Ett stick för mycket

Boston 1998. När sjuksköterskan Karen Daley på julaftonen kommer till sjukhuset möts hon av chefsläkaren, i tårar. De gäller henne.

Hela vägen in till Brigham and women’s hospital försöker Karen Daley koncentrera sig på körningen, men det är inte på grund av halka, det är en ovanligt varm och snöfri vinter. Några julklappsbekymmer har hon inte heller. Det är tankarna på prov­resultaten som invaderar hennes tankar.

Ett par veckor tidigare hade hon gått till labbet för att få svaren från de första proverna. Nu skulle hon få veta. Smitta eller inte smitta. Egentligen borde hon ha testat sig för länge sedan, när det hände.

Faktiskt hade hon först glömt, eller förträngt, den lördagen i juli. Hon hade börjat plocka ihop för att gå hem från jobbet på akutmottagningen när en bekymrad kollega dök upp. Kunde Karen hjälpa till?

Efter 26 år som sjuksköterska var Karen Daley någon man kunde vända sig till och få råd och hjälp. Nu behövdes hon. En äldre och kraftigt uttorkad patient var helt otroligt svårstucken, men ett rör blod måste fram. ?

Karen Daley fixade det. Med hela sin koncentration på patienten tryckte hon som vanligt mot nålsticket med vänstra handen. Boxen för farligt avfall hängde på väggen snett bakom henne och hon behövde inte ens titta för att slänga kanylen med den högra handen. Snart, snart skulle hon vara ledig. Bara söndagen var kvar att jobba.

Att nålen stack in djupt i pekfingret, det kände hon direkt. När hon vände sig om såg hon använda kanyler spreta upp ur den överfulla boxen. Första impulsen var att ignorera sticket. Det hade hänt förr, kanske var det fjärde gången. Ändå hade hon varken varit särskilt stressad eller tanklös. Inte som en del kolleger som kapade bort toppen på handskens pekfinger för att lättare känna venerna.

En kollega övertalade henne att följa sjukhusets rutiner. Karen Daley anmälde skadan och gick till personalens hälsoklinik, där hon fick rådet att påbörja profylaktisk medicinering. Det skulle minska smittorisken med 80 procent. Men priset visste hon var högt. Kolleger hade berättat om hur de kräkts och mått illa och varit oförmögna att jobba under den månadslånga behandlingen.

Karen Daley tvekade. Åka in för tester på ledig tid, två timmars resande, lät inte heller lockande, och kanske helt i onödan. Nej tack, sa hon och gick. Hon ville ju bara jobba och må bra.

Men när höstlöven började falla rasade kilona och illamåendet fanns där mest hela tiden. Hennes husläkare ordnade med den ena utredningen efter den andra, men kunde inte komma på vad som var fel. Stress? Ett år efter att en bror har dött i en bil­olycka skulle en sorgereaktion vara helt normal.

Till sist sökte hon hjälp på hälsokliniken för de anställda vid sjukhuset. Först då började tankarna komma på den där lördagen i juli, och osäkerheten smög sig på.

En eftermiddag i december kilade hon över till mottagningen för att få provsvaren när hon ändå var på jobbet. Satt i väntrummet och tittade på klockan. Nog sjutton kunde det väl gå lite fortare?

”Proven var inte negativa”, fick hon höra och nu väntade nya labbtest. Innan dess var inget säkert. När kollegerna på akuten frågade hur det hade gått fick Karen Daley fram: ”Jag tror hon sa att jag har hiv.”

Två veckor senare är det julafton och det är nu hon är på väg i sin bil och tankarna sliter henne hit och dit. Hur kunde hon… men tänk om…livet skulle vara slut…

På hälsokliniken ska hon få slutgiltigt besked, de senaste proverna är klara. Hon möts av ett helt team med chefsläkaren i spetsen. Tårarna i hans ögon säger henne allt. Hon hade inte bara smittats av hiv utan även av hepatit C. Den julen åkte Karen Daley hem till sitt hus och var glad över att hon inte hade någon familj som väntade på henne.

Jag möter henne i Melbourne under den internationella sjuksköterskeorganisationen ICN:s kongress i Australien. Hon är inbjuden för att berätta om sina upplevelser och den kampanj för säkra produkter som ANA, den största amerikanska sjuksköterskeorganisationen, driver sedan några år tillbaka med henne som ordförande. I den enorma kongressalen sitter kanske bara 130 av de närmare 4 000 sjuksköterskorna som har kommit från hela världen för att vara med. ”Det är så många som pratar om hiv”, säger hon mjukt.

Att behandla hepatit C och hiv samtidigt är svårt. Behandlingarna måste vägas av mot varandra och Karen Daley behövde rejäla doser. Frågan är vad som var värst: illamåendet, alla utslagen, att det mesta av håret föll av, den bråddjupa depressionen eller tröttheten som trängde ända in i benmärgen? Hon vet inte.

Men den första tanke som dök upp varje morgon och den sista som plågade henne varje natt var: måtte jag inte ramla av trötthet och skadas så att någon måste ta hand om mig och riskera att bli smittad.

Till slut sjönk hennes nivåer av T-celler så lågt att hon var på väg att utveckla aids. Hon tvingades sluta med behandlingen mot hepatit C, men kroppen hade svarat på medicineringen.

Numera mår hon ganska bra, med hjälp av bromsmediciner, och är ständigt aktiv för att få makthavare och vårdpersonal att bara välja sticksäkra produkter. I Massachusetts, den stat där Boston ligger, lyckades hon snabbt få politikerna att införa en lag om sticksäkra produkter och hårdare arbetsmiljökrav på arbetsgivarna. Men Karen Daley tänker större, hon vill inte att någon enda ska lida sådan skada som hon. Inte för att risken är så stor, utan för att det drabbar så hårt.