Fix och färdig plan inget för färsk sjukhusdirektör

Sjuksköterskan Åsa Martinell är yngst av tre nya sjukhusdirektörer i Västra Götalandsregionens norra del. Hon fick tre månader på sig att skapa en ny organisation för tre lokalsjukhus. En utmaning hon självklart antog.

Nyblivna sjukhusdirektören Åsa Martinell, 41 år står vid kortändan av konferensbordet på Lysekils sjukhus. Hon är klädd i svart tröja, svarta byxor och bär en lång mockaväst. Inför sina åhörare talar hon entusiastiskt om att de gemensamt ska gasa sig ur den dåliga ekonomin. Att det är slut med osthyvelsbesparingarna nu.

Det är sen eftermiddag och svart utanför fönstren. Dessa första månader har blivit tuffare än hon och familjen förväntade sig. Världen har ramlat över henne, tycker hon. Inte hade hon räknat med tretton, fjorton timmars arbetsdag.

Runt bordet sitter personalen; sjuksköterskor, läkare och läkarsekreterare. Många sitter tillbakalutade och har en avvaktande hållning. Vad menar hon med att gasa sig ur problemen när det är inköpsstopp och röntgen inte får den utrustning de behöver? Det frågar en läkare. Hon bemöter kritiken med lugn. Och förklarar att inköpsstoppet är tillfälligt, men nödvändigt för att klara budgeten. Snart ska alla få rapporter om hur deras enhet ligger till så att de kan styra över sin ekonomi.

Hon ritar upp en skiss över den nya organisationen på blocket.  En stor cirkel ovanför tre mindre, en för varje sjukhus Åsa basar över; Lysekil, Dalsland och Strömstad. Som sjukhusdirektör är hon kontaktlänken mellan dem och regionens ledning.

Ingen fix och färdig plan
Någon mer detaljerad organisationsplan än de fyra cirklarna behövs inte, tycker Åsa, åtminstone inte under det första halvåret. Hon vill inte ha en fix och färdig plan. Det är människor som ska samarbeta, inget bygge där tvåtumfyra plankor ska fogas ihop. Som ledare måste man våga möta personalen och samarbeta om modellen för att resultatet ska bli bra. Det viktigaste är att alla har målet klart för sig, menar hon.

Målet, som efter ett beslut i regionfullmäktige, är att trygga lokalsjukhusens framtid och utveckla samarbetet med primärvård och kommunens sjukvård.

När hon beskriver sina tre sjukhus, lilla Lysekil i skuggan av akutsjukhusen Uddevalla och näl, Dalsland i ensamt majestät i skogen och Strömstad vid kusten, båda med slutenvårdsplatser och kirurgi, får Åsa dem att låta som individer. Eller personligheter som självklart ska få verka och utvecklas som starka separata enheter. Hennes vision är att personalen ska känna att de är behövda av befolkningen på sin ort, att deras kompetens utnyttjas på bästa sätt. Vägen dit består av samarbete.

– Sjukhusen ska komplettera varandra, men inte konkurrera om personal eller öppettider.

Mötet är slut. Åsa sitter framåtlutad i stolen vid konferensbordet, koncentrerat ivrig inför varje fråga. Händerna ligger på båda sidorna om en kallnande kopp kaffe.

– Personalbristen är vårt stora problem, fortsätter Åsa Martinell. Vi måste se patienternas bästa framför oss och se till att de söker upp lokalsjukhusen i stället för att sätta sig på akuten vid Uddevalla eller NÄL. Att lokalsjukhusen ska överleva har politikerna bestämt. Det är den förutsättning vi har att hålla oss till. Då gäller det att skapa en stark identitet hos de anställda, en stolthet över sitt sjukhus.

Identiteten är självklar i Dalsland och Strömstad där personalen är på samma ställe hela tiden. Men det är inte lika lätt för dem i Lysekil som delar sin tid mellan det stora akutsjukhuset och en mottagning på lokalsjukhuset.

Åsa Martinell förstår den avvaktande hållningen vid mötet tidigare även om stämningen är mycket bättre än för ett år sedan. De flesta är oroliga över förändringar de inte själva valt, konstaterar hon.

Kallades för husmor
På det senaste mötet kallade Lysekilspersonalen henne för husmor. Det tar hon positivt. De hade en husmor förr, men när hon togs bort i en tidigare omorganisation förlorade sjukhuset något av sin identitet. Därför har Åsa Martinell tillsatt en ny chef. Det blev en sjuksköterska. Hon motiverar sitt val med att det ska vara den som är mest lämpad. Ledarskap är inte något som hör ihop med vissa professioner. Det är inte självklart att det alltid ska vara en sjuksköterska som avdelningschef, utan lika gärna en bra undersköterska.

På varje arbete hon haft, först som undersköterska sedan som sjuksköterska, har hon sagt vad hon tyckt och fått fackliga uppdrag, i Kommunal och i Vårdförbundet. Åsa beskriver sig själv som målinriktad.

Män som mentorer
Hon tycker om att vara ledare och hon finner sig väl tillrätta i samarbetet med de tre andra direktörerna i nu-sjukvården i norra Västra Götalandsregionen. De är knappast jämnstora när det gäller personal, näl med 3 000 anställda och Uddevalla med sina 2 500 anställda och Åsas 300 i norr. När de ska samordna sitt arbete gäller konsensus. Det tycker Åsa är bra. Hur skulle det annars fungera?

Hennes tidigare erfarenheter av sammanträden är att de ofta följer ett manligt mönster, där talarna fyller i den föregående talarens mening, att det är mindre av möte och plats för reflexion.

Hon söker kunskap genom att gå på kurser och delta i nätverk, men mest har hon lärt sig av sina två mentorer. Båda gångerna har hon valt män.

– Det är för att få insyn i männens värld, i deras sätt att tänka, säger hon med ett skratt.

Mentorerna har hjälpt henne att reflektera över hennes sätt att reagera och att hantera olika situationer som chef. Hon har fått kunskap om varför hon känner och agerar som hon gör. Första mentorn var en kommunchef hon hittade själv. Nu är det en före detta personalchef på sas. Hon vill ha någon utanför sjukvårdsorganisationen, eftersom hon tycker att de kan mötas med större förtroende då och hon får andra vinklar på sitt sätt att vara som ledare.

Att Åsa ska säga vad hon tycker och stå för lärde hon sig av mamma Birgitta. Hon var en stark personlighet, både fackligt och politiskt aktiv och alltid mån om andra. När mamman dog, 48 år gammal, vårdade Åsa henne hemma de sista två månaderna. Då var hon 27 år.

– Resan jag gjorde med henne och de kunskaper jag fick, bär jag med mig och är rädd om. Det är en livserfarenhet som präglat mig.

Uppdraget som sjukhusdirektör har inte ingått i någon karriärplan och hon vet inte hur länge hon blir kvar. Hon är en igångsättare, ingen förvaltare. Särskilt mycket tålamod har hon inte, men hon jobbar på att förbättra det. Hon brukar nå dit hon vill, även om det kan ta tid.

Familjen knorrar
Dagen går mot sitt slut och det är strax dags för henne att åka hem. Åsas tvillingflickor på nio år knorrar över att hon kommer hem sent. Hon och hennes sambo och flickorna är överens om att såhär kan hon inte arbeta mer än under en övergångsperiod. I familjen är de måna om sin gemensamma fritid. Inte ens på helgerna då sambons tvillingar på tio år kommer har hon haft särskilt mycket ledigt. Denna lördag måste hon upp till Dalslands sjukhus och öppna posthögen som växt under de två veckor hon rest mellan de geografiskt spridda sjukhusen.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida