Först ut på slagfältet – de är redo att vårda i strid

Ukrainakriget och stundande NATO-medlemskap har satt fokus på den militära och civila vården, som är viktig för förmågan att stå emot ett väpnat angrepp. Vårdfokus gick ut i fält under Försvarsmaktsövning Aurora 23 och fick se en sjukvård som håller yppersta världsklass, men som har en lång väg kvar att marschera.

Kraftiga smällar ekar över Malmens flygfält i Linköping. Vit rök drar fram likt en dimbank över en stor gräsyta. Skrik och jämmer. När röken lättar syns omkullvräkta bilar och betongblock. Däremellan skadade och blödande människor. Någon har förlorat båda underbenen, kvar finns bara köttslamsor. Andra har klarat sig fysiskt men är i chock.

Under en längre tid har sabotage och påverkansoperationer hemsökt Sverige. Nu har fientligheterna trappats upp. Stridsflyg och krigsfartyg kränker gränsen samtidigt som robotattacker träffar både civila och militära mål. Sverige befinner sig i det inledande skedet av ett krig.

I Aurora 23-övningen är hemvärnets sjukvårdare först på plats efter robotattacken mot Malmen.

– Alla som kan gå, kom till mig, ropar ett hemvärnsbefäl till de skadade och vänder sig sedan till sin personal:

– Fokusera inte på vård, fokusera på snabb avtransport. Det är 30 minuter kvar.

De röda korsen på fordon och uniformer ska enligt Genèvekonventionen ge skydd men har i moderna krig, i bland annat Syrien och Ukraina, blivit till måltavlor. Syftet är att sänka moralen hos både stridande och civila. Ofta kommer en attack mot samma plats inom 30 minuter när vårdpersonal har hunnit fram till de skadade.

Svårt att träda tillbaka

Med hotet hängande över sig arbetar hemvärnssjukvårdarna effektivt och flyttar skadade till ett militärt sjukvårdstält en kilometer längre bort. Där påbörjar kirurger och sjuksköterskor från Försvarsmakten ett första omhändertagande och stabiliserar patienterna för vidare avfärd till sjukhus.

Till förbandsplatsen anländer snart blåljuspersonal. Ambulanssjuksköterskorna Thomas Stahmann, medicinskt ansvarig, och Anna Lo Johansson, avtransportledare, letar sig fram genom ett myller av soldater, bårar och hundratals skadade. De inser snabbt att de måste improvisera.

– I vanliga fall kliver vi fram och tar kommando, ger första vård och gör en prioritering av patienterna. Det går emot ens instinkter att träda tillbaka, men det måste vi. Militären har uppenbarligen kompetent personal i fullt arbete. Vi får hjälpa till med det vi kan och snabbt få i väg de allvarligast skadade till sjukhus, säger Anna Lo Johansson.

Men frustrationen växer snart hos Thomas Stahmann. Han har svårt att skaffa sig en övergripande lägesbild. I stället för att prata med militärens medicinskt ansvarige, som har fullt upp inne i tältet, får han samverka med andra som bara kan ge fragment av helheten. Samtidigt har han radiokontakt med regionens sjukvårdsledare som vill veta hur många patienter och vilka typer av skador det handlar om.

– Vi tvingas nu att ösa på med de ambulanser vi har och de militärfordon vi får oss tilldelade. Men vi har inte den kontroll vi önskar. En militär transport har redan gått i väg till fältsjukhuset i Eksjö, långt härifrån. Det kanske inte var nödvändigt, säger Thomas Stahmann.

Totalförsvaret ska återuppbyggas

Utfallet är inte oväntat. Även om sjukvårdsmomentet bara utgör en liten del av Aurora 23 är det ändå den största övningen i sitt slag i Östergötland sedan 90-talet.

Efter Sovjetunionens fall skrotades totalförsvaret som hade byggts upp under kalla kriget. Sedan dess har Försvarsmakten huvudsakligen tränat för internationella insatser medan sjukvård och andra myndigheter oftast övat på egen hand för olika katastrofscenarion. Det förändrade omvärldsläget har ändrat på det. Nu gäller det att samarbeta och gemensamt återupprätta totalförsvarets forna glans. 

Thomas Stahmann och Anna Lo Johansson poängterar att ambulans, polis och räddningstjänst jobbar i skarpa lägen varje dag och har väl upparbetade rutiner vid skadeplats för kommunikation, säkerhet och prioriteringar.

–  Jag tror att vi måste få med oss Försvarsmakten i det. Samtidigt får vi släppa viss kontroll – de har initiativrätten när det är krig. Försvarsmakten har en enorm spetskompetens inom traumavård, det behöver fler inom civil prehospital vård få vetskap om, säger Thomas Stahmann.

Legitimerad personal långt fram

Vårdkedjan inom Försvarsmakten är längre än vad den är civilt och handlar om att steg för steg stabilisera läget och flytta patienten bort från striden till högre vårdnivå. Riktlinjen är tidsplanen 10-1-2, som utvecklades av Nato inför internationella insatser. Inom de första tio minuterna ska den sårade tas om hand av andra soldater eller sjukvårdare. Inom en timme ska avancerad vård kunna ges. Och inom två timmar ska eventuell operation ha påbörjats.

Det innebär att legitimerad sjukvårdspersonal finns på långt framskjutna positioner. Det gäller även jägarförband som ska kunna verka bakom fiendens linjer. Här använder Försvarsmakten lätta traumagrupper och lätta kirurgiska grupper som består av avancerade sjukvårdare, läkare och specialistsjuksköterskor. De ska kunna följa de förband de stödjer. Det ställer mycket höga krav på den medicinska personalens militära förmåga.

Dagen efter robotattacken mot Malmen luftlandsätts fientliga trupper utanför Ystad. Försvarsmakten vill fördröja framryckningen genom att slå till mot ett sockerbruk som fienden intagit och gjort till sin ledningsplats.

I skogarna norrut förbereder sig jägarsoldater från Livregementets husarer, K3, för strid. Fågelkvittret i försommarvärmen dränks snart av ljudet från tre Black Hawk-helikoptrar som hämtar jägarsoldaterna och flyger i väg mot sockerbruket.

Vårdar i cementfabrik

Kort därefter ger sig två lätta traumagrupper av i terränggående mindre lastbilar. De synas noggrant av anestesisjuksköterskan Joel Östlind som ingår i övningsledningen. Under många år delade han sin arbetstid mellan sjukhuset i Skövde och K3:s lätta traumagrupp. Sedan 2018 är han heltidsanställd som utbildningssjuksköterska inom Försvarsmakten. Han har varit på flera utlandsmissioner och själv sett konceptet med lätt traumagrupp och lätt kirurgisk grupp växa fram.

— På de svenska missionerna i Afghanistan användes först ett system med framskjuten kirurgi på permanenta platser. Men de hårda striderna med många skadade och svårigheter att nå fram med transporter gjorde det nödvändigt att tänka om. Vi har byggt upp en gedigen erfarenhet från utlandsmissioner. Det tar vi med oss när det nationella försvaret växer, säger Joel Östlind.

Han tar rygg på traumagrupperna som rullar fram genom den skånska landsbygden. Till slut når de fram till en cementfabrik bara några kilometer från striderna. De börjar genast packa upp sin utrustning i en av fabrikens tomma lokaler.

Svåra förhållanden bakom fiendelinjer

Personalen i den lätta traumagruppen ska kunna nå fram till och hjälpa skadade på platser som är för farliga för personal som inte är samtränade med förbandet. I vissa fall kan det bli nödvändigt att själva ingripa i striderna.

En av specialistsjuksköterskorna, som till vardags jobbar inom ambulansen, förklarar:

– Att vi bär vapen och stridsutrustning handlar främst om att kunna skydda oss själva och våra patienter. Vårt uppdrag är att vårda – inte att strida.

Personalen i traumagruppen ska kunna ge avancerad prehospital sjukvård, avskurna bakom fiendelinjer, med det som får plats i en ryggsäck. Den innehåller allt från avancerade läkemedel till ultraljud och ventilator.

– När vi är fullt grupperade motsvarar den lätta traumagruppens kapacitet akutrummen på ett större regionsjukhus, med viss intensivvårdskapacitet. Men vi kan inte hålla någon kvar här för långvarig vård, utan det handlar om att åtgärda det mest akuta och sedan få patienten till en mer ordnad situation, säger Joel Östlind.

I alla lägen gäller det att anpassa sig efter situationen och vara uppfinningsrik. Några hittar en metallstege och en plywoodskiva som de använder för att bygga en avlastningsbänk där läkemedel och utrustning kan dukas upp. En av specialistsjuksköterskorna, som till vardags jobbar inom operationssjukvården, berättar vad som händer:

– I det angränsande rummet har vi byggt upp ett triageområde. Alla skadade som kommer in får en första bedömning, avkläds all utrustning och får ett löpnummer. De passerar sedan en så kallad choke point där man stämmer av att allt gjorts korrekt. Därefter flyttas patienterna till en av tre vårdstationer beroende på vilken prioritet de fått.

Realistisk krigssjukvård

Efter en kort stunds väntan anländer de första sårade från striderna i Ystad. En av soldaterna har ett blödande sår i halsen, förmodligen splitter från en explosion. De stridande bär optisk utrustning som talar om var man blivit träffad, sedan gäller det att skådespela. Joel Östlind assisterar i rollspelet och ger alla kroppsliga värden till vårdpersonalen.

Den sårade soldaten lyfts till prio ett-stationen där specialistsjuksköterskorna genast börjar jobba. De kopplar upp övervakning, klipper upp kläderna och undersöker kroppen. Det blodstillande förband som någon satt tidigare i vårdkedjan hjälper inte. ”Det läcker blod”, säger Joel Östlind.

Sjuksköterskorna tar fram en ballongkateter som de för in i den trånga sårkanalen. De blåser upp ballongen med koksalt och skapar på så sätt en inre tamponad som ska stoppa blödningen. Men soldaten rosslar och är andningspåverkad. Skadan verkar löpa ner i lungan. En av sjuksköterskorna skär upp ett snitt i bröstkorgen och sätter en thoraxdrän. Hela tiden får soldaten intravenös smärtlindring, vätskor och blod.

– Helikoptern kommer om 15 minuter, förbered för avtransport, säger en anestesiläkare som är medicinskt ansvarig för traumatroppen.

Soldaten och ytterligare två skadade förs in i en Black Hawk-helikopter. Personal från traumagruppen fortsätter vården under färden, till den lätta kirurgiska gruppen, som finns kvar på basen. Här jobbar specialistsjuksköterskor inom anestesi- och operation, kirurger och anestesiläkare.

– Anestesipersonalen optimerar patienten inför eventuell kirurgi. Om det behövs utförs skade­begränsande kirurgi för att undvika en direkt försämring. Det kan innebära att stoppa blödningar eller sy igen sår för att förhindra infektioner. Efter stabiliseringen transporteras soldaten vidare till civil sjukvård eller fältsjukhus, säger Joel Östlind.

Resurserna räcker inte till

Övningar som den i Ystad och Linköping ger mycket för alla som deltar. Men för att verkligen veta hur sjukvården fungerar i krig krävs större övningar där alla förband inom Försvarsmakten och hela vårdkedjan ingår.

Även om den militära och civila sjukvården i många delar håller yppersta världsklass är resurserna otillräckliga. Militärens sjukvård består huvudsakligen av två fältsjukhus och två förstärkningskompanier. I övrigt är den inriktad på livsuppehållande insatser på fältet och behöver sedan den civila sjukvårdens hjälp. Och redan i dag, under fredsförhållanden, är den civila sjukvården ofta pressad över sin kapacitetsgräns.

Enligt Försvarsberedningens uppskattningar skulle ett väpnat angrepp mot Sverige innebära tiotusentals svårt skadade på bara några veckor. Utöver en stor mängd medicinsk personal på rätt plats kräver det fortlöpande försörjning av läkemedel, infusionsvätskor, blodprodukter och medicinskt förbrukningsmaterial. Det behövs även betydligt fler sjukvårdstransporter än vad som finns i dag.

Svåra frågor om vem som ska göra vad behöver diskuteras. Var gör specialistsjuksköterskor störst nytta? På slagfältet eller i en skyddad bunker?

Mer totalförsvarsövningar

Cecilia Gustafsson, anestesisjuksköterska och överstelöjtnant vid Försvarsmedicincentrum, ansvarade för alla sjukvårdsmoment under Aurora 23 och berättar att övningarna gett viktiga lärdomar. 

– Att sjukvården fungerar är viktigt, inte bara för att rädda enskilda liv, utan också för att soldaterna ska våga strida och för att civilbefolkningen ska känna förtroende för stadsledningen. Kriget i Ukraina visar att den civila sjukvården måste skyddas på helt nya sätt och vi behöver ha snabba rörliga sjukvårdsgrupper på fältet.

För att klara det stora antalet skadade i krig menar Cecilia Gustafsson att den civila sjukvården måste dra ner på elektiva behandlingar, samtidigt som Försvarsmakten avlastar med fler fältsjukhus och även ger vård på fasta militärbaser.

– Vi behöver utveckla en gemensam sjukvårdsledning där vi delar den medicinska lägesbilden och kommunicerar på samma sätt. Vi behöver fortsätta krigsplacera personal, även när det gäller privata vårdgivare. Det behövs breddutbildningar i traumavård och ökad kunskap om hur man bäst prioriterar vid masskadehändelser. Framför allt kommer vi behöva öva mer gemensamt framöver. Vi är på rätt spår, men har mycket kvar att göra, säger Cecilia Gustafsson.