Erfarenheterna från ebola hjälpte Anna i covidvården
2020 var året då sjuksköterskan Anna Sjöblom skulle ta en paus. Efter många år på Läkare utan gränser skulle hon forska, jobba lite på timmar och vara mer med familjen. Då kom krisen till Sverige.
Söndagen den första mars jobbade Anna Sjöblom på barnakuten på Sachsska barn- och ungdomssjukhuset. Det var sportlovets sista dag i Stockholm och ovanligt lugnt på mottagningen.
På nyheterna talade man om det nya viruset från Kina som börjat spridas i södra Europa. Anna Sjöblom kollade Twitterflöden där en fråga dominerade — skulle familjer som varit på skidsemester behöva sitta i karantän? Hon kände på sig att det var något stort på gång.
Ville hjälpa till
Dagen efter skickade hon ett mejl till infektionskliniken på Huddinge sjukhus och frågade om hon kunde hjälpa till i coronavården.
– Det var flera olika saker som gick slag i slag. Folkhälsomyndigheternas presskonferenser under veckan, lock-down i Italien och mina erfarenheter från krisarbete utomlands. En pandemi som utlösts av ett influensavirus hade funnits med länge i våra spaningar om framtida hot mot folkhälsan inom Läkare utan gränser. Jag förstod att det skulle behövas mycket personal.
I många år har Anna Sjöblom arbetat för Läkare utan gränser. Hon har vårdat ebolasjuka i Guinea, bekämpat mässling i Kongo och organiserat flyktingvård i norra Grekland. Sedan åtta år är hon organisationens medicinska rådgivare i Sverige.
Mest på skämt kallar hon sig för en humanitär ”fomo” från engelskans fear of missing out – hon vill vara där det händer.
– Det låter kanske lite hemskt, men när det är kris blommar sådana som jag upp. Vi får mycket energi. Det tror jag finns hos många sjuksköterskor och jag känner igen det direkt när jag ser det. Sjuksköterskor som ställer sig längst fram och säger ”jag vill”!
Anna Sjöblom har under året varvat arbetet som timanställd på barnakuten med inhopp på olika covidavdelningar på Södersjukhuset.
– Det har varit otroligt tufft. Patienterna har varit så sjuka, många gamla och sköra och utan anhöriga hos sig. Stundtals har det varit väldigt rörigt och i början var det så mycket vi inte visste om viruset och sjukdomen.
Kände sig ringrostig
Egentligen skulle 2020 ha varit ett slags friår för Anna Sjöblom. Hon hade tagit tjänstledigt från Läkare utan gränser för att göra klart sin master inom global hälsa och försöka påbörja ett forskningsprojekt inom samma ämne. Hon skulle få lite mer tid över till familjen och annat som fått stå tillbaka när hon jobbat och rest mycket.
– Jag längtade också efter att arbeta kliniskt som sjuksköterska hemma i Sverige. Jag ville se hur den svenska vården fungerade i dag och behövde lära mig mer barnsjukvård. Det är viktigt att kunna när man är ute på uppdrag utomlands.
Tusen drömmar och ett dragspel
Mer om Anna Sjöblom:
Ålder: 46 år.
Bor: På Södermalm i Stockholm med två barn.
Vad gör du när du inte jobbar?
Nu i pandemitider hänger jag med mina barn, promenerar med vänner, tränar på Friskis utomhuspass, läser och kollar på film. Jag försöker också haka på trenden med att vinterbada utan bastu och lära mig spela på mitt dragspel.
Vad drömmer du om i framtiden?
Jag har tusen drömmar, att fortsätta jobba internationellt, doktorera i global hälsa, skriva en bok, bo på en massa coola platser. Det svåra är att bestämma sig vilken dröm man ska ta tag i.
Vad har du på nattduksbordet?
Just nu åtta böcker, två pågående, bland annat läser jag om John Le Carrés Den trägne odlaren. Sen har jag en anteckningsbok med en massa "att göra"-listor och annat tråkigt.
Favoritplats på jorden?
Stockholms skärgård.
Anna säger att hon är en ganska rastlös person, gillar att lära nya saker och besöka främmande platser. Det är något häftigt med inlärningskurvan, samtidigt kan det fresta på.
– Jag var väldigt ringrostig när jag började i covidvården. Många läkemedel och rutiner var nya och jag var tvungen att dubbelkolla, ja trippelkolla, allt. Det påminde om att vara nyfärdig sjuksköterska och kunde vara väldigt stressigt innan jag fått överblick över mina patienter.
Andra krav här hemma
Arbetet under pandemin här hemma liknar på många sätt krisarbete utomlands.
– Det har varit mycket jag känt igen. Från hur samhället reagerar när en smittsam sjukdom sprids till ryktesspridningen och rädslan hos folk. På vissa sätt är det lättare att arbeta utomlands där allt fokus är på jobbet. Här gick jag hem till familjen efter jobbet och förväntades vara en någorlunda fungerande mamma, säger Anna Sjöblom.
Under denna kris har Anna nästan uteslutande arbetat på golvet. Med ett undantag. Samma vecka som allt drog i gång ringde Johan von Schreeb, professor i global katastrofmedicin vid Karolinska institutet, KI, och en god vän från Läkare utan gränser. Kunskapscentrum för katastrofmedicin vid KI hade fått uppdrag från Socialstyrelsen att sätta ihop utbildningar om basala hygienrutiner och arbete med skyddsutrustning. Det var bråttom, kunskapen måste fort ut till vården för att skydda patienter och personal inom vård- och omsorg mot smitta.
– Vi fick ett litet rum på KI där vi arbetade från tidig morgon till sen kväll. Det var intensivt, men väldigt roligt också.
Tio dagar senare rullade webbutbildningarna ut och i dag har drygt 160 000 anställda inom vård och omsorg gjort dem.
Min erfarenhet från krisarbete är att det måste vara ett tydligt och strukturerat ledarskap, ibland också en mer hierarkisk styrning för att få det att fungera.
Anna Sjöblom
Bristande ledarskap
Med sin kunskap och erfarenhet från globalt krisarbete har det varit omöjligt för Anna att inte reflektera över krishanteringen här hemma. De olika buden kring vilken skyddsutrustning som personalen på sjukhuset skulle använda är ett exempel. Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen sa en sak, medan vårdhygien sa en annan.
– Det har varit alldeles för splittrat och många nya bud för vårdpersonalen som lett till en hel del osäkerhet. Ibland kändes det som det var upp till individen att välja vilken skyddsutrustning de skulle använda. Det är resultatet av ett dåligt ledarskap, tycker jag. Min erfarenhet från krisarbete är att det måste vara ett tydligt och strukturerat ledarskap, ibland också en mer hierarkisk styrning för att få det att fungera. Det betyder inte att jag alltid förespråkar en ”top-down-organisation”, men just i det här läget hade det varit bra tror jag, säger Anna.
Hon hade gärna sett mer av den tydlighet som fanns när hon arbetade vid ebolautbrottet i Guinea.
– Så fort jag steg av flyget i huvudstaden Conakry visste jag vad som gällde: Håll avstånd, tvätta händerna, peta dig inte i ansiktet, ha ingen kroppskontakt överhuvudtaget. Det var militärisk ordning som gällde. Vi kontrollerade varandra när vi klädde av och på skyddsutrustningen. Det gjorde att jag kände mig helt trygg. Jag var aldrig orolig för att få ebola, även om det är en mycket farligare sjukdom. Däremot har jag känt mig orolig för att få covid-19 när jag arbetat här hemma.
I januari är Anna tillbaka på Läkare utan gränser. Det blev ett annorlunda friår som till stor del präglats av covid -19. Någon forskning har det inte blivit, men barnen fick lite mer tid och det kliniska arbetet kan hon lugnt bocka av.
– Nu vet jag hur man organiserar covidvård och jag fick en realitycheck på hemmaplan. Jag har lärt mig hur vi reagerar under en kris och stress här. Den här krisen kommer vi alltid att bära med oss. Framför allt har jag aldrig varit så stolt över att vara sjuksköterska som detta år. Jag kommer aldrig att ångra mitt yrkesval.