Förväntan och pengarna

Hur ska vi klara den här utvecklingen?

Den grånade landstingspolitikern med många års erfarenhet av sjukvårdspolitik såg på mig med uppriktig oro i blicken, när vi träffades i en av pauserna på konferensen om hälsoekonomi.

Dilemmat växer för politiker med ansvar för det ökande gapet mellan vårdens resurser och medborgarnas förväntan på systemet. Hur kan man locka väljare till sitt parti med budskapet att vården måste ransoneras?

Vi hade just lyssnat på en redogörelse av den senaste attitydundersökningen om prioriteringar i vården. ihe, Institutet för hälsoekonomi, som också arrangerade konferensen, hade gjort undersökningen på uppdrag av regeringens prioriteringsdelegation.

I undersökningen instämde sex av tio tillfrågade bland allmänheten helt i påståendet att »svensk sjukvård är skyldig att alltid erbjuda patienterna bästa tänkbara vård, oavsett vad det kostar«. Bland politikerna var det knappt tre av tio som instämde helt och bland läkarna bara en av tio.

Allmänheten har alltså ett mycket stort förtroende för den offentligt finansierade vården. Problemet är hur pengarna ska räcka till. Industrin tar fram nya läkemedel och behandlingsmöjligheter som naturligtvis är till stor välsignelse för den enskilde som kan få bot och lindring. Men det ger ett perspektiv för framtiden med ständigt mer ansträngda resurser i vården och en allt tuffare prioriteringsdiskussion.

Att politiker och läkare, enligt ihe-undersökningen, inte har samma tro som allmänheten på vad vården kan erbjuda är inte så konstigt, eftersom de redan lever med prioriteringsproblemen dagligen i medicinska och politiska beslut. Men det betyder inte att den medvetenheten också skulle leda till en gemensam syn på vem som ska ansvara för prioriteringsbesluten.

En annan fråga  i undersökningen visade nämligen att läkare i stor utsträckning tycker att politikerna bör fatta besluten om vilka terapier eller diagnoser som ska prioriteras bort från offentlig finansiering, medan en stor del av politikerna anser att det är läkarnas uppgift att prioritera bland behandlingarna.

Sverige har redan ett övergripande beslut om prioriteringar i vården som riksdagen fattade 1997.

Uppföljande undersökningar har dock visat att beslutet till stora delar inte följs i praktiken. Svaga grupper har svårt att göra sig gällande.

Regeringen tillsatte prioriteringsdelegationen för att debatten skulle föras ut i samhället. När  medborgarna själva blir medvetna om att sjukvårdens resurser är begränsade och får ställa sig frågan hur de ska fördelas, blir det lättare att få förståelse för de svåra besluten nu och i framtiden, är det tänkt.

Prioriteringsdelegationen gör också en hedervärd insats när det gäller att få igång diskussionen och försöker arbeta med olika målgrupper: sjukvårdspersonal, politiker, allmänhet och skattebetalare. På delegationens hemsida www.prio.
gov.se  finns exempel, som studiecirklar eller konkreta projekt i vården.

Ett hedervärt men samtidigt svårt arbete där delegationen inte minst får möta besviken sjukvårdspersonal som upplever att de lämnats i sticket av politikerna. Det är tungt för personalen att möta missnöjda patienter som inte får den hjälp de anser sig ha rätt till (se till exempel  vårdcentralen Sundets arbete med prioriteringar i Vårdfacket nummer 10/99).

Prioriteringsdiskussionen är besvärlig och utan givna svar, men det finns inget annat sätt att komma vidare så länge utgångspunkten är en vård styrd på demokratisk väg, med solidarisk finansiering.

Prioriteringsfrågan är ett utmärkt exempel på den klassiska konflikten i en modern demokrati – konflikten mellan demokratiskt fattade beslut och den enskildes rätt. För visst går det an att diskutera prioriteringar i vården så länge det inte drabbar mig själv eller mina närstående.

Kan man rentav se den som en ödesfråga för demokratin? I en rad undersökningar är det sjukvården som är den del av offentlig sektor som har starkast stöd hos allmänheten. Den får inte misslyckas med att på demokratisk väg skapa sig ett definierat uppdrag med folkligt stöd.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida