Flickan från Maj in i maktens korridorer

Hon var med om att driva fram att andra än läkare kan bli chefer och hade sitt finger med i ädelreformen. När det har behövts har hon kavlat upp ärmarna, som den gången då hon hjälpte en granne att föda i flygande fläng. Nu har Karin Olsson skrivit en personligt färgad bok om sina år i Vårdförbundet.

När Karin Olsson 1975 fick sin första fackliga anställning som vikarierande tjänstesekreterare i Stockholm, i SSF, Svensk sjuksköterskeförening, anade hon inte att hon aldrig mer skulle arbeta som sjuksköterska.

Men så blev det. Efter vikariatet följde den ena tjänsten efter den andra, bland annat avdelningschef på Vårdförbundets centrala kansli, fram till pensionen nu vid årsskiftet.

Ser man tillbaka på hennes liv är det egentligen logiskt. För det första var sjuksköterskeyrket inte hennes självklara yrkesval – efter uppväxten under enkla förhållanden i den lilla byn Maj, nära Njurunda strax söder om Sundsvall, enhetsskola, arbete som hembiträde och studier på Ålsta folkhögskola (där hon träffade maken Åke) utanför Sundsvall.

Klarade inte musikprovet
Hon hade lika gärna kunnat bli småskollärare. Eller som hon själv berättar: »För en flicka med min bakgrund fanns det bara sjuksköterska och småskollärare att välja på. Jag sökte också in på småskollärarutbildningen men klarade inte musikprovet. Fast jag hävdar att det berodde på att pianot var ostämt. Det byttes också ut strax efteråt.«

För det andra visade hon redan i sjuksköterskeskolan i Sundsvall (hon utexaminerades 1966) att hon inte nöjde sig med att bara hålla med i alla frågor och att hon ville påverka. Tillsammans med kurskamrater skrev hon ett brev till landstinget och förklarade att de var beredda att gå i strejk om ett speciellt bidrag skulle dras in. Att hon sedan, efter att ha kallats till rektorn, sedan fick veta att sjuksköterskeeleverna inte hade någon strejkrätt, är en annan historia.

Förlöste grannen i taxi
Själv säger hon ändå »en gång sjuksköterska alltid sjuksköterska«. I sina olika funktioner på förbundet har hon genom att följa utvecklingen befunnit sig inne i sjuksköterskeyrket och »i det sociala livet är man alltid sjuksköterska. Alla har förväntningar på att man ska kunna hjälpa till, trots att kunskaperna är så gamla«.

Men uppenbarligen sitter de i, med tanke på att hon för något år sedan kunde rycka in och hjälpa till med att förlösa en granne i en taxi på väg till sjukhuset.

Hennes aktion på skolan och övergången till fackligt arbete var kanske ändå inte så märkliga. Det var många som formades av samhällsutvecklingen i slutet av 60- och början av 70-talet. Det blev naturligt att ifrågasätta det etablerade. Eller som hon uttrycker det: »Den verksamhet som fanns då låg långt ifrån våra visioner och det låg i tiden att ifrågasätta makten och det etablerade samhället.«

Mot makthavarna alltså, men sedan blev hon själv makthavare: avdelningschef på Vårdförbundet, vice ordförande i ssf och med i en rad utredningar och kommittéer som format dagens hälso- och sjukvård.

– Det som lockat är att hela tiden få lära mig något nytt. Dessutom har jag velat vara med och påverka, säger hon.

Karin Olsson blev alltså chef/ledare på olika nivåer, men inte på livstid. När hon åtog sig chefskapet för Vårdförbundets förbundspolitiska avdelning sa hon fem år, inte mer. Och efter fem år avgick hon. När hon vid ordföranden Ulrica Cronés död som vice ordförande fick rycka in och överta ledningen av SSF blev det mindre än ett år, sedan lämnade hon även vice ordförandeskapet.

Just Ulrica Croné nämner hon för övrigt som den som kanske haft störst betydelse för henne i det fackliga arbetet: »Hon gav mig mycket, både när det gäller idén om yrket och kunskaper så att jag förstod det nödvändiga regelverket och hur det kunde användas.«

Chefsfrågan röd tråd
Annars har just chefsfrågan gått som en röd tråd genom hela hennes fackliga liv, från 70-talets antichefstänkande till dagens krav på att även Vårdförbundets medlemmar ska kunna vara chefer på olika nivåer. Hon berättar till exempel hur man på 70-talet ifrågasatte om chefer skulle få vara med i samma fackförbund som övriga.

– Vi klarade ut den frågan och kunde behålla vårdadministratörerna. Kanske gick vi litet emot opinionen då, men det var nödvändigt. Hur skulle det annars ha blivit med dagens avdelningschefer? Jag ser det som en brytpunkt. Vi satsade även på yrket, inte bara på löner, arbetstider och andra traditionellt fackliga frågor – som var så viktiga när förbundet bildades och då vi skulle vara ett renlärigt fack där alla skulle vara lika.

Vad tycker hon att Vårdförbundet lyckats med under de här åren?

– Att komma ut i debatten. Vårdförbundet har lyckats bli en stark part i hälso- och sjukvårdspolitiken. Förbundet har vågat säga viktiga saker om bland annat behovet av att hierarkin förändras, ekonomin, hur en bra primärvård bör se ut och om hur äldrevården ska organiseras.

Dåliga på förankringen
Det förbundet lyckats sämre med, menar hon, är att föra ut debatten och förbundspolitiken bland medlemmarna.

– Vi har varit dåliga på förankringen. Det vi säger centralt kan inte alltid föras fram i samma termer lokalt. Därför har vi inte fått en så levande rörelse som vi velat ha.

Men, tillägger hon, det är Vårdförbundet inte ensamt om, det gäller också många andra fackförbund.

– Vårdförbundet har ändå kommit en bit på väg. Beslutet 1989 om fackliga företrädare på varje arbetsplats visade att vi vågade ge mer makt lokalt, att vi vågade tillåta att det inte är likadant överallt och att det kan bli fel ibland. Därmed gick vi ifrån det gamla tänkandet med kongressbeslut som gällde lika för alla och visade att vi erkände att det finns olika förutsättningar ute i landet.

Nu är Karin Olsson alltså sedan årsskiftet pensionär. Hur ska hon då få tiden att gå? Ett delsvar på den frågan är Ebba, det första barnbarnet, som föddes den 30 december 2001. Ett annat är fler resor med maken Åke, journalist och författare (bland annat till ett par böcker om Vårdförbundets avtalsrörelser) till Provence i Frankrike, till Nice och då kanske speciellt en liten enkel skaldjursrestaurant där.

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida