Förstoppad avled efter för lång väntan på läkarhjälp
Den svårt sjuka patienten drabbades av hjärtstillestånd efter toalettbesöket. Varför läkarhjälpen dröjde 40 minuter är oklart och omvårdnadsanteckningen är försvunnen.
Den 62-årige mannen hade sökt vård för störningar i hjärtrytmen och vårdades med respirator på sjukhusets intensivvårdsavdelning.
Mannen led sedan länge av hjärtsvikt och hjärtrytmproblem och hade dessutom haft flera lunginflammationer. På sjukhuset tillstötte förstoppning.
Efter tre veckors vård kopplades respiratorn bort. När patienten några timmar senare suttit på bäcken fick han ett blodtrycksfall följt av ett cirkulationsstillestånd. Hjärtstilleståndet hävdes men hade då lett till en hjärnskada och mannen avled tre veckor senare.
Patientens sambo anmälde en överläkare och en sjuksköterska till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd för felbehandling och för att omvårdnadsanteckningar saknas för den dag mannen togs ur respiratorn.
Läkaren och sjuksköterskan är oense om förloppet. Sjuksköterskan skriver i sitt yttrande till Ansvarsnämnden att hon hade helt klart för sig att patienten försämrats efter sina toalettbestyr. Hon kallade in läkaren till patienten flera gånger, och när läkaren hade gått till akutmottagningen dröjde det bara några minuter innan sjuksköterskan försökte nå henne via personsökaren.
Sjuksköterskan skriver att omvårdnadsanteckningen låg i patientjournalen men tydligen inte följde med då patienten fördes över till vårdavdelningen.
Läkaren bedömde att patienten hade en tillfällig andningspåverkan med takypné efter sin just avslutade ansträngning. Mannen satt upp i sängen, var vaken och gav adekvat kontakt.
Hon försökte med tryckunderstöd, men lyckades inte.
Ett venöst blodgasprov visade god syresättning tillsammans med transcutan syresättning på 92 procent, vilket var det senaste dygnets bästa värde.
Patienten var införstådd med att han skulle sövas igen och få respiratorhjälp om han blev sämre.
Han önskade något lugnande och läkaren ordinerade 1 mg morfin, 4 liter syrgas och ny blodgas inom en kvart.
Läkaren skriver att hon inte kunde följa förloppet eftersom hon kallades till akutmottagningen och inte blev kontaktad där förrän efter 40 minuter. Då genomfördes hjärt-lung-återupplivning.
Anestesiklinikensverksamhetschef uppger att söksystemet fungerat utan problem i många år bortsett från att det vid högtrafik kan dröja någon minut innan en sökning når mottagaren. Han skriver också att det i enlighet med klinikens rutiner fanns en annan anestesiolog omedelbart tillgänglig för att stötta vid hög belastning.
Socialstyrelsen påpekade i sitt beslut att förstoppning är vanligt hos sängliggande och att det kan vålla patienten stora obehag och ibland mer ansträngningar än patienten bör utsättas för.
All hälso- och sjukvårdspersonal som deltar i vården bör därför både känna till och bry sig om detta även om patienten har flera andra komplicerade och mer akuta tillstånd.
Ansvarsnämnden skriver att mannen var svårt sjuk och att hans tillstånd krävde särskild vaksamhet från all hälso- och sjukvårdspersonal. När patienten togs ur respiratorn blev det ännu viktigare att vara vaksam, särskilt med tanke på att han var förstoppad.
Nämnden tycker inte att det var fel av läkaren att bege sig till akuten när hon blev ditkallad eftersom hon har uppgett att hon förväntade sig att bli underrättad om patienten blev sämre.
Vad som hände under de följande fyrtio minuterna har inte kunnat redas ut eftersom läkare och sjuksköterska lämnat olika uppgifter och omvårdnadsanteckningen saknas. Varför den gör det har inte heller gått att reda ut. Ansvarsnämnden lämnar anmälan utan åtgärd. Beslutet har vunnit laga kraft (hsan 423/02:B4).