Forskare slår hål på myter om feber
Illustration: Pia Koskela
Tema Feber

Forskare slår hål på myter om feber

Släpp dina gamla föreställningar om att 37 är normaltemperatur och 38 feber. Två svenska pionjärer inom feberforskning har visat att det inte stämmer. Nu vill de få dig att tänka i nya banor.

Om man ska skriva ett kunskapstema om feber finns det två personer som vet mer om ämnet än de flesta. Den ena är sjuksköterskan Märta Sund Levander, den andra är biomedicinska analytikern Ewa Grodzinsky. Att säga att de är pionjärer på området är ingen överdrift.

Den korta sammanfattningen av deras forskning är att kroppstemperaturen är individuell och varierar stort beroende på många olika faktorer. Den längre versionen är en berättelse om två personer som är både nyfikna och ifrågasättande och som brinner för sitt forskningsområde.

Märta Sund Levander

67 år, docent och biträdande professor vid Linköpings universitet.

Karriär: Disputerade 2004 med avhandlingen Measurement and evaluation of body temperature: implications for clinical practice. FoU-samordnare i Region Jönköping. Lektor vid Hälsohögskolan Jönköping och Linköpings universitet.

Egen normaltemp: 36,4

Redan när Märta Sund Levander studerade till sjuksköterska i början av 70-talet började hon fundera över begreppet feber. Varför var det just vid 38 grader? Det stämde ju inte på henne själv och inte heller på patienter som hon senare mötte i arbetet som sjuksköterska i Linköping. Frågan dröjde sig kvar, så när hon flera år senare skulle skriva C-uppsatsen i sin kandidatexamen föll valet på omvårdnad vid feber. D-uppsatsen handlade om frossa: hur farligt och kontraproduktivt frossa är för patienter med skallskada och att sjuksköterskan kan förebygga genom att värma patientens händer och fötter.

Hela tiden kopplade hon ihop sin omvårdnadskunskap med fysiologi och immunologi som hon läst kurser i.

Långt samarbete

Samtidigt, på en annan del av Universitetssjukhuset i Linköping, hade Ewa Grodzinsky börjat arbeta på det nyöppnade immunologiska laboratoriet. Immunologi var en ny vetenskap på 70-talet och den unga biomedicinska analytikern var entusiastisk över att få vara med och bygga upp något helt nytt och dessutom börja forska.

Ewa Grodzinsky

Ewa Grodzinsky

63 år, docent vid Linköpings universitet, numera pensionerad.

Karriär: Disputerade 1994 med avhandlingen Serological markers in glutenenteropathi. Lektor vid Linköpings universitet 1995—1999. Verksamhetschef på FoU-enheten för närsjukvård, Region Östergötland 2000—2014. Avdelningschef vid rättsgenetik och rättskemi på Rättsmedicinalverket 2014—2019.

Egen normaltemp: 36,6

När Märta Sund Levander i början av 2000-talet arbetade med sin avhandling om mätning av kroppstemperatur blev Ewa Grodzinsky tillfrågad om att bli hennes biträdande handledare.

— Jag disputerade 1994 och hade arbetat en hel del med kvalitetsarbete som mät-osäkerhet och kalibreringar så det stämde jättebra med hennes projekt. Jag tyckte dessutom att det här med kroppstemperatur var intressant eftersom det också har koppling till immunologi, säger Ewa Grodzinsky.

Nu, 20 år senare, har deras samarbete resulterat i åtskilliga vetenskapliga artiklar om kroppstemperatur och feber samt en lärobok.

— Vi kompletterar och vågar vara ärliga mot varandra. Jag tänker mycket i bilder och får igång grejer, men när det kommer till detaljer är det Ewa som tänker till en extra gång. Hon är väldigt kunnig och mer eftertänksam, säger Märta Sund Levander.

37 grader gäller inte alla

Det var den tyska läkaren Carl Reinhold August Wunderlich som i mitten av 1800-talet mätte temperaturen på tusentals patienter och därefter formulerade tesen att 37 grader var normal temperatur och över 38 grader var feber. Det här gjordes i en tid då det inte fanns standarder för termometrar eller hur man skulle mäta. Kunskap saknades om temperaturreglering, om inverkan från hormoner, ämnesomsättning, dygnsrytm och fysisk aktivitet. Man visste inget om immunologi, det inflammatoriska svaret eller mikrobiologi. Ändå lever normen till stora delar kvar.

2004 lade Märta Sund Levander fram sin avhandling där hon kunde slå fast att 37 grader inte alls kan anses vara normalt för alla människor. Genom att mäta temperaturen hos 237 friska äldre på särskilda boenden såg hon att de individuella variationerna var stora. Den rektala temperaturen varierade mellan 35,6 och 38 grader. Örontemperaturen mellan 33,8 och 38,4 grader. Flera olika saker verkade spela in, exempelvis kunde demens och låg vikt relateras till lägre kroppstemperatur.

Viktigt mäta på samma ställe

I en av studierna visades också att det inte går att jämföra mätningar mellan olika ställen på kroppen genom att lägga till några tiondelar. Variationerna är helt enkelt för stora, något som senare har bekräftats i andra studier. Temperatur som mäts rektalt, i örat, armhålan, munnen eller pannan ger olika svar eftersom en termometer bara mäter sin egen temperatur på just det stället.

— Det är nog faktiskt den starkaste studien i avhandlingen. Alla rekommendationer byggde på antagandet att exempelvis en mätning i örat kunde jämföras med temperaturen rektalt genom att lägga till några tiondelar. Jag kunde visa att det inte stämde och det är något som vi har argumenterat mot sedan dess, säger Märta Sund Levander.

Att mäta på samma ställe varje gång är därför viktigt för att kunna göra en jämförelse. Dessutom måste man också känna till individens grundtemperatur för att veta om en person har feber. Den kan man ta reda på genom att mäta kroppstemperaturen på morgonen före uppstigning när man känner sig frisk.

2013 startade Märta Sund Levander och Ewa Grodzinsky en stor studie där de samlade in data från 2 000 personer i sydöstra Sverige. Utöver att mäta örontemperatur ställde de frågor kring personernas sjukdomar, läkemedel, menstruation och fysisk aktivitet. De ställde också frågan vid vilken temperatur som personerna själva upplevde sig sjuka.

Resultaten, som publicerades i American Journal of Medical Sciences 2017, visade att den genomsnittliga normaltemperaturen var 36,5 grader hos vuxna och 36,1 hos äldre. Temperaturen varierade inte bara med ålder, utan även mellan kvinnor och män. Det gick att se att personer med kronisk hjärtsjukdom hade något lägre genomsnittlig temperatur, men annars var det ingen enskild faktor som stack ut när det gällde att förklara de stora variationerna mellan olika individer.

Personerna i studien tillfrågades också om vilken temperatur de bedömde som feber hos sig själva när de kände sig sjuka. Det visade sig vara cirka en grad högre än normaltemperaturen.

Lanserade nytt begrepp

Forskningen ledde fram till att Märta Sund Levander och Ewa Grodzinsky lanserade ett nytt begrepp som de varumärkesskyddat, DiffTemp®. Enligt det har man feber när man känner sig sjuk och har minst en grad över sin normaltemperatur. Nu fortsätter de att testa hypotesen i två pågående forskningsprojekt. I det ena ingår kritiskt sjuka patienter i neurokirurgisk intensivvård, i det andra äldre i särskilt boende.

Just när det gäller sköra äldre är det särskilt viktigt att använda sig av det nya begreppet i stället för den gamla normen att 38 är feber, påpekar de och uppmuntrar sjuksköterskor i äldrevården att ta reda på sina patienters normaltemperatur. Om man känner till den kan man snabbt förstå att något är fel långt innan temperaturen har stigit till 38 grader och därmed sätta in åtgärder mot en infektion tidigare.

Feber genom tiderna – från åderlåtning till örontemp

  • FÖRHISTORISK TID:

Sjukdomar ses som en obalans i de kroppsliga flödena. Feber uppfattas som en positiv och läkande kraft.

Hippokrates (460—357 f Kr) humoralteori kopplar febersjukdomar till elementet eld och ett koleriskt temperament. Förutom åderlåtning och koppning bäddas patienten in och ges drycker på örter och rötter för att framkalla svettning och kräkning så att obalanser kan lämna kroppen.

  • 1600-talet:

Galileo Galilei tillverkar ett termoskop för att påvisa skillnader i luftens temperatur, men utan någon skala. En variant används senare för att mäta temperaturen hos människor.

Flera olika termometrar uppfinns men det ska dröja innan det kommer en standardskala.

Olika teorier läggs fram där feber beskrivs som ett resultat av kroppens försök att koka bort avfallsprodukter som ansamlats i blodet.

  • 1700-talet:

1714: Daniel Gabriel Fahrenheit uppfinner kvicksilvertermometern, och senare en standardiserad temperaturskala.

1742: Den svenske vetenskapsmannen Anders Celsius beskriver Celsiusskalan som utvecklas av bland andra Linné. Celsius delar in området i 100 grader och sätter 0 °C vid kokpunkten och 100 °C vid fryspunkten. Skalan vändes efter hans död.

Nya teorier förespråkar nedkylning av kroppen vid feber i stället för upphettning: kall luft, kalla bad och drycker.

  • 1800-talet:

Allt fler förespråkar vikten av att mäta kroppstemperatur och den första kvicksilvertermometern för att mäta feber tas i bruk.

1868: Den tyske läkaren Carl Reinhold August Wunderlich publicerar sina observationer av tusentals patienters kroppstemperatur under 15 års tid. Här grundläggs begreppet att människan har en normal kroppstemperatur på 37 oC och att 38 oC är feber.

  • 1900-talet:

Många nya vetenskapliga upptäckter, bland annat att kroppstemperaturen regleras i hypotalamus. Ny kunskap om hur hormoner, immunsystem och mikrobiologi inverkar. Antibiotika och febernedsättande läkemedel.

För att sänka febern rekommenderas svettkurer och nedkylning.

1984: Den infraröda örontermometern börjar användas för att mäta feber.

Tillsammans med Pia Tingström, som även hon är sjuksköterska och biträdande professor vid Linköpings universitet, har Märta Sund Levander tagit fram ett symtomskattningsinstrument, EDIS (early detection of infection scale). Det bygger på mätning av kroppstemperatur för att bedöma DiffTemp samt ett antal symtom som visar att personen inte är sig lik, till exempel minskad aptit, trötthet, förvirring eller förändrat beteende.

De första studierna har visat att EDIS har potential att upptäcka infektioner i ett tidigt stadium och nu fortsätter utvecklingen av instrumentet i ett stort internationellt forskningsprojekt, berättar Märta Sund Levander.

— Även om vi kunde se att temperaturen är väldigt avgörande är det viktigt att inte stirra sig blind på siffror. Undersköterskorna är ofta de som först upptäcker att personen ”inte är sig lik i dag” och vi behöver underlätta deras möjligheter att rapportera sina observationer. Vi måste också lyssna och ta på allvar vad de äldre själva och deras anhöriga säger.

”Det är svårt att förändra den seglivade myten om att 37 är normalt och 38 är feber.”

Ewa Grodzinsky, docent vid Linköpings universitet

Ewa Grodzinsky och Märta Sund Levander har varit ute mycket och föreläst om sina rön kring feber. De båda forskarna håller nu på att ta fram en beskrivning av hur normaltemperaturen kan mätas på ett standardiserat sätt.

— Vi får inget mothugg och blir inbjudna i många olika sammanhang. De flesta vi träffar känner igen sig i det här med att kroppstemperatur varierar. Ändå är det svårt att förändra den seglivade myten om att 37 är normalt och 38 är feber, det verkar ta tid för ny kunskap att slå igenom, säger Ewa Grodzinsky.

Hos 1177.se står det att ”den normala kroppstemperaturen hos vuxna varierar från person till person, men brukar ligga mellan 36 och 37,8 grader. Temperaturer på 38 grader och högre räknas som feber”.

— Förhoppningen är att vi framöver kommer med fler vetenskapliga publikationer så vi kan gå in och säga att deras riktlinjer behöver ändras, säger Märta Sund Levander.

Vårdfokus nyhetsbrev

Nyheterna, reportagen, forskningen och frågorna för oss i vården. Gratis varje vecka direkt i din inkorg.

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida