Flytten gjorde Agneta chanslös ”Jag trodde inte att det var sant att ingen behövde mig”

Efter mer än 20 år inom vården, varav 12 år som barnmorska, är hennes erfarenheter och kunnande plötsligt ingenting värda.— Det känns hemskt. När jag sökt jobb har de ofta inte ens velat skriva upp mitt namn.

Agneta Palm fyller snart 47 år. För tolv år sedan blev hon färdig med sin barnmorskeutbildning. På den tiden bodde hon i Stockholm och hade inga som helst problem att få arbete. Senare flyttade hon till Uppsala. Samma sak där. Även om hon inte omedelbart fick fast tjänst var det inga problem att få långtidsvikariat som barnmorska.

– Jag har aldrig i hela mitt yrkesverksamma liv trott att jag skulle bli arbetslös. Jag har alltid lyckats fixa jobb. Och så trodde jag att det skulle förbli.

Inget danskt gemyt
1994 fick Agnetas man erbjudande om en tjänst som bevaringschef vid Kungliga biblioteket i Köpenhamn. De köpte ett hus strax utanför huvudstaden och Agneta fick omgående jobb på en förlossningsavdelning på Öresunds sjukhus. Det var kanske inte precis vad hon hade drömt om. Men den som vill arbeta som barnmorska i Danmark har i regel inget annat val. Flertalet tjänster för barnmorskor finns inom förlossningen. BB befolkas av sjuksköterskor och den typ av öppen mödravård och preventivmedelsrådgivning vi har i Sverige existerar knappt i Danmark. Annars är det just den typen av arbete Agneta helst ägnar sig åt.

– Men jag såg det som en fjäder i hatten att ändå klara av det. Jag hade inte satt min fot på en förlossningsavdelning sedan jag gick utbildningen. Och jag blev väldigt väl bemött av mina danska kolleger.

Värre var det att klara vardagen utanför arbetet. Det danska gemytet, som vi svenskar så ofta pratar om, märkte varken Agneta eller de övriga familjemedlemmarna mycket av. De hade svårt att få kontakt med människorna i den närmaste omgivningen och upplevde samma känsla av utanförskap som många andra svenskar som bosatt sig i Danmark gett uttryck för. Sonen, som då var tio år, trivdes bra i skolan. Men under de två år de bodde i Danmark var det aldrig någon kamrat som följde med honom hem och lekte.

– Bland grannarna var det överhuvudtaget ingen som var intresserad av oss förrän den dag vi hade sålt huset och skulle flytta.

– Nu har det gått så lång tid att jag hunnit få en viss distans. Jag kan se tillbaka på de där åren och tycka att det stundtals var rätt mysigt. Men än i dag håller jag min käft om jag tar färjan över. Jag vill inte gärna att de ska veta att jag är svensk. Det är inte för inte som Jantelagen kommer därifrån…

Familjen hittade en lägenhet i Malmö. I fortsättningen fick Agnetas man ta färjan över sundet varje morgon. På förlossningsavdelningarna i Danmark arbetar barnmorskorna i regel treskift varför pendelalternativet aldrig varit aktuellt för Agneta.

I stället började hon ringa runt till sjukvårdsdistrikten i Malmö och Lund med omnejd. Överallt fick hon samma besked. KK i Trelleborg hade nyligen lagts ned och det fanns gott om övertaliga barnmorskor som stod före i kön.

– Jag hade inte haft en tanke på att det skulle bli svårt att få jobb i Sverige. I början blev jag mycket förvånad. Jag trodde helt enkelt inte att det var sant, att ingen behövde mig längre.

Drabbad av las
Som så många andra barnmorskor som flyttat från ett landsting till ett annat drabbades Agneta Palm av las, lagen om anställningsskydd. De som haft anställning hos arbetsgivaren i mer än ett år har företrädesrätt till återanställning.

I Agnetas fall innebär detta att hennes tidigare erfarenheter, dels som sjuksköterska, dels som barnmorska, överhuvudtaget inte räknas.

– Det känns fruktansvärt. Jag har 20 år kvar tills jag ska pensioneras, men ingen släpper in mig, säger Agneta som tycker att allt tal om EU och en fri och rörlig arbetsmarknad känns som ett hån.

Agnetas frihet slutade vid länsgränsen. I somras, när det fanns några tjänster lediga inom mödravården i Malmö, sa enhetschefen det rent ut till henne. Det fanns så många barnmorskor att plocka av att Agneta inte ens ansågs behörig att söka.

Ingen ersättning
Sedan augusti 1996 har Agneta varit anmäld som öppet arbetslös hos arbetsförmedlingen. De första månaderna fick hon ingen ekonomisk ersättning. När hon flyttade till Danmark tog hon för givet att hon stod kvar i a-kassan i Sverige, eftersom hon fortsatte att betala avgift som vilande medlem i Vårdförbundet. Så var det inte. Att Agneta skulle betala till a-kassan i Danmark hade hon inte förstått. Eftersom tanken att hon kanske en dag skulle stå utan arbete inte fallit henne in, hade hon inte lagt ned någon större möda på att ta reda på vilka regler som gällde.

Först efter ett par månader fick Agneta av en händelse reda på att hon kunde få kontant arbetsmarknadsstöd. I dag har hon halv a-kassa vilket innebär att hon får ut cirka 4 000 kronor per månad.

– Utan min mans lön hade jag inte klarat mig en dag.

Att Agneta bara får halv ersättning beror på att hon senhösten 1996 hoppade in på ett halvtids sjuksköterskevikariat på alkoholkliniken i Malmö. Ett drygt halvår senare tog vikariatet slut. Kanske hade hon kunnat få något nytt vikariat som sjuksköterska. Men i det här läget bestämde sig Agneta för att under det närmaste året enbart leta efter jobb som svarar mot hennes utbildning.

– Det kan låta förmätet, men jag har betalat en hel del pengar för min barnmorskeutbildning. Det är det jobb jag kan och känner att jag vill vidareutvecklas inom.

– Visst, jag har en sjuksköterskeutbildning i grunden. Men det var 20 år sedan jag gick den. Om jag hamnade på en medicin- eller kirurgavdelning i dag skulle jag vara en samhällsfara.

Agneta har inget större hopp om att hitta ett fast arbete. I höstas lyckades hon visserligen få en timanställning vid kvinnokliniken på Universitetssjukhuset MAS. Hon fick lite ströjobb över jul och nyår. Därefter har det blivit en och annan helg. När vi träffas har det snart hunnit gå en månad sedan hon senast blev inringd.

– Det känns lite som att vara livegen. Jag får jobba när andra vill vara lediga. Och även om jag kanske inte kan eller vill arbeta när de ringer känner jag att jag inte kan tacka nej. Då kanske de inte ringer nästa gång.

Får inga studielån
Agneta har många gånger funderat på vad hon skulle kunna göra för att ändra sin situation. Som sjuksköterska vill hon inte arbeta, även om hon kanske skulle klara av jobbet. Ett tag var Agneta inne på att bli vårdlärare. Men dels är arbetsmarknaden för vårdlärare inte speciellt stor den heller, dels har hon åldern emot sig. Som 47-åring får hon inga studielån, gränsen går vid 45.

– Jag kunde annars tänka mig att läsa till anestesisjuksköterska, om ekonomin tillät. Det var det eller barnmorska jag ville bli när jag gick sjuksköterskeutbildningen, säger Agneta Palm.

Hon har även funderat på att starta någonting eget. En av hennes bästa väninnor i Malmö, också hon barnmorska, har med hjälp av starta-eget-bidrag öppnat en privat mottagning som sexolog. Innan hon bestämde sig hade hon gått arbetslös i nära ett år.

Men stora delar av mödravården i Malmö drivs redan i dag i privat regi. Agneta tror inte att hon skulle klara konkurrensen.
Alternativet att läsa en enstaka kurs på universitetet faller på att hon då blir av med a-kassan.

– Min man säger ofta till mig att jag borde utnyttja den här tiden till att göra saker som jag annars inte har haft tid till. Gå någon keramikkurs eller börja måla. Men det är svårt. Jag kommer inte igång. Så länge jag inte har ett riktigt jobb att se fram mot känns det meningslöst, säger Agneta som ofta ser dagarna passera revy utan att hon får någonting egentligt gjort.

– Ibland känns det som om jag håller på att bli vansinnig. Jag går från hörn till hörn i lägenheten och tycker bara att allt är jobbigt. Att läsa är det bästa jag vet. Men det blir inte av. Först när de andra i familjen kommer hem på eftermiddagen känner jag att jag kan ta mig för saker och ting.

Nätverket viktigt
Hade det inte varit för det nätverk för arbetslösa barnmorskor (se artikel här intill) som Agneta är med i tror hon att hon hade varit ännu längre ute i periferin. I gruppen går de på studiebesök och föreläsningar tillsammans. Dels för att visa att de finns till, dels för att försöka hänga med i vad som händer inom yrket. Förutom att hon fått kolleger att diskutera och bolla idéer, tankar och känslor med känner hon också att gruppen hjälpt henne att behålla identiteten som barnmorska.

– Jag trodde faktiskt inte att mitt egenvärde skulle ta stryk av arbetslösheten. Kanske för att jag i början inte insåg hur långvarigt det skulle bli. Men trots att jag innerst inne vet att jag är en duktig barnmorska, och att det inte är mitt fel att arbetsmarknaden ser ut som den gör, kan jag ibland ändå inte låta bli att fundera över om det är jag själv som är oduglig och ingenting kan.