Får patienter bestämma?

När Sven Wollter drabbas av cancer vägrar han att låta sjukvården styra hans tidsschema. Han beslutar sig för att bli »den besvärliga patienten« som själv bestämmer vilka tider som passar för den dagliga behandlingen.

3 februari 2006

Därmed blev det dags för en ny omgång i vården. Sven började ta hormonpreparat och gjorde även en så kallad körtelrensning, ett kirurgiskt ingrepp. Han lät inte vid något tillfälle sjukdomen påverka sitt arbete. Kanske är det första gången i teaterhistorien som en man har spelat Kung Lear under svåra klimakterieliknande svettningar, orsakade av hormonbehandlingen. Inget att göra, »the show must go on«.

I samband med sjukvårdsvända nummer två tog han också ett viktigt strategiskt beslut.

– Jag bestämde mig för att se mig som människa i första hand och cancerpatient i andra hand. Inte tvärtom för det hade varit samma sak som att ge upp. Som att se sig som ett offer. Jag tänkte givetvis ta hand om min cancer men absolut inte låta den spela huvudrollen i min vardag.

För Sven handlade det om att ta kommandot över sjukdomen. Och ibland även över sjukvårdspersonalen.

– När det blev dags för strålning fick jag först en tid klockan 13. Det passade inte alls för det skulle slå sönder hela mitt dagsschema. Jag jobbade nämligen som vanligt under hela behandlingstiden. Därför sade jag till personalen att jag ville ha strålning vid samma tid varje dag. Klockan 10. Först blev de aningen bestörta och sade att det går inte, så kan man väl inte göra. Men det kan man faktiskt, det är bara frågan om att ta hänsyn till varje patients situation och behov.

Det är vårdens förbaskade uppgift att hjälpa patienterna med att fortsätta sina liv. Allt annat är mycket dålig ekonomi. Sjukvården är en serviceinrättning men som systemet ser ut i dag så utnyttjar man folks svaghet i sjukdomssituationen. Det patriarkaliska synsättet inom vården måste bekämpas, för om man skapar ännu mer rädsla hos patienten gör man bara honom eller henne ännu svagare. Jag tror faktiskt inte att cellerna i kroppen mår bra av rädsla.

– Jag tycker att det är varje patients plikt att vara »besvärlig«, det vill säga att kräva sin rätt och inte tolerera onödiga väntetider, diffusa svar på frågor eller dylikt.

Själv blev han inte ett dugg besvärlig när han väl hade bokat in sin strålningstid klockan tio varje dag.

– Nej, jag var faktiskt en mycket duktig patient. Jag var där på minuten varje dag och allt funkade hur bra som helst. Jag var aldrig ovänlig, bara bestämd. Och jag blev också vänligt bemött.

Sven har naturligtvis ofta fått den något förnärmade frågan: »Jaha, tänk om alla skulle göra som du, slå näven i bordet och börja kräva saker. Det är ju lätt för dig som är känd skådespelare med pondus och auktoritet, men vad ska alla vi andra göra?«

På detta brukar Sven svara:

– För det första gör inte alla som jag, dessvärre. Och för det andra har vi alla olika behov. Jag tror faktiskt att det går att komma patienten till mötes om man bara anpassar organisationen till patienten i stället för tvärtom.

Utdrag ur Evelyn Pesikan
Ett-noll till livet. Att gå vidare efter cancer
Utgiven av mbm förlag
www.mbm-forlag.com
ISBN 91-973725-87

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida