Etikkommentar Lotta Högberg
En gåva ska vara något värd.
– Den här berättelsen handlar om två helt olika saker. Å ena sidan den energi och väldigt starka vilja att hjälpa som Mirjam har. Å andra sidan det dåliga samvete vi i västvärlden har för vår överkonsumtion, och som kollegan, jaget i novellen, står för, säger Lotta Högberg, sjuksköterska i Läkare utan gränser.
Hon säger att hon tror att alla kan känna igen sig i novell-jagets dåliga samvete. Många av oss bär en tung ryggsäck av dåligt samvete när vi jämför andras brist med allt vårt överflöd.
– Det är vårt problem som vi inte ska belasta andra med. Det kan vara en drivkraft för att hjälpa. Och på så vis är det bra. Men de två sakerna hör inte med automatik ihop och är inte varandras lösning.
Lotta Högberg konstaterar att det är fel att samla in läkemedel som inte anses acceptabla att använda i Sverige längre och använda dem på andra platser i världen.
– Att skicka det vi har gallrat ut, det blir som att skicka våra sopor. Samma kvalitetskrav på läkemedel och materiel bör förstås gälla för alla människor. Dessutom finns det en stor risk för att de utrangerade läkemedlen är verkningslösa – eller rent av skadliga. Och vår sjuksköterskeetik säger att vi inte ska skada.
Om Mirjam har varit på någon plats där hon har känt att det finns behov borde hon dels ta reda på vilka de största behoven där verkligen är, och dels vilka läkemedel de känner till där. Har hon på plats frågat vad de behöver?
– Det är lätt att känna sig maktlös. Om allt verkar saknas så är det lätt att tänka att allt också behövs och att näst bäst är bättre än ingenting. Men vi måste respektera mottagaren också. Ger jag en gåva så ska den vara något värd.
Presenterat så som i novellen är det slumpen som avgör vad de mindre lyckligt lottade får, konstaterar Lotta Höglund.
Mirjam som har arbetat som sjuksköterska i Centralafrika ett tag är tillbaka hos kollegerna. Hon är uppfylld av sina erfarenheter, svämmar över av entusiasm. Hela lunchen har hon berättat för de beundrande kollegerna och engagerad fortsätter hon sitt hjälparbete med diverse insamlingar.
Avlagda glasögon och kläder har hon redan bett sina kolleger om för att skicka till ?sina? behövande. På arbetsplatsen har hon hittat en kartong handskar och flera rullar gasbinda och för gammal Alsolsprit och Klorhexidinlösning som hon tar hand om för deras räkning.
När novellens jag sorterar ut läkemedel där bäst-före-datumet har gått ut slår Mirjam sina lovar kring henne och vid eftermiddagsfikat ser kollegan att hon tar upp de kasserade askarna med antibiotika ur apotekslådan.
– Att hon tar vara på kompresser känns krystat. Saknar dem hon har engagerat sig i sådana är det smartare att handla på plats. Men särskilt starkt reagerar jag på läkemedlen. Det är lite respektlöst att skicka dem. De är ju utrangerade och alltså av dålig kvalitet. Kanske är det läkemedel de varken känner till eller behöver. Då blir de dessutom ett avfallsproblem för dem.
Lotta Högberg påminner om att WHO har gett ut internationella riktlinjer för läkemedelsdonationer skapade just för att donatorer ofta vill väl men inte alltid ser till mottagarens behov.
– Alternativet till att ge det vi får över behöver inte vara att avstå helt från att göra något, det kan tvärtom vara att göra något mer. Men det är inte så att hjälpbehovet i utvecklingsländerna är som stora svarta hål där allt saknas. Det hade varit intressant att veta vad de som hon försöker hjälpa verkligen saknade och ville ha.
Lotta Högberg föreslår att om sjuksköterskan som hade arbetat i Centralafrika upplever att bristen på läkemedel är ett stort problem så skulle hon kunna kontakta de lokala myndigheterna och fråga just det.
– Hennes vilja att hjälpa är ju uppenbar. Och att känna solidaritet och vilja hjälpa är väldigt positiva krafter. Att kollegan väljer att inte låtsas om att hon ser när Mirjam plockar åt sig de kasserade läkemedlen ser jag som hennes sätt att minska sina egna skuldkänslor.
WHO:s riktlinjer finns på http://www.who.int/medicines/library/par/who-edm-par-1999-4/who-edm-par-99-4.pdf