FLORENCE i upprorens tid

FLORENCE i upprorens tid
Åsa Moberg skriver om Florence Nightingale i en antologi om vård, värderingar och jämställda löner. Foto: Mia Carlsson

Åsa Moberg skriver om Florence Nightingale i en ny antologi. Hon berättar om en framsynt samhälls­reformator vars tankar kring makten är förvånansvärt aktuella även i dag, i sjukvårdsupprorens tid.

Under sin långa yrkesaktiva tid upphörde Florence Nightingale aldrig att förvånas över politikernas ointresse för den verklighet de ville reformera, skriver Åsa Moberg i antologin.?

— Hon efterlyste erfarenhet, inte experiment, och hon frågade sig upprört varför inte politiker tog lärdom av och använde sig av all data om verkligheten som fanns till deras förfogande.

På senare tid har Florence Nightingales samlade verk sammanställts i 16 böcker på vardera nästan 1 000 sidor. De handlar om allt från teologi och politik till vårdandets konst och nödvändigheten av att mäta och föra statistik över vårdskador och dödsorsaker. Åsa Moberg ser att hennes kritik mot hälso- och sjukvårdssystemet är lika aktuell i dag — 150 år senare.?

— Det är helt otroligt att hon var så framsynt. Hon borde ha levt i dag. Vilken konsultkarriär hon hade kunnat skapa sig, säger hon.

Som ung, stridbar skribent i en mansdominerad medievärld på 60- och 70-talen lärde sig Åsa Moberg att starka kvinnor hotar män. Under den tiden kom hon att läsa Florence Nightingale, och blev helt tagen. Då var det en politisk omöjlighet att skriva om en borgerlig, rik kvinna med en stark gudstro. När boken Hon var ingen Florence Nightingale kom 2007 gick det däremot bra att berätta om människan bakom myten och om hennes betydelse för hälso- och sjukvården.?

Åsa Moberg berättar hennes historia igen i en antologi som Vårdförbundet ger ut under årets Almedalsvecka. Den heter Genusyrsel och normuppror och handlar om hur normer och förutfattade meningar påverkar bland annat värderingen av kvinnors arbete. I likhet med många andra starka kvinnor blev Florence Nightingale förminskad av både samtiden och eftervärlden. Det provocerar Åsa Moberg.?

— Jag tror att det kan bero på en standardbiografi som kom på 1950-talet, när hemmafruidealet var som starkast. Mildheten var ett kvinno­ideal och det fanns, och finns, starka intressen som vill vårda den bilden av Florence Nightingale. Det har funnits en slags litteratur­industri som har ägnat sig åt att smutskasta henne och det hon åstadkom.

Men även om Åsa Moberg, och andra med henne, gång på gång slår fast att Florence Nightingale aldrig tyckte att sjuksköterskeyrket var ett kall — tvärtom — är det en åsikt som fortfarande tillskrivs henne. Som i det närmaste tas som intäkt för en uppfattning om att kvinnor inom vården är en lojal yrkeskår, beredd att offra sina egna behov för patienten — och för arbetsgivaren.

Starka kvinnor, särskilt ekonomiskt framsynta kvinnor, blir extra hotfulla, konstaterar Åsa Moberg. Ett annat exempel var sjuksköterskan Emmy Rappe som på 1860-talet utbildades vid Nightingales sjuksköterskeskola i London, och sedan kom hem och kritiserade läkarkåren för de fruktansvärda förhållandena på sjukhusen.

— Man kan tänka sig upprördheten när dessa ampra damer vände sig mot maktfullkomliga läkare och kallade dem inkompetenta.

Man frågar sig stilla om de fortfarande inte har hämtat sig.

Tidigare kamp

Som tolvåring protesterade Åsa Moberg mot apartheidregimen i Sydafrika. Under 90-talet levde hon tillsammans med en psykiskt sjuk man och blev chockad av den totala nonchalans hon som anhörig mötte inom psykiatrin. Det blev en lång kamp mot experter som inte förstod. Eller inte ville förstå. "En bransch full av klåpare", lyder hennes omdöme.


Aktuell kamp

Kvinnors låga pension: "Så många av mina medsystrar måste klara sig på garantipensionen. Kvinnors deltidsarbete förföljer dem hela livet och orättvisan förvärras. Jag kan inte förstå att samhället accepterar det."

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida