Förslaget: Staten ska ta större ansvar för vfu
Staten ska ta större ansvar för finansiering och organisering av den verksamhetsförlagda utbildningen genom ett avtal med lärosäten, regioner, kommuner och privata vårdgivare. Det är huvudlinjen i vfu-utredningen som lämnades till regeringen på torsdagen. ”Vi ser att dagens modell leder till inlåsningseffekter av platser och att ersättning inte når fram till alla verksamheter som i dag erbjuder vfu”, säger utredaren Hans Wiklund till Vårdfokus.
Runt 15 000 studenter går i dag en grundutbildning till sjuksköterska i Sverige. Enligt beräkningar från Universitetskanlerämbetet, UKÄ, behövs ytterligare 1 000 nybörjare varje år fram till 2035 för att möta hälso- och sjukvårdens bemanningsbehov. Att öka antalet utbildningsplatser går inte så länge det inte finns tillräckligt med lärare och praktikplatser med kompetenta handledare. Och de som skulle kunna ställa upp i de rollerna behövs på vårdgolvet.
– Det senaste året har en remarkabel ökning skett, med 56 000 fler vfu-veckor. Men det behövs en ytterligare utbyggnad med drygt 40 000 veckor, vilket är en stor utmaning, säger Hans Wiklund.
Han har arbetat som utredare och nationell vfu-samordnare sedan hösten 2022. Uppdraget har varit att just skaka fram fler vfu-platser och samtidigt utreda vilka hinder som finns i dag genom att samla perspektiv från berörda myndigheter, lärosäten, vårdgivare och professionsorganisationer, och utifrån detta ge förslag på åtgärder som långsiktigt förbättrar förutsättningarna.
På torsdagen lämnades betänkandet till utbildningsministern för vidare handläggning på regeringskansliet. Huvudförslaget är ett nytt så kallat VULF-avtal. Förkortningen står för vårdvetenskaplig utbildning, lärande och forskning. Ett sådant skulle innebära att staten tar större ansvar för organisering och finansiering av vfu:n nationellt. Totalt innebär det investeringar på 300 miljoner kronor per år.
Avtalet skulle ersätta de lokala vfu-överenskommelser som nu finns mellan lärosäten, kommuner och regioner och uppmuntra, främst privata, vårdgivare som inte ingår i systemet i dag att delta.
– Vi har sett att vissa verksamheter som i dag tillhandahåller vfu inte får del av ersättningen. Rätten till ersättning skulle regleras i VULF-avtalet och skapa incitament för fler att involveras, säger Hans Wiklund.
Ersättning för merkostnader
Genom det nationella avtalet i kombination med ett nytt it-stöd skulle det också bli möjligt att synliggöra tillgängliga vfu-platser som i dag inte utnyttjas. Hans Wiklund nämner norra Sverige och Västra Götaland där det ibland är långt mellan studieorten och praktikplatserna, vilket gör att studenter tackar nej till sin vfu-placering för att de inte har ekonomisk möjlighet att resa eller skaffa ett tillfälligt boende. I VULF-avtalet föreslås att staten skjuter till pengar för studenters merkostnader, så att lärosätena kan satsa sin budget på undervisning.
– Det är olyckligt om platser inte används. Vi behöver hushålla med de gemensamma vfu-resurserna ur ett nationellt perspektiv. Sedan ska det naturligtvis inte ske en slumpmässig fördelning, prioriteringen är fortsatt att platserna ska finnas nära studieorten.
För att öka antalet handledare på arbetsplatserna och lärare med vetenskaplig meritering på högskolorna föreslås också stöd till forskning och fortbildning för kliniskt verksamma sjuksköterskor.
– När läkare börjar forska är det närmast självklart att fortsätta sin kliniska karriär. Men för sjuksköterskor sker en annan utveckling, de lämnar ofta vården och förlorar i förlängningen sin kliniska förankring. Vi vill skapa fler delade tjänster, där sjuksköterskor för vidare sina kunskaper, sin erfarenhet och sin kompetens samtidigt som de är kliniskt verksamma, säger Hans Wiklund.
Lång resväg till praktikplats
Högskolan i Borås hör till de lärosäten som redan har ett ansträngt läge när det gäller vfu. I den nya utbildningsplanen som utarbetats för att leva upp till EU:s yrkeskvalifikationsdirektiv och den nya högskoleförordningen kommer antalet vfu-veckor att bli 31 i stället för, som tidigare, 25. Men varje år står dessutom studenter på kö för att återuppta sin utbildning, men bromsas av att de som redan går på utbildningen har förtur på de tillgängliga platserna.
– Den här gruppen skulle nog kunna tänka sig att göra sin vfu utanför regionen om de fick chansen, säger universitetslektor Lotta Saarnio Huttu, programansvarig för sjuksköterskeutbildningen.
Högskolan har även en viss andel studenter som är bosatta i Göteborg och därmed får lång resa till praktikplatser i exempelvis Ulricehamn. De skulle gynnas av ett resebidrag, tror hon.
– Men det beror förstås på om man räknar avståndet från hemmet eller från studieorten.
Ett annat problem är gles kollektivtrafik till avlägsna kommuner som Mark.
– Vfu-platserna på vård- och omsorgsboenden och i hemsjukvården ligger 5-6 mil från Borås, men kommunikationerna är begränsade särskilt tidiga morgnar och kvällar. Har man inte bil kan det bli svårt, då skulle man i vissa fall behöva en övernattningslägenhet för att det ska fungera.
Hon kan i nuläget inte bedöma alla aspekter av vad det innebär att staten får större ansvar, men betonar att det goda samarbetet med kommuner och regioner som byggts upp lokalt värnas.
Farhågor kring nedskärningar
Marlene Juhl, ordförande i Vårdförbundet student, har varit med i utredningens referensgrupp och är positiv till täckta resekostnader, ökat samarbete kring vfu-placeringar och bättre förutsättningar för handledare.
– Men med dagens föreslagna nedskärningar inom sjukvården ser vi en farhåga hur detta kan komma att bli i realiteten. Det behövs ju tillräckligt med handledare som har tid avsatt för att för att ge oss studenter en bra vfu, säger hon i ett pressmeddelande.
Lotta Saarnio Huttu vid Högskolan i Borås hoppas att regeringen hörsammar utredningens förslag, trots politiska utmaningar där exempelvis försvar och kriminalvård kräver ökade resurser.
– Sjuksköterska är en så samhällsviktig post, säger hon.
Betänkandets fullständiga titel är ”Samordnat arbete för fler platser för verksamhetsförlagd utbildning i sjuksköterskeutbildningen” (SOU2024:9).