Forskaridé gav lust att förändra
Att aktivt delta i förändringsarbete har både lett till resultat en bättre barnhälsovård och gjort oss stolta och mer förändringsbenägna. Lusten att driva barnhälsovården framåt är nu en hjärteuppgift för oss distriktssköterskor i Lyckeby.
Att ifrågasätta och lämna invanda mönster och arbetssätt för att pröva nya kräver mod, envishet och engagemang, men kan också ge tillbaka stimulans, arbetsglädje och utveckling. Hösten 1997 började vi en resa i förändringens och utvecklingens tecken, som fortskrider än i dag. Det var doktorand Ewy Olander vid Blekinge tekniska högskola som i sina studier ville göra ett projekt inriktat på utveckling av hälsovägledning i barnhälsovården. Vår basenhet, två vårdcentraler med tillhörande distriktssköterskemottagningar, hade redan tidigare arbetat en hel del med forskning och förändringsarbete, så vi distriktssköterskor var inte sena att nappa på idén om ett gemensamt utvecklingsprojekt. Ewy Olander hade en tanke om ett samarbete där både distriktssköterskans och forskarens kunskaper och erfarenheter används och där bägge är utvecklare, experter och forskare.
Känslan hos oss av att få vara med från början var både smickrande, kittlande och lite skrämmande. Utgångsläget var våra egna tankar om vad vi ansåg angeläget att arbeta med. Målsättningen formades av oss själva: att utveckla hälsovägledningen till föräldrar och barn till en mer individcentrerad hälsovägledning, organisatoriskt möjlig att tillämpa och av god kvalitet. Fokus riktades på hela hälsovägledningens sammanhang och på faktorer som vi ansåg samspela med hur hälsovägledningsarbetet utfördes.
Vi upplevde att det var otydligt både vilka mål och riktlinjer som fanns för barnhälsovården och vad de innehöll och började med att aktualisera och diskutera dessa. Samtliga styrdokument cirkulerade bland oss för läsning, för att därefter finnas lättillgängliga att ta del av för nyanställda och studerande.
Vi frågade oss om barnhälsovårdens kvalitet motsvarade föräldrarnas behov och efterfrågan. Föräldraenkäter skickades därför ut för att ta reda på det. Syftet var att inventera och utvärdera den pågående verksamheten och skaffa underlag för vidare utveckling av hälsovägledningsarbetet. Tillsammans med barnhälsovårdens läkare diskuterade vi enkätsvaren och bestämde vilka förändringar och insatser som behövde göras.
Hälsovägledning ska utgå från den enskilda familjens behov och vi upplevde att vi inte alltid inventerade och samtalade om allt som vi borde. Även när det gällde dokumentationen i barnhälsovårdsjournalen fanns brister. Några av oss arbetade därför fram ett underlag för nya rutiner kring dokumentation av hälsovägledning i barnhälsovårdsjournalen.
Vi kände att vi inte diskuterade arbetssätt och metoder tillräckligt mycket, varken inom den egna basenheten eller mellan de olika primärvårdsområdena i Blekinge. Metoddiskussionsträffar med distriktssköterskor i andra primärvårdsområden arrangerades därför för erfarenhetsutbyte samt för att ge ökad kontinuitet och samstämmighet i hälsovägledningen inom landstinget.
Vi ville också ha ett ökat samarbete med barnhälsovårdens läkare och tillfällen för gemensamma diskussioner. Kontinuerliga träffar med barnhälsovårdsteamet infördes, där vi tillsammans med läkarna diskuterade utveckling av arbetet, mål och inriktning, utvärdering med mera, för att stärka kontinuiteten i hälsovägledning och arbetsmetoder.
Barnläkarnas konsultverksamhet utvecklades och tid avsattes med jämna mellanrum för ämnesfördjupning och diskussion.
Tidigare träffade familjen två distriktssköterskor vid sjuksköterske-läkarbesöken. Först en distriktssköterska som »förberedde« inför läkarbesöket med till exempel vägning och information, därefter den ordinarie distriktssköterskan och läkaren som samtalade, undersökte och vaccinerade. Enkäten visade att föräldrarna var minst nöjda med denna typ av besök, det gav stress och »löpande band-känsla«. Nu genomförs hela besöket i ett rum, där läkare och distriktssköterska tillsammans gör hälsoövervakning, vaccinerar och samtalar med föräldrarna. Detta för att öka möjligheten till ett mer individcentrerat förhållningssätt och minska stressupplevelsen samt för att kontinuiteten och samstämmigheten i hälsovägledningen ska bli bättre.
Det fanns en strävan hos oss att arbeta med mer individcentrerad hälsovägledning och vi diskuterade hur vi genom våra arbetssätt och metoder skulle kunna stärka föräldrarnas tilltro till egna resurser och låta dem bli mer delaktiga. Vi behövde träna oss i att arbeta mer vägledande och diskuterade därför i studiecirkelform hälsovägledning och praktiska situationer, vi reflekterade och knöt till teoretisk kunskap.
Vi upplevde att samverkan med andra yrkesgrupper, som arbetar med föräldrar och barn, inte alltid fungerade tillfredsställande och att det fanns bristande kännedom om olika samverkanspartners arbete och insatser. För att förbättra det samarbetet och öka möjligheten att arbeta mer helhetsinriktat bildades en samverkansgrupp med representanter från olika verksamheter i samhället, som skola, förskola, mödrahälsovård, församling, socialtjänst, högskola med flera. Gruppen träffas regelbundet.
Under projektets gång träffades alla vi involverade distriktssköterskor kontinuerligt och följde upp, analyserade, utvärderade och planerade. Vi hade också tid för diskussion och reflexion. Ewy Olander deltog aktivt i utvecklingsarbetet och fungerade samtidigt som ifrågasättare och handledare i metodfrågor med mera. Allt arbete dokumenterades noggrant och sammanfattades i en projektrapport.
Åren har gått och det som började som ett projekt är nu ordinarie verksamhet. Ytterligare förändringar har gjorts för att utveckla barnhälsovården. Bland annat har en ny samverkansmodell för treårsbesöket tagits fram i samarbete mellan förskolan och barnhälsovården. Tillsammans med inbjudan till treårsbesöket får föräldrarna ett formulär för utvecklingsbedömning som förskolan fyller i och skickar med föräldrarna tillbaka till barnavårdscentralen. Treårsbesöket har sedan fortsatt att utvecklas i ett landstingsövergripande samarbete med förskola, logopeder och barnhälsovårdspsykologer. Arbetet med utveckling av fyraårsbesöket har också påbörjats. Här vill vi bygga vidare på samarbetet med andra aktörer kring barnet och familjen. Vi tror att det är en stor vinst att ta till vara förskolans och barnhälsovårdens olika kompetenser. På så vis kan vi undvika att göra dubbelarbete och i stället öka möjligheten att främja barns hälsa och utveckling samt tidigt upptäcka barn och familjer som behöver extra stöd och barn som riskerar att fara illa. Vi vill mer lyfta samtalet och inte bara fokusera på syn-, hörsel- och taltest.
Vi har på olika sätt förbättrat den fysiska miljön på barnavårdscentralen genom mer barnvänliga rum, möjlighet att väga och mäta barnen i väntrummet, bättre kösystem till den egna distriktssköterskan med mera. Rökande föräldrar har möjlighet att träffa en distriktssköterska med specialistutbildning i rökslutarstöd.
Under 2002 gjordes ännu en enkätundersökning av föräldrarnas uppfattningar om barnhälsovården. Den visar att förändringarna har varit positiva. Föräldrarna till de yngsta barnen, som har mest kontakt med barnhälsovården och därmed tagit störst del av de förändringar som gjorts, är mest nöjda.
Utvecklingsprojektet satte i gång tankeprocesser hos oss som gör att vi nu tycker att det är viktigt att förändra. Vi fortsätter därför vår strävan mot målet: en individcentrerad hälsovägledning, organisatoriskt möjlig och av god kvalitet. Inte bara hälsovägledningen lyftes fram i projektet, utan barnhälsovården i sin helhet och vår betydelse som distriktssköterskor i denna. Barnhälsovården är bara en del av distriktssköterskans arbetsuppgifter i landstinget Blekinge. Vi ansvarar också för annan hälso- och sjukvård samt hemsjukvård i egna boenden. Det gör att tid och resurser för barnhälsovård och för förändringsarbete kan få stå tillbaka då vård av svårt sjuka i hemmet är prioriterat. Vi har ett personligt områdesansvar och känner att det är viktigt med kontinuiteten i distriktet, vilket ibland har gett lite dåligt samvete.
I perioder med mer intensivt arbetstempo, är det lätt att falla tillbaka i gamla invanda arbetssätt. Mest av bekvämlighet, tror jag, då det går snabbast att göra som man alltid har gjort. För visst är det stundtals tufft att arbeta med förändringsarbete och bryta vanor och normer. Vi har blivit medvetna om att invanda arbetssätt inte är så enkla att förändra, men att stångas med svårigheter ofta leder till utveckling. Att ha Ewy Olander som ett bollplank utifrån har varit en viktig del i att driva utvecklingsarbetet framåt. Lika betydelsefullt har det varit att arbetsledningen är öppen för utvecklingsarbete och har visat att detta är prioriterat, genom att framhäva utvecklingsarbetet i verksamhetsplanen/berättelsen samt genom att försöka avsätta tid och resurser. »Pushande« arbetskamrater har också varit viktigt när det känts tungt. Det har hjälpt oss att vilja gå vidare.
Förändringsarbetet har gjort att vi reflekterar mer över vårt förhållningssätt och på miljön för hälsovägledning, och har blivit mer medvetna om behovet av reflexion och diskussion om vårt arbete. Vi är mer lyhörda, mer socialt inriktade i samtalen och utgår mer från föräldrarna i hälsovägledningen.
Det var viktigt för oss att få känna medinflytande och delaktighet i utvecklingsarbetets alla faser. Att vi har fått göra det har utmynnat i ett större självförtroende, en ökad arbetsglädje och ett mer öppet och sammansvetsat arbetslag. Hela tiden pågår nu arbetet med att behålla de förändringar som vi har åstadkommit och att fortsätta att kritiskt granska och utveckla metoder och arbetssätt. Att dela med oss av våra erfarenheter och sprida nya tankar och arbetssätt till andra basenheter är också en uppgift att arbeta vidare med.
Det är svårt att skatta vad som har betytt mest för oss i utvecklingsarbetet det vi har åstadkommit i vårt arbete med föräldrarna och barnen eller vägen dit. Ingen av oss hade nog riktigt räknat med att själva processen mot målet skulle berika oss så mycket både som personer och professionellt. Att handlöst kasta sig ut i förändringens okända virvlar och efter upp- och nedgångar sakta och stolt se ett resultat växa fram har gett mersmak. Lusten att driva barnhälsovården framåt har blivit en hjärteuppgift för oss distriktssköterskor i Lyckeby.
TEXT: Johanna Tell
LÄS MER!
Läs om Ewy Olanders forskning på sidan 55.