Etikkommentar Ingrid Ågren-Blomsjö

Ser man generellt och mer allmängiltigt på novellen handlar den för sjuksköterskans del om att ständigt bli avbruten i det hon håller på med av nya uppgifter som kräver åtgärd. Mer specifikt handlar den om de svåra gränsdragningar som hon kan hamna i, kommenterar Ingrid Ågren-Bolmsjö, präst och forskare vid Vårdalinstitutet i Lund Anna Janssons etiknovell Jag ska bara.

Sjukvårdpersonal, inte minst de som arbetar med svårt sjuka, slits ofta mellan en stark insikt i och känsla för hur de bör handla och förhållanden som hindrar dem från att handla så. De hamnar i en känsla av otillräcklighet som i sin tur skapar moralisk stress.

– Den här sjuksköterskans hela situation visar att hon behöver sätta gränser, både gentemot andra och för sig själv, så att hon inte hamnar i situationer som den här. Mer specifikt pekar novellen på att vårdpersonalen kan hamna i svåra gränsdragningsproblem om vad som ingår i deras professionalitet när patienter vill ge förtroenden. Som den här mannen som vill anförtro sig åt sjuksköterskan, säger Ingrid Ågren-Bolmsjö.

Hon har själv arbetat som sjukhuspräst i tolv år innan hon blev forskare. För tre år sedan disputerade hon med avhandlingen Existential issues in palliative care.

Ingrid Ågren-Bolmsjö tycker att sjuksköterskan inte skulle ha lämnat mannen som hon gjorde. Kunde hon inte stanna själv borde hon ha sett till att någon annan kunde vara hos honom. Då sjuksköterskan i novellen återkommer till patienten sover han. Gör hon rätt eller fel som inte väcker honom?

– Spontant tycker jag att hon borde ha väckt honom. Fast jag vet förstås inte om han kanske skulle ha haft svårt att somna om igen sedan. Om samtalet hade fortsatt hade det gällt för henne att vara uppmärksam på vad slags samtal det var ? sjukvård eller bikt. Jag har en känsla av att det här handlar om en biktsituation. Då borde sjuksköterskan känna att hon inte ska ge sig in i det.

Hon säger att det inte är ovanligt att patienter säger som mannen, att sjukdomen kanske är ett straff, och att det är viktigt att inte gå med i en sådan tankegång utan ta ett samtal om det.

– Om en patient tar upp en sådan tanke tror jag att det är väldigt viktigt att hon eller han får kontakt med en person att bearbeta de tankarna tillsammans med så att de inte fortsätter. Det känns som om han skulle behöva prata med en kurator, präst eller psykolog som kunde ta hand om hans oro och ångest.

I vilken grad är det rimligt att vårdpersonalen tar ansvar för den typ av existentiella problem som novellen pekar på?

– Det är inte självklart hur man ser på det. Å ena sidan måste man inte automatiskt kalla på sjukhusprästen så fort en existentiell fundering dyker upp. Å andra sidan måste varje enskild sjuksköterska känna var hennes kompetens- och ansvarsgräns går. Om patienten till exempel säger sig vara rädd för att dö, så tänker jag att sjuksköterskan borde kunna följa med i samtalet ett tag. Fast det kräver förstås att hon har reflekterat över sin egen död och sin egen livsinställning. Att genast tänka expert kan ju också bli en flykt från den egna osäkerheten och rädslan, funderar Ingrid Ågren-Bolmsjö.

Enligt WHO:s syn på palliativ vård så ska vårdteamet kunna tillgodose både fysiska, psykiska, andliga och existentiella behov hos både patienten och de anhöriga. En del sjuksköterskor anser också att de själva ska kunna tillgodose alla dessa behov. –

Hospicepersonal är nog mer inställd på svåra samtal än en sjuksköterska på en kirurgavdelning med både lätt sjuka patienter som tillfrisknar fort och svårt sjuka som dör. Det borde finnas tid för vårdpersonal att diskutera. Så att de kan stödja och stärka varandra och bli tryggare i sina egna livsinställningar.

Tro hör till den privata sfären och är inte lätt att dela eller prata om. Döden är det inte heller alldeles enkelt att prata med andra om.

– Där har vi ett torftigt språk som vi borde hjälpa varandra att utveckla genom att tala och uttrycka oss kring ? inte minst vårdpersonal borde det, tycker Ingrid Ågren-Bolmsjö.

Att behovet finns märks tydligt, tycker hon, inte minst på all den litteratur som kommit i ämnena de senaste åren.

– Det kommer också att bli allt viktigare i takt med att allt fler människor från andra kulturer – med andra föreställningar och andra sätt att se på livet och döden ? kommer att dö på våra sjukhus.