Existentiella funderingar efter infarkt hos kvinnor

Kvinnor får för dålig hjälp av vården att bearbeta det trauma som en hjärtinfarkt innebär. Genom uppföljning med individanpassade hälsosamtal kan fler må bättre snabbare, enligt en färsk avhandling.

Det räcker inte med att ge medicinska fakta, tala om att kvinnan är färdigbehandlad och kan leva som vanligt, säger Annelie Johansson Sundler, sjuksköterska och forskaren bakom avhandlingen som läggs fram i slutet av november vid institutionen för vårdvetenskap vid Växjö universitet.

Hon har intervjuat 26 hjärtinfarktdrabbade kvinnor mellan 45 och 80 år för att ta reda på hur de upplever sin hälsa, sin livssituation och inte minst själva vården efter infarkten.

Trots att hon själv har jobbat som sjuksköterska inom hjärtsjukvården i många år blev hon förvånad över vad hon fick höra. För fastän samtliga kvinnor upplevde att de nu mådde fysiskt väl och att de fått god vård, kände de sig inte hela inuti. Hjärtinfarkten hade ställt hela livet på ända. Tillvaron genomsyrades nu av en djup oro och rent existentiella funderingar trängde fram; tankar om hur sårbart livet är, hur det känns som att tillvaron gjort halt och om hur den tidigare så trygga kroppen svikit dem och inte längre går att lita på.

– En kvinna beskrev sitt hjärta som en tickande bomb. En annan berättade att hon inte ens vågade nysa sedan hon fått veta att hennes kranskärl var sköra och förkalkade, för kanske skulle hon då gå sönder, berättar Annelie Johansson Sundler.

Att en hjärtinfarkt får sådana djupgående konsekvenser är, tror hon, sannolikt ingenting vårdpersonal reflekterar särskilt mycket över. Vårdarna och de vårdade lever nästan i olika världar. Den trygghet som sjuksköterskor, läkare och övrig vårdpersonal finner i vetskapen om att alla medicinska problem blivit behandlade, gäller ofta inte alls för patienterna. För att de ska må bra igen behöver även själen läka. Men för sådana sår finns sällan hjälp att få inom hjärtsjukvården. Fortfarande är den så medicinskt inriktad att det nästan blir mekaniskt.

– Det pratas mycket om patienten i fokus, men ändå är det fortfarande så att sjukdomen, diagnosen står i centrum. Så är det generellt i hela sjukvården. Det saknas ett holistiskt synsätt där hela människans välbefinnande tas omhand, säger hon.

Annelie Johansson Sundler har inga patentlösningar på hur vården ska komma till rätta med de här problemen, men vill slå ett slag för lyhördhet.

– Bara att ta sig tid och fråga hur patienten mår gör stor skillnad, säger hon.

Vid en hjärtinfarkt skulle hon dock helst vilja se en uppföljning efter några veckor, när patienterna har hunnit landa i sin vardag. Ingen terapi, utan ett sjuksköterskelett hälsosamtal som utgår ifrån patienternas eget liv och hjälper dem att reflektera över det som hänt. Att få prata av sig så har i tidigare forskning visat sig öka patienternas delaktighet i vården. Ofta, menar Annelie Johansson Sundler, kan patienterna då själva lösa många känslomässiga knutar. Det framkom också under hennes forskningsintervjuer.

– Det var vanligt att kvinnorna under samtalet kom på att, just det, så ska jag göra för att hantera livet efter infarkten.

Annelie Johansson Sundlers forskning är bara gjord på kvinnor just därför att de, även om det blivit bättre, fortfarande är dåligt undersökta när det gäller hjärtinfarkt. Hon menar att resultaten sannolikt är tillämpbara på båda könen men extra viktiga att ta till sig när det gäller kvinnliga patienter. Hennes studier visar nämligen att kvinnor som får hjärtinfarkt ofta känner sig förbisedda i vården. Att ingen lyssnar på dem och tar deras oro på allvar.

– I min forskning ser jag helt klart ett genuspers­pek­tiv. Kvinnor är väldigt utsatta i vården.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida