Krönika: Fanns jag, eller fanns jag inte?
Jag var på återbesök efter en halsinfektion. Stod vid luckan vid mottagningen och väntade. Hon som satt bakom luckan var helt upptagen av något annat.
Jag knackade försiktigt på, ingen reaktion. Knackade igen…, ingen reaktion. Då tog jag mod till mig och sa:
— Jag har en tid för undersökning. Finns jag?
Hon såg inte upp utan tittade mot dataskärmen och sa:
— Jag ska se efter, vad heter du?
— Lars
— Ok, få se nu… Nej det verkar inte så.
— Men jag fick ju en tid…
Ögonblicket darrade. Fanns jag eller fanns jag inte? Efter en stunds letande fann hon min tid och ordningen återställdes. Men ingen gång under tiden tittade hon på mig.
I mötet med människor som är besvikna på vården berättar de ofta om en upplevelse att inte bli sedd. Någon sitter i ett väntrum, ingen bland personalen säger något. Någon sitter i ett behandlingsrum, ingen hör av sig. Någon står vid en reception, ingen tittar upp.
Empati är ett viktigt begrepp inom all vård och omsorg. Empati handlar till största delen om att förstå den andres känslor, inte känna själv. Empati fungerar inte på avstånd. Du måste ända fram till den det handlar om.
Tänker mig en scen där vi står några människor på ett torg. Vi ser en man i rullstol ta sig fram över torget. Vi suckar och säger: ”Stackars man.” En stark känsla av sympati kan infinna sig. Men, är det en stackars man? Den enda möjligheten att ta reda på det är att ta sig fram till honom och fråga: ”Hur är det med dig?” Svaret kan vara helt oväntat, som: ”Det är helt underbart, jag har en ny rullstol och i morgon ska jag gifta mig.”
Men jag tänker att det krävs mer än empati för att det här verkligen ska fungera. Det behövs också kärlek. Kärlek kan beskrivas som empati med en vilja till andra människors bästa. En aktiv vilja att skydda och bevara den andra människans värde.
När den viljan saknas kan vården beskrivas som helt i linje med alla riktlinjer men i avsaknad av det viktigaste.
Kärlek är inte först och främst en känsla utan det handlar mer om en relation som innehåller känslor. De viktigaste delarna i kärlek är att bli sedd, att bli lyssnad på och till sist få ett svar. Ofta handlar det svaret om bekräftelse.
Vi har två ögon, två öron och en mun. Det ger fyra mot ett. Det kan fungera som en fingervisning om hur ett verkligt möte kan se ut. Det som gör vård och omsorg levande, kärleksfull och varm.
Se — lyssna — svara.