktas hon inte som ”svensk” av omgivningen. Och det har blivit ännu tydligare sedan hon började använda slöja för cirka ett år sedan, och dessutom flyttade till en större stad för att plugga till sjuksköterska. 

Jag svarade att det var en konstig kommentar eftersom kompetensen inte sitter i min klädsel. 

– Jag har aldrig stött på så mycket rasism som här. När jag och några kompisar var på ett kafé nyligen kom det fram en kvinna och sa: ”Prata svenska när ni sitter här”. Jag bara: ”Va?! Vi pratar ju svenska, vad är ditt problem?”. Sådant händer hela tiden – folk frågar om jag förstår svenska trots att de hör mig prata. Min svenska är hundra gånger bättre än min arabiska! 

Kallades uppkäftig

Hon märker att sjalen provocerar.  

– En patient sa att hon inte ville ha min hjälp för att jag hade huckle, och att jag skulle hämta en svensk sköterska i stället. Jag svarade att det var en konstig kommentar eftersom kompetensen inte sitter i min klädsel. 

Nadine har jobbat inom vården i tio år och är under studietiden tjänstledig från sin anställning på ett hvb-hem. Där har en anhörig reagerat på hennes slöja. 

– Den personen ville inte längre ha mig som kontaktperson för att relationen inte fungerade. Jag frågade om det var mig eller min sjal hon hade problem med, för vi hade haft en jättebra relation tidigare. Då blev hon arg och sa att jag var uppkäftig. Jag kan inte förstå att ett klädesplagg stör så många människor – det är obegripligt för mig. 

Ungdomarna på hvb-hemmet, däremot, har haft större acceptans. 

– De kan fråga varför jag väljer att klä mig så här. Då svarar jag att jag vill stärka min relation till Gud och att jag inte är bekväm med att visa håret för vem som helst. Det märks om någon frågar av nyfikenhet eller av rent jävelskap.  

Det var inget lätt beslut att börja använda slöjan. Hon tvekade i många år, mest på grund av omgivningens reaktioner.  

– Jag funderade på om jag ens skulle ha en chans på arbetsmarknaden. Många arbetsgivare vill ha bild på de anställda, till exempel. Då vill medarbetaren kanske inte visa att den bär slöja på grund av risken att bli avvisad. 

”Ingen reagerade förutom jag”

Hennes utländska namn har också varit ett hinder när hon sökt jobb. Vid ett tillfälle såg arbetsgivaren endast hennes svenskklingande mellannamn i ansökan. 

– Jag blev kallad på intervju och satt i receptionen jättelänge. Efter en timma frågade jag om de hade glömt bort mig. Personen svarade: ”Åh, är det du som är Victoria?” och jag såg besvikelsen i hennes ögon. Hon hade väntat sig någon helt annan. Efteråt fick jag besked om att tjänsten redan var tillsatt. 

Hennes pojkvän, som är tandläkare, har liknande erfarenhet. Han provade en gång att använda ett annat namn – och fick jobb direkt. 

På den första vfu:n utsattes även Nadines studiekamrat för rasistiska – och sexistiska – påhopp. 

– Hon är adopterad, men har levt hela sitt liv i Sverige. Redan första dagen kom en man fram till oss och bad henne att komma in till honom och ge massage med ”happy ending”. Jag såg på henne hur hon liksom frös till is. Trots att de andra i personalen hörde var det ingen som reagerade förutom jag. 

Många av mina vänner säger att man måste tänka på sitt betyg, men jag kommer aldrig underkasta mig idioti.

När de tog upp händelsen med handledaren avfärdades det med att man fick tåla sådant från patienter. Eftersom trakasserierna fortsatte byttes ansvarig sjuksköterska ut, vilket gjorde att Nadine och hennes parstudent inte behövde ha direktkontakt med patienten. 

– Men han var ändå där och kom fram till henne varje dag med samma budskap. Jag märkte hur det påverkade henne. Vi pratade om att anmäla det, men hon ville inte vara till besvär. Många av mina vänner säger att man måste tänka på sitt betyg, men jag kommer aldrig underkasta mig idioti. Jag har blivit uppfostrad med att den som ser en orättvisa och inte ingriper är medskyldig. Det tänker jag inte vara.  

Viktigt våga prata om rasism

Nadine är kritisk till hur rasism hanteras både på arbetsplatser och på utbildningen. 

– Det talas så mycket om nolltolerans och allas lika värde. Det är fina ord i teorin, men praktiken ser helt annorlunda ut. Under alla mina år i vården har jag bara haft två chefer som tagit det här på allvar. När jag säger det i skolan och berättar hur verkligheten är blir jag hyssjad. Föreläsare som jobbat 30 år säger att de aldrig sett något sådant. Om vi ska kunna jobba förebyggande måste vi våga erkänna rasismen och prata om den. 

Ett hinder är enligt Nadine felprioriteringar. 

– I många verksamheter där jag jobbat vill man bara att det ska ”rulla på som vanligt”. Tyvärr går det ut över både patienter och anställda. Hur ska man kunna bedriva en trygg och säker vård om medarbetarna inte mår bra eller om de uttrycker sig rasistiskt mot varandra? Patienter är skyddade, medan vårdpersonalen utsätts för rasistiska kommentarer av både vårdtagare och kollegor. Tyvärr är det något etniska svenska har svårt att förstå eftersom de aldrig kommer uppleva det. 

I sitt kommande arbetsliv är Nadine förberedd på mycket frustration. Men hon tvivlar inte på sitt yrkesval. 

– Jag har alltid velat hjälpa människor oavsett vilken syn de har på mig. Och alla är inte inskränkta. Jag hoppas att vi tillsammans kan skapa ett samhälle där alla ses som en tillgång, oavsett ålder, etnicitet och religion. 

Fotnot: Nadine heter egentligen något annat.