Etiknovell nr 6/05: Säg inget till mamma

Sonen talar för hela släkten och säger att de inte vill att hans mamma ska få veta att hon har cancer. Hur ska hon då kunna få behandling?

Zahra sitter uppbäddad som en prinsessa i sin sjukhussäng och äter tårta. Det långa vågiga håret är dolt under en vacker röd sjal och hennes ögon strålar när hon ser på sina nära och kära. Nattduksbordet och fönsterbrädan är fyllda av rosor, tulpaner, iris och vita prärieklockor. Det ser nästan ut som en blomsteraffär på salen. Barn och barnbarn har samlats för att fira hennes 76-årsdag. Det glada sorlet av röster når mig när jag bryter det bruna kuvertet som nyss anlänt med posten. Svaret på det px man tog på Zahra vid bronkoskopin visar småcellig lungcancer. Det blir läkarens sak att informera efter ronden i morgon. Zahra talar ingen svenska, men hon har alltid något av barnen eller barnbarnen hos sig. Jag funderar en stund på att beställa en tolk, men vid närmare eftertanke tror jag att sonen talar tillräckligt bra svenska för att kunna förmedla det som behöver bli sagt och han kommer ändå att vara med vid samtalet. Det är viktigt att anhöriga är med och får samma information som patienten när beskedet ges. Det är den policy vi har, berättar jag för sjuksköterskeeleven som går bredvid mig.

»Men ni visste ju förra veckan att det var cancer, varför blev hon inte informerad då?« undrar Karin.

»Det är bättre om man kan erbjuda en behandling samtidigt som man förmedlar en svår diagnos, därför brukar vi vänta med att säga något om cancer tills vi vet vad det handlar om för typ.«

Zahra ser på mig med sina stora mörka ögon när jag går runt med medicinen. Hon vickar huvudet från sida till sida och låter det bli hängande med hakan mot bröstet.

»Jag är så trött, så fruktansvärt trött«, säger hon via sin son. »Jag kan inte begripa varför jag är så trött. Jag vill bara sova, fast jag har sovit hela natten. Är det medicinen?« Jag förklarar att hon inte får någon medicin hon blir trött av. Bara Alvedon. Sonen talar till henne med lugnande röst. Jag förstår inte orden. De andra släktingarna har gått hem, men han har gjort sig beredd att stanna över natten. Det finns en tältsäng vid fotändan av sjukhussängen. Jag berättar att Zahra ska få ett samtal med läkaren kommande dag så hon får veta vad undersökningarna och provtagningen visar. Zahra hostar till, en kraftig skrällande hosta. Den tar andan ur henne. Det rister i hela den magra kroppen. Jag räcker henne en mugg Cocillana-Etyfin och hon ger mig ett litet blekt leende och för samman sina handflator till ett tack.

»Hon vill hem i morgon. Min brors flicka ska döpas«, säger sonen. »Jag skulle vilja prata med dig där ute.« Han pekar mot sjuksköterskeexpeditionen och jag nickar ett hej då till Zahra innan jag följer med honom ut.

»Ni får inte säga till mamma att hon har cancer. För det är det hon har eller hur? Ni får absolut inte säga till henne att hon ska dö. Ingen i vår släkt vill att ni säger det till henne. Vi gör inte så.«

»Hur gör vi nu då?« frågar Karin. »Zahra vill ju veta varför hon är så trött och varför hon har sådan hosta. Har hon inte rätt att få veta det? Och hur ska ni kunna ge henne cytostatika om hon inte får veta varför?«

»Jag vet inte säger jag. Vi får diskutera det i morgon.«

»Skulle det vara någon skillnad om Zahra hette Berit och var född i Sverige och hennes son sa: Säg inget till mamma. Hon är deprimerad och hon orkar bara inte ta emot det här också. Kan hon inte få slippa?«

»Kanske, jag måste fundera på det”e, säger jag.«