Få landsting tar sitt ansvar för arbetsmiljön

Arbetsmiljön inom vården är så dålig att Yrkesinspektionen slår larm och personalen blir utbränd. Ansvaret för arbetsmiljön ligger hos arbetsgivaren, men av 18 tillfrågade landsting är det bara två som på högsta ledningsnivå har en handlingsplan för att motverka utbrändhet.

2 november 1998

Alla är överens om att arbetsmiljön inom sjukvården är pressande och arbetsgivarna runt om i landstingen vet att personalen sliter hårt. Yrkesinspektörer har slagit larm om överbeläggningar och dålig arbetsmiljö. Yrkesinspektionen i Malmö har beslutat att rättsligt pröva om Helsingborgs kommun brutit mot arbetsmiljölagen genom att utsätta sina anställda för risk för arbetsskada. Efter att ha undersökt arbetsmiljön inom vården i Östergötland och Sörmland varnar yrkesinspektionen i Linköping för att stressade vårdare riskerar att själva bli vårdfall.

Att ansvaret för arbetsmiljön är arbetsgivarens är tydligt, åtminstone i lagen: ”Arbete skall planläggas och anordnas så, att det kan utföras i en sund och säker miljö” står det i arbetsmiljölagens andra kapitel, §2. Och i kapitel tre, §2: ”Arbetsgivaren skall vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagaren utsätts för ohälsa eller olycksfall.”
Hur är det då ställt med ansvarstagandet hos arbetsgivaren? På Landstingsförbundet finns ingen arbetsgrupp som arbetar med just frågan om den psykosociala arbetsmiljön. ”Förr i tiden höll de kurser i arbetsmiljöfrågor för handläggarna i landstingen – men något sådant har jag inte hört talas om på flera år”, säger en personalansvarig på förvaltningsnivå. Men, ”dålig arbetsmiljö ska hanteras där arbetsmiljön finns”, säger man på Landstingsförbundet. Så Vårdfacket vände sig till landstingen och fick tag på personalchefer eller andra personalansvariga
i 18 av dem. De flesta centralt placerade. På en del håll finns inte ens någon sådan befattning kvar: ”Både personaldirektör och personalsekreterare städades bort under omorganisationen 1995”, som man sa i Jämtland.

Saknar handlingsplan
Frågan till de personalansvariga var om de har någon handlingsplan för att förebygga utbrändhet bland sjukvårdspersonalen. I 16 av 18 landsting finns ingen sådan central plan. (Då räknar vi in de fem landsting som inte bara står utan en plan, utan även gjort sig av med den centralt placerade personalansvariga.) De flesta av personalcheferna sa att en allmän arbetsmiljöpolicy finns, men att ”detta är frågor som sköts ute på förvaltningarna – arbetsmiljön är förvaltningschefens ansvar.” På frågan om det finns resurser till att förebygga utbrändhet på förvaltningarna blev svaret att några sådana öronmärkta pengar inte finns.

De flesta personalansvariga på högsta ledningsnivå är medvetna om sjukvårdspersonalens pressade arbetssituation. Även om man i Östergötland ”inte fått några signaler om att de inte står ut”, som personalchef Gunnar Larsson uttrycker det. Sjukskrivningarna har inte ökat och inga uttalade protester har förekommit där.

Fulltecknade kurser
I Blekinge säger personalchef Kerstin Karlsson att Vårdförbundet larmar om neddragningarna och att det är tungt för personalen att åka mellan landstingets två sjukhus (som organisationsmässigt hör ihop). När företagshälsovården där håller utbildning i utbrändhet är kurserna fulltecknade. Men någon handlingsplan finns inte.

Även i Västmanland har den vikarierande personalchefen, Margaretha Wiklund, fått propåer från Vårdförbundet och i höst ska parterna diskutera arbetsmiljön. I Älvsborg har man inte haft någon personaldirektör på ett och ett halvt år. Där är landstinget fullt upptaget av sitt inträde i Region Västra Götaland.

I Stockholm säger personaldirektör Eva Frunk Lind att hennes roll är att peka på trender och utforma en personalpolitisk plattform. ”Många röster har vittnat om att det har varit en tuff period”, säger hon och erkänner att det i verksamheten finns synpunkter på hur rehabiliteringsarbetet utförs och att det kan förbättras. Det har hon en plan för.

I Värmland, däremot, säger utvecklingsledaren (som är den nya titeln på den centralt placerade personalchefen) Gunilla Lindell att landstinget har tagit ett helhetsgrepp på verksamheten och utformat en handlingsplan som kallas Liv 2002. Med Liv 2002 har ledningen som mål att öka delaktigheten och, om inte förändra hela strukturen i organisationen, så ganska mycket. I december tar landstingsfullmäktige beslut om en övergripande verksamhetsplan. Det hoppas Gunilla Lindell ska leda till ökade resurser och möjligheter att för henne som arbetsgivare få bevisa att den psykosociala arbetsmiljön tas på största allvar.

Öronmärkta pengar saknas
I Sörmland och i Värmland talar personalcheferna engagerat om den psykosociala arbetsmiljön. (Sörmland berättar om sin satsning på nästa sida.) I de övriga landstingen hänvisar alla centralt placerade personalchefer till att det är verksamheten som har ansvaret för dessa frågor. Men ingenstans finns några öronmärkta pengar för att man ska kunna göra något åt den pressade arbetssituationen.

På den tiden det gick att få pengar från Arbetslivsfonden startades på Länssjukhuset i Gävle ett projekt kallat Hjälp till hjälparna. Målet med programmet var att öka personalens förmåga till insikt och bearbetning av egna krisreaktioner i patientarbetet. Genom handledning och stödsamtal ville man förbättra det psykosociala klimatet och motverka stresstillstånd och utbrändhet.

En behjärtansvärd satsning, men när bidraget från Arbetslivsfonden upphörde, upphörde också arbetsgivarens intresse. Det är åtminstone den tolkning som Christian Bertéus, huvudskyddsombud i Gävle-Sandviken, gör.

– Senast jag yrkade på en fortsättning av programmet var 1995. Men jag har aldrig hört något från arbetsgivarhåll.

För Christian Bertéus är det alldeles klart att landstingens personalansvariga ska veta hur det ser ut i verksamheten och att de ska se till att förutsättningar för arbetsmiljöarbete finns. Det är från central landstingsnivå signalerna om att detta är viktiga frågor ska komma.

– Det måste, så att säga, rinna ner i organisationen från landstingsledningen till förvaltningen och slutligen till verksamheten.

Han tycker det är märkligt att landstingen anser sig ha råd att inte satsa mer på arbetsmiljön.

– Med alla dessa sparbeting över sig kan jag inte förstå att man har råd att slita ut personal. Om det inte finns pengar till en god arbetsmiljö, hur kan det då finnas pengar till rehabilitering?

Christian Bertéus skulle vilja se ett tydligare arbetsmiljöekonomiskt tänkande i landstingen.

Han anser att han och facket tar sitt ansvar för arbetsmiljöfrågorna. De är, som han kallar det, konstruktivt missnöjda. Ibland får de gehör för sitt missnöje hos arbetsgivarparten på förvaltningsnivå. Men alltför ofta möts de av rädsla för att fatta beslut. Till exempel i frågan om hur bemanningen på sommaren ska lösas. Dessutom anser han att facket alltför sällan blir inbjudet till en diskussion med arbetsgivaren. I stället får de presenterat för sig ett färdigt dokument.

– Jag tror att arbetsgivaren skulle komma långt med att vara rak och ärlig. Genom att våga se var det finns problem någonstans och våga ta i dessa skulle mer energi kunna användas till det direkta vårdarbetet i stället för till arbetsmiljöproblemen, säger han.

Börjar på konstkurs
Det behövs mer kunskap om arbetsmiljö, arbetsrätt och personalhandledning i organisationen, tycker Christian Bertéus. Och precis som arbetsmiljölagen föreskriver har Vårdförbundet på länssjukhuset i Gävle-Sandviken, tillsammans med arbetsgivarföreträdare, föreslagit att chefer och fackliga förtroendemän ska erbjudas en grundutbildning i arbetsmiljö. Förslaget har lämnats högre upp i organisationen  men något svar därifrån har ännu inte kommit.

Christian Bertéus är optimistiskt lagd och vill inte bli desillusionerad. Men görs inget åt problemen riskerar sjukvården att förlora många kompetenta sjuksköterskor, barnmorskor och biomedicinska analytiker, konstaterar han. En av de lärdomar han dragit av de senaste årens strukturförändringar och besparingar är att det gäller att kunna se sin egen roll i ett sammanhang. En del har redan tagit konsekvenserna av det. Börjat på konstkurs eller sökt in på en datautbildning, med ambitionen att aldrig komma tillbaka till en sjukvård som bränner ut sin personal.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida