Färre utbildar sig till biomedicinsk analytiker
De som börjat utbilda sig till biomedicinska analytiker är färre under läsåret 2021-2022, jämfört med året innan. På många närvårdslaboratorier är mindre än hälften legitimerade biomedicinska analytiker, enligt Louise Spendrup, biomedicinsk analytiker som arbetar med kvalitetssäkring vid Karolinska universitetssjukhuset. Där har man delvis anpassat verksamheten så att även olegitimerade ska kunna sköta den.
Provrör i glas med lock i olika färger står prydligt staplade i sina hållare på ett bord inne i ett av rummen vid provtagningscentralen på Karolinska universitetssjukhuset i Solna. På stolen intill sitter Louise Spendrup, biomedicinsk analytiker, och visar ett kvadratiskt litet instrument (HemoCue) vars syfte är att kunna utesluta, eller hjälpa läkare att sätta diagnos för, exempelvis diabetes typ 1 och typ 2. Detta genom att ta ett stick i fingret på patienten och fylla en liten kyvett med blod som sedan analyseras genom fotometrisk analys och färgomslag beroende på mängden socker i blodet.
Instrumentet ger ett resultat på blodsockernivån, som sedan bedöms av beställande läkare.
Den lilla snabbanalyserande apparaten är ett exempel på instrument som är framtagna för patientnära arbete och som även är enkla och stabila nog att hanteras av övrig vårdpersonal efter upplärning. Metoden är tillräckligt säker och lätt att använda även för personal som inte är biomedicinska analytiker, försäkrar Louise Spendrup. Många analyser kräver dock rejälare instrument, och proven måste skickas till centrallaboratorier. Där är det mer sårbart att inte ha biomedicinska analytiker på plats.
Även snabbanalyserna kräver ordentlig upplärning och introduktion.
– De med ordentlig laborativ bakgrund behövs för att se till att instruktioner är rätt formulerade, att man hanterar kalibrering av instrumenten rätt.
Just nu är situationen dock ansträngd på många av landets laboratorier.
– Många av dem som gör att det ändå fungerar går snart i pension. Vi är i ett skede där det verkligen är viktigt att nytt folk kommer in, säger Louise Spendrup och stänger försiktigt locket på analysinstrumentet.
Mindre än hälften legitimerade
Vid de närvårdslaboratorier i Stockholmsområdet som Louise Spendrup regelbundet inspekterar i sitt arbete med kvalitetssäkring är mindre än hälften legitimerade biomedicinska analytiker. Resten är undersköterskor eller laboratorietekniker.
Och medan ett stort antal pensionsavgångar väntar, är det skralt med påfyllning av nyutexaminerade.
Antalet sökande i landet till utbildningen till biomedicinsk analytiker har varierat med marginella skillnader de senaste åren. Höstterminen 2021 började 527 studenter på program mot biomedicinsk analytiker-examen, enligt uppgifter som Vårdfokus begärt ut från Universitetskanslerämbetet. Ett decennium tidigare var motsvarande antal 571, år 2020 var det 548. (Uppgifter om antalet som börjar till hösten kommer först i oktober.)
Siffrorna ska tolkas med försiktighet, eftersom mängden studenter som påbörjat högskola eller universitet nu har minskat generellt efter en topp under pandemiåren.
Långtifrån alla fullföljer också programmet för biomedicinska analytiker. Endast drygt hälften av studenterna vid BMA-programmet tar ut sin examen, vilket Vårdfokus tidigare rapporterat om.
Louise Spendrup är bekymrad över det gapande hål som uppstår när de hon kallar ”duktiga gamla rävar” går i pension. De som arbetat över 20 år på ett ställe och har en djupare förståelse för analyserna eftersom de varit med sedan allt sköttes manuellt.
– Att ersätta dem med en nyutexaminerad biolog eller undersköterska fungerar inte alls lika bra, konstaterar hon.
De områden där situationen är riktigt kritisk just nu är de moment som kräver cytodiagnostiker och hematologer, som bedömer celler i mikroskop.
– Det kräver många års upplärning, och är inget som du kan lära dig på en kvart. När pensionsavgångarna för de grupperna kommer, har vi inte folk som lärts upp parallellt på vägen. Då sitter vi verkligen i en sårbar situation, säger Louise Spendrup.
Med den brist som råder, är det realistiskt att – som en motion som röstades igenom på Vårdförbundets kongress föreslog– jobba för krav på att arbetet vid landets laboratorier ska utföras av legitimerade biomedicinska analytiker?
– Jag tror att det kan vara en av de få möjligheter som finns till att få till en förändring, säger Louise Spendrup, som också tror att sådana krav skulle öppna ögonen på politiker för hur stort behovet av biomedicinska analytiker egentligen är.
– Vi läser tre år på universitetet och vi är en av de få yrkesgrupper som inte får igen pengar för våra studier. Många av oss brinner för det vi gör, men det kan inte vara allt, det måste värderas också. Handlar det bara om sortering av prover ska man inte behöva legitimation för att vara i en laborativ miljö. Men de moment som kräver rätt kompetens tycker jag man ska vara väldigt restriktiv med att låta olegitimerade sköta.
Hon har tidigare jobbat på sjukhus där kollegor kunde vara biologer som hanterade blodkomponenter och på närlaboratorier där många var undersköterskor.
– Men då såg man till att det fanns någon biomedicinsk analytiker per labb som kan hjälpa till om något händer. Skulle någon bli sjuk är det däremot sårbart.
Många går över till privat
Nu när hon arbetar med kvalitetssäkring är de flesta av hennes kollegor biomedicinska analytiker.
Eftersom yrkesgruppen är efterfrågad på en bred arbetsmarknad har många gått över till privata laboratorier, till läkemedelsframställning, tillverkning av kosmetika, eller till andra privata aktörer, konstaterar hon.
– Lönen kan vara det som lockar till privat verksamhet. Men många tycker att de inte får arbeta så kvalitetssäkert som de är vana vid när de sökt sig utanför ackrediterade verksamheter. Så de kommer ofta tillbaka, berättar Louise Spendrup.
Själv har hon däremot inga planer på att lämna sitt nuvarande arbete, som hon beskriver som genomsyrat av vetenskap och medicin.
–Du blir aldrig fullärd och det gör att det ständigt är stimulerande. Jag har aldrig vaknat och känt att jag inte vill till jobbet, säger hon.