Etiknovell nr 10/05: Har du aldrig gjort fel?

Jag viskar i hans öra att han ger sprutan till fel person. Martin är inte riktigt sig själv i dag. Han borde ringa jouren, men är rädd för en anmälan. Vad ska jag göra?

4 november 2005

Ända sedan vi slutade på sjuksköterskeutbildningen för femton år sedan har Martin och jag varit kompisar. Efter så många år märker man när saker och ting inte är som de ska. Vi brukar kunna prata om det. Jag vet att det finns arbetskamrater som undrat om vi har något mer ihop och som retats lite för att vi gärna gör saker tillsammans, men så är det inte. Vi är bara kompisar. Han brukar säga att jag är hans tjejbästis.

»Martin, du har telefon!« Lisas lockiga huvud dyker upp i dörren till medicinrummet. »Ska du ta det eller ringer du upp?«

»Jag tar det«, säger han och undviker min frågande blick. Genom den öppna dörren hör jag hans röst utan att kunna fånga annat än enstaka ord. Han är upprörd och samtalet sker viskande.

När eftermiddagsronden är gjord och a-turen gått hem för dagen hinner jag ta honom avsides en stund. Vi sätter oss med kaffet på den tomma läkarexpeditionen. Jag måste få veta hur det är. Jag ser ju att Martin mår dåligt. Han har knappt sagt ett ord på hela eftermiddagen och rondarbetet på b-sidan är inte klart fast jag hjälpt honom stämpla remisser och sätta ny nål på en patient som hade ryckt ut den.

»Vad är det Martin?« Han skakar på huvudet, drar med händerna över ansiktet och låter fingrarna glida genom det vildvuxna håret. Kläderna är fläckiga. Han verkar inte ha haft någon ork över för att tänka på sitt yttre på ett tag.

»Ebba har försökt skära sig. Hon blir mobbad i skolan. Jag trodde att det skulle bli bättre när hon började i högstadiet, men så blev det inte. I dag fick Sofia hämta henne i skolan. Ebba ringde från sin mobil. Hon hade låst in sig på en toalett och rispat sig i handleden. Vi måste försöka byta skola.«

»Vad säger hennes lärare?«

»Vi har försökt prata med dem säkert hundra gånger, men de verkar uppgivna och irriterade och slår det ifrån sig. De har själva svårt att överleva i klassrummet och försöker vara kompisar med de värsta busarna för att kunna genomföra lektionerna.«

Lisa slänger upp dörren på vid gavel. »Din patient har kommit, Martin. Vi byter plats på honom och 13b och lägger honom vid fönstret. Han ville få frisk luft. Jag tycker att han verkar lite tät i andningen.« Martin nickar mot mej och reser sig.

»Ska jag hjälpa dej?« frågar jag.

»Har du lust att dra upp Teofyllamin så är jag glad.« Han försvinner ut på expeditionen och jag drar upp det bronkvidgande medlet i sprutan, märker upp den och räcker honom den när han skyndar förbi. Min patient har också kommit och jag går för att möta vid dörren. Medan jag samtalar med frun om hur hon på bästa sätt ska få sin hemresa ordnad passerar jag dörren till sal 13 och ser att Martin sitter och sprutar Teofyllamin på fel patient. Jag viskar det i hans öra och han avbryter. Vi hinner inte prata mer om saken förrän vi ska gå hem.

»Ringde du jouren och berättade?« frågar jag.

»Nej. Jag har kollat blodtrycket på Oskar ett par gånger. Han mår bra.«

»Undrade han inte varför han fick en spruta?« frågar jag.

»Nej, han brukar ju få Furix och så är han dessbättre ganska glömsk. Jag tycker det är bäst att inte göra så stor affär av det.«

»Jag tycker att du ska ringa jouren, i alla fall.«

»Visst, och dra i gång hela helvetesmaskineriet. Det är Bengt Nilsson som är jour. Han anmäler allt. Vad skulle det vara bra för, det hände ju ingenting? Har du aldrig gjort fel?«

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida