Frågan om kortare arbetstid het igen – så har kampen förts i årtionden

På hundra år har omvårdande yrken gått från att ha de längsta arbetstiderna till att Vårdförbundet nu kräver rejäla kliv mot 30-timmarsveckan. De har medvind i opinionen, men motståndet från arbetsgivarna är alltjämt hårdnackat.

Förra året blev Linn Spross färdig sjuksköterska och tog sitt första jobb på en vårdcentral utanför Uppsala. Innan dess var hon forskare inom ekonomisk historia vid Uppsala universitet. Det var en trygg tjänst med bra villkor och möjlighet att själv styra arbetstiderna. Men hon kände sig ensam och tyckte att jobbet mest handlade om att meritera sig för egen vinning.

— Jag kom på att samhället inte skulle förlora något om jag slutade gå till jobbet. I vården gör jag nytta varje dag tillsammans med mina kollegor. Problemet är att sjuksköterskeyrket är svårt att kombinera med familjeliv, jag måste jobba deltid, säger Linn Spross.

Hon har tänkt mycket på arbetstider. Det var ett av hennes huvudämnen som forskare. Avhandlingen från 2016 handlar om arbetstidsförkortningar under 1900-talet.

— Kortare arbetstid har varit ett sätt för staten att höja levnadsstandarden och skydda medborgarna, samtidigt som samhällets välstånd bygger på arbete. Det har krävt en balansgång mellan olika intressen, mellan omfördelningspolitik och kapitalism.

Revolutionshot och välfärd

Under första halvan av 1900-talet gick arbetstiderna från att vara i stort sett oreglerade till 48-timmarsveckan och två veckors semester. Sociala oroligheter och revolutionshot tvingade staten att jämna ut styrkeförhållandena mellan arbetare och näringslivet. Kortare dagar skulle minska antalet arbetsplatsolyckor och göra så att arbetstagarna inte slets ut i förtid. Staten beskrev det som en investering i folkhälsan samtidigt som det skulle gynna produktiviteten.

Under välfärdsstatens höjdpunkt, mellan åren 1947 och 1973, minskade arbetstiden kraftigt (se tidslinje längst ner i artikeln). Det var ett led i den pågående höjningen av levnadsstandarden där arbetstagarna fick ta del av det ekonomiska välståndet. Snabb teknikutveckling och kvinnornas intåg på arbetsmarknaden gjorde att produktivitet ändå fortsatte att öka.

— Mot slutet av den här perioden framställdes det alltmer som en valsituation. Kortare arbetstid var absolut möjligt, men det skedde i så fall på bekostnad av löneökningar, säger Linn Spross.

Under 70-talet växte kvinnorörelsen sig starkare, och med den kom krav på sex timmars arbetsdag, som ett sätt att öka jämställdheten. Alla partier förutom Moderaterna ställde sig bakom denna tanke.

Från önskvärd till omöjlig reform

I början på 80-talet ändrades allt. Kvinnorörelsen försvagades kraftigt, samtidigt som en ekonomisk kris svepte över världen. Nyliberalismen vann mark vilket påverkade offentlig sektor genom skattesänkningar, avregleringar och privatisering. Arbetstidsförkortningar började beskrivas som en oönskad och dyr reform som hotade välfärden. Sedan 90-talet har inga större förändringar av arbetstider och semester skett genom lagstiftning.

För sjukvården har utvecklingen under 1900-talet varit den omvända. Vid sekelskiftet sågs sjuksköterskeyrket som ett kall. Lön och arbetstider var ickefrågor. När den första lagstiftningen kom 1920 ville sjuksköterskorna själva undantas eftersom kortare arbetstid ansågs hota patientsäkerheten. Många jobbade upp emot 70 timmar i veckan. 1930 omfattades även sjukvården av arbetstidslagstiftningen, och med sjuksköterskeyrkets professionalisering har kraven på goda villkor och högre lön blivit alltmer högljudda.

Debatter om sex timmars arbetsdag blossar upp då och då. Ofta i form av politiska utspel från partier på vänsterkanten, men även från fackförbund som Kommunal. Nu har Vårdförbundet sällat sig till den skaran. Under de senaste tio åren har det även gjorts flera småskaliga försök med förkortad arbetstid, inte minst inom vård och omsorg, där akuten i Huddinge kan nämnas. Det är vanligt att de avslutas efter en kort prövoperiod, trots lovande resultat.

Tydligt förbättrat mående

En av få gedigna studier som gjorts i Sverige är från 2016, skriven av Helena Schiller, doktor i folkhälsa. Den omfattade personer i offentlig sektor som i ett projekt finansierat av Arbetslivsinstitutet fick arbeta 75 procent med bibehållen lön under 18 månader. Resultatet visade att deltagarna sov bättre, kände sig piggare och var mindre stressade både på arbetet och lediga dagar.

— Den extra lediga tiden gjorde att man ägnade sig mer åt hemmasysslor, vilket i sig kan ge bättre balans i livet. Ändå hade man mer tid över till återhämtningsaktiviteter som att vara ute i naturen, träna, träffa vänner och familj, säger Helena Schiller.

Uppföljande undersökningar visade dock ingen större skillnad i sjuktal. Helena Schiller anser att det behövs större och längre studier för att man ska kunna se alla effekter, för att kunna väga den dyrare arbetskraften mot vinsterna. Hon menar att vården är en lämplig bransch att börja i med tanke på den höga andelen sjukskrivningar, deltidsarbete på grund av arbetsbelastningen och avhopp till bemanningsbolag.

— Till skillnad från tjänstemannayrken, där man kan jobba hemma och styra sina tider, behöver vårdpersonal vara på plats. Det är krävande arbetsuppgifter och organisatoriskt tycks det ha blivit alltmer slimmat de senaste åren. Arbetstidsförkortning kan vara en lösning, men det får inte ske på bekostnad av att arbetet blir ännu mer stressfyllt.

Arbetsmiljön får inte glömmas

Anna Dahlgren, docent i psykologi och arbetstidsforskare vid Karolinska institutet, är inne på samma spår. Hon tror att det kommer behövas olika arbetstidsmått i framtiden, beroende på arbetsinnehåll. Kortare arbetstid behövs i första hand där man jobbar skift och uppgifterna är extra krävande både fysiskt och psykiskt.

Samtidigt poängterar hon att behovet av kortare arbetstid hänger samman med att det är mindre luft i systemet i dag. Därför är det viktigt att parallellt jobba med arbetsmiljön.

— Man behöver få in tid för återhämtning och reflektion under arbetspassen. Man behöver få in bra överlämningar innan hemgång och scheman som främjar återhämtning. Det är viktigt att fritiden är till för återhämtning och aktiviteter som ger energi, man ska inte behöva fundera över vad som hände på arbetspasset.

Hur ska det gå till när det redan är pressat i vården och så mycket handlar om produktivitet och att hålla budget?

— Det gäller att lyfta blicken. Det är stora kostnader kopplat till inskolning av ny personal, bemanningsföretag, sjukskrivningar och alla patientskador som hade kunnat undvikas om förutsättningarna varit bättre. Säkerhet, både för personalen och patienterna, ska finnas med inför alla beslut.

En kamp med moraliska argument

Sjuksköterskan och historikern Linn Spross tycker att dagens debatt om arbetstidsförkortning påminner om 1920- och 30-talet. Förespråkare menar att det behövs för att skydda arbetare från stress och sjukskrivningar samtidigt som produktiviteten kommer öka. Skillnaden är att arbetsgivarnas argument om att det är för dyrt har fått fäste.

— Kampen om arbetstiderna har alltid och kommer alltid att föras med moraliska argument. Ingen kan veta hur det faktiskt blir förrän man sänkt arbetstiden. Historiskt sett har det gått väldigt bra. Men det kommer krävas en stor uppslutning bland vårdpersonal för att övervinna motståndet, säger Linn Spross.

Tidslinje: Så har kampen för kortare arbetstid förts i över hundra år

1887

Metalls önskemål: 58 timmar

I slutet av 1800-talet argumenterade socialdemokrater och liberaler för åttatimmars arbetsdagar. Från fackligt håll var kraven mer blygsamma. Metall ville i sitt första centrala löneprogram från 1887 se tio timmar per vardag och åtta timmar på lördagar.

1900-talets början

Flera motioner avslogs

1900-talets början. Socialdemokraterna la fram flera motioner om åtta timmars arbetsdag. De avslogs, bland annat med motivering att det skulle försämra Sveriges konkurrenskraft.

1905

Första centrala avtalet inom verkstad

1905 tecknades det första centrala arbetstidsavtalet inom verkstadsindustrin. Den ordinarie arbetstiden reglerades till 57 timmar och fick inte vara längre än tio timmar någon dag.

1917-1919

Kravaller, krig och revolutionshot

Livsmedelsbristen under första världskriget ledde till kravaller. Rösträttsfrågan skapade politisk turbulens. Revolutionshotet hängde över Sverige. För att blidka arbetarna tillsattes en parlamentarisk arbetstidskommitté.

1920

8 per dag, 48 per vecka…

Kommitténs arbete ledde fram till lagen om åttatimmarsdagen och 48-timmarsveckan. Lagen var tidsbegränsad men förlängdes två gånger och blev permanent 1930.

1920-talet

…men inte i vården

Lagen om 48-timmarsveckan omfattade i praktiken industriell produktion. Hälso- och sjukvårdspersonal och många andra var undantagna. Arbetstiden för sjukvårdpersonal var upp mot 74 timmar per vecka.

1931

Första semestern

Fyra dagars semesterledighet, som skulle utgå under sommaren och vara förlagd i anslutning till söndag eller helgdag. Syftet var bevarande av hälsa och arbetskraft.

1938

Två veckors semester

Två veckors semester. Ett av motiven var att arbetarna, till skillnad från tjänstemännen, inte lyckats få till semester av tillräcklig längd genom förhandlingar eller stridsåtgärder.

1951

Tre veckors semester

Tre veckors semester. Förutom rekreationstanken och utjämningssyftet var motivet att löntagarnas levnadsstandard behövde höjas.

1957

45-timmarsvecka

1957 börjar 45 timmars-veckan införas stegvis, och omfattade hela arbetsmarknaden 1960. Målet var att få till en standardhöjning men också att utjämna skillnader då vissa branscher genom avtal redan tagit kliv mot 45-timmarsveckan.

1963

Fyra veckors semester

Fyra veckors semester. En fortsättning på standardhöjningen. Undersökningar pekade på att arbetstagarna ville ta del av produktionsökningarna i form av mer ledighet i stället för höjd lön.

1969

42,5-timmarsveckan

42,5-timmarsveckan kom till etappvis mellan 1966 och januari 1969. Lagen föregicks av ett avtal med samma innebörd mellan LO och Svenska Arbetsgivarföreningen, SAF.

1973

40-timmarsveckan – bästa vägen för ökad jämlikhet

40-timmarsveckan. Förbättrat produktionsresultat skulle komma anställda till del genom mer fritid, som ansågs vara bästa vägen för ökad jämlikhet.

1978

Fem veckors semester

Fem veckors semester. En rättviselagstiftning som föregicks av att flera arbetstagarkollektiv fått till längre semester än vad den dåvarande lagen garanterade.

1991

…och två dagar till (men bara tillfälligt)

Två extra lediga dagar införs i ett första steg mot sex veckors semester. Reformen skrotas i samband med den ekonomiska krisen. En återgång till fem veckors semester från 1994.