En van besökare i dödens väntrum
Lars Björklund har varit sjukhuspräst i 20 år och har handlett personal ungefär lika länge. Han har sett vad många års svåra möten med människors smärta kan göra med deras livssyn och tycker att sjuksköterskor behöver stöd för sin rätt att vara trötta.
Lars Björklund säger att han känner samma vördnad för alla människor. Han gör inte skillnad om det så är Dalai Lama eller ett skränande fyllo på tågperrongen.
Jo, jo det är ju sådant som låter sig sägas.
– Det låter nästan lite präktigt, invänder jag.
– Kanske, svarar han. Men det är en präktighet jag står för i så fall.
Lars Björklund, sjukhuspräst på Akademiska sjukhuset i Uppsala under nästan 20 år, numera kaplan på Sigtunastiftelsen, har alltid vägrat böja sig för överheten. Sin far, som också var präst, beskriver han som en god människa, men med en svaghet: Han blev skärrad när han fick besök av biskopen eller av andra som han uppfattade var mer lärda än han.
Själv är han präglad av 60-talets ungdomsuppror och av idén att hierarkier bör brytas ned. Ingen är förmer än någon annan. Där är Jesus en tydlig förebild. Han säger att han är genuint ointresserad av om någon är släkt med den eller den och vill
i stället att människor ska presentera sig själva. Det hade han velat göra som liten, känd som »Gustavs son«.
I dag har Lars Björklund inte svårt att presentera sig själv.
– Jag vet vem jag är och vad jag kan, konstaterar han oblygt.
Så säger han att han sällan är rädd. När han åkte buss härförleden och en påverkad man började hota passagerarna sa han helt lugnt åt mannen att gå av bussen. Vilket mannen gjorde.
I ständigt sällskap av Gud eller varför blev han inte rädd? Nja, så ser han det inte riktigt, det är bara naturligt att ta på sig rollen som den som ska trösta andra. Ett slags yrkesansvar som följer med prästämbetet. Och en anledning till att han ibland väljer att inte ta på sig kragen. Den får människor att vänta sig saker av honom som han inte alltid orkar leva upp till.
Som att han ska ha svaren på de stora livsfrågorna?
Några sådana svar har han inte, säger han.
– Här kommer vi inte med några svar, här ställer vi frågor.
Lars Björklund ser rädslan öka omkring sig, men den rädsla han möter handlar oftast inte om fysiska faror. Mer om att inte räcka till – på jobbet, i relationen, som förälder. En sorts otillräcklighetskänsla kopplad till meningslöshet. Han tror att det kan bero på att vi har givits hela ansvaret för hur våra liv ska bli.
– Förr var vi mer hänvisade till livet. Tog emot det. Nu ska vi skapa livet själva. Blir det dåligt bär du själv skulden, för du kunde ha valt annorlunda.
Han föddes 1952 och växte upp i ett litet samhälle utanför Sandviken. Pappa var präst, mamma var hemmafru och han var nummer tre i en syskonskara på fyra. »Du har alltid sett till att du hamnar i centrum«, brukar hans syster säga. Han tillstår att det nog stämmer.
Under studietiden fick Lars Björklund möjlighet att hålla gudstjänster på Akademiska sjukhuset och som färdig präst i början av 80-talet valde han raskt att bli sjukhuspräst. Det passade honom att inte behöva inordna sig i kyrkans hierarkiska ordning och att slippa fundera över biskopens godkännande.
Under sina 20 år inom sjukvården fick han nytta av sin brist på nyfikenhet när det gäller människors bakgrund. Han läste aldrig några journaler innan han mötte patienten så han riskerade aldrig att prata bredvid mun om något han visste – men inte visste om patienten visste.
– Jag hade ingen nytta av att läsa om en patients sjukdomshistoria. Jag hade nytta av hans eller hennes personliga berättelse, säger Lars Björklund.
Sjukdomshistorian stod i vägen för mötet. Detsamma tycker han om ronderna som han alltid vägrade att delta i.
Ibland kände han ett behov av att skydda sig mot människors smärta och sorg. När han mötte den medelålders sonen som sörjde sin döde far kunde han fråga: »Hur gammal var din far?« Och så startade inom honom en process där han avlägsnade sig från sonens sorg med tankar som: Han var ju ändå ganska gammal, då är det naturligt att dö. Ett sätt att göra ångesten mer uthärdlig, döden mindre hemsk.
Han säger att han aldrig har sett någon vacker död eller någon som varit beredd att dö, och jag ryser för jag hade hoppats att han skulle säga något annat. Döden kan vara något djupt, fantastisk på sitt sätt och den kan föra människor närmare varandra. Men den är inte vacker, säger Lars Björklund.
Prästen ska finnas till hands för att ge tröst. Inte nödvändigtvis genom det han har att säga. Kanske bara genom att vara närvarande. Han har skrivit en bok om modet att ingenting göra. Han menar att det krävs ett visst mod för att våga vara helt närvarande i en svår stund, utan att försöka säga så mycket. Det har hänt att han har varit inne i rum utan att göra någonting och efteråt har patienten tackat honom. Och han har frågat sig »för vad«? Jag gjorde ingenting. Men han fanns där.
Om vårdens personal säger Lars Björklund att de tidigt har valt sida och drivs av en vilja att hjälpa människor. Problemen kommer med insikten om att man inte alltid kan hjälpa. Han säger att frustrationen är ett av vårdens problem. Många av de anställda han mött beskriver att de får så mycket i sitt arbete. Få har ord för vad de faktiskt förlorar. Han har sett att många års möten med sorg och smärta kan svärta ned en optimistisk livssyn.
– Jag har sett två riktningar som erfaren personal väljer: Antingen distanserar de sig eller så släpper de ambitionen att lösa problem och gör det de kan. Och även om vi inte kan lösa problem, så kan vi vara där. Det största hotet för en döende person kan vara att bli övergiven.
Han kallar det en hospicedröm – det att vilja göra döden ljus och vacker. Men sjuksköterskor på en hospiceavdelning möter döden kanske tre gånger i veckan. Det blir 150 dödsfall under ett år. De får för lite stöd, tycker Lars Björklund.
– Personalen måste få bekräftelse på att det är tillåtet att tycka att det är jobbigt. Det är rimligt att vara trött, känna skuld över att inte räcka till, och till och med att ta avstånd från vissa människor. Handledning är ett sätt att orka.
Lars Björklund har aldrig ångrat sitt yrkesval, men har ibland funderat över om hans tro håller. Då har det hjälpt att byta ut begreppet Gud mot Livet. Om man ser Gud som livet själv och säger: »Livet, hjälp mig« eller »Livet, varför har du övergivit mig« kan tron göras mer begriplig. För precis som Gud är ju Livet större än varje människa.
SAGT OM LARS BJÖRKLUND:
»Han har en stor empatisk förmåga och har lärt oss konsten att bara vara. I handledning har han hjälpt personal att reflektera över sitt arbete och över sin egen sorg. Han har hjälpt oss till självkännedom och påverkat oss på djupet.«
Monica Jutterström, vårdenhetschef på hospice/
geriatrikcentrum, Akademiska sjukhuset i Uppsala