Från Kiev till Malmö – här får familjen Neshevets hjälp till rätt vård

Distriktssköterskan Heléne Dahmani är tacksam över att Flyktinghälsan fått vara kvar trots hot om nedläggning. Nu när det kommer patienter från Ukraina finns här en lång erfarenhet av flyktingvård. I dag möter hon hela familjen Neshevets.

I väntrummet på Flyktinghälsan i Malmö sitter flera familjer från Ukraina. Flyktinghälsan fungerar som en vårdcentral för asylsökande och papperslösa sedan 2007. Redan vid ingången står tolkar beredda att tolka från arabiska, persiska, dari – och nu ukrainska. I receptionen får patienterna reservnummer, eftersom de saknar svenskt personnummer.

Oleksandr Neshevets behöver få blodtrycksmediciner utskrivna. Han går ostadigt framåt, märkt av en stroke för knappt ett år sedan och med nedsatt funktion på vänstra sidan av kroppen. Hans fru Valentina Neshevets stöttar honom, pratar för honom och håller reda på all fakta. Hon visar upp röntgenbilder av hjärnan på stora plastfilmsark.

De träffar Heléne Dahmani, distriktssköterska på mottagningen. Hon håller ögonkontakten enbart med patienten och hans fru. Heléne är så van att arbeta med tolk sedan många år ”mitt verktyg”, att hon inte minns hur det är utan. Hon nickar bekräftande mot Oleksandr Neshevets, som är sorgsen och frustrerad.

– Det är hemskt att vara svag och samtidigt på flykt. Vår son är kvar i Kiev och strider, det vill jag också kunna vara. Jag vet hur man skjuter, säger han.

Paret har kommit från Kiev och bor sedan några dagar hos dottern Nataliia Neshevets i en etta i Malmö. Hon har pluggat i Sverige flera år och kan svenska och engelska. Hon planerade deras flyktväg och ordnade en biltransport genom Polen, på grund av pappans svårigheter att gå.

Det är hemskt att vara svag och samtidigt på flykt. Vår son är kvar i Kiev och strider, det vill jag också.

Oleksandr Neshevets, flykting från Ukraina.

Hon berättar att det varit nästan lika svårt att övertala föräldrarna att lämna Ukraina som president Zelenskyj haft att få Nato att ”shelter the sky”, det vill säga att införa flygförbud över landet. Alla i rummet förstår att jämförelsen haltar, men skämtet fungerar – föräldrarna ler. Men med tårar i ögonvrårna.

Mäter blodtryck och bokar läkartid

Heléne Dahmani tar blodtrycket och bokar in en tid för läkarbesök strax efteråt. Hon gör sig sedan beredd att ta in nästa patient.

– Vi löser de akuta besöken snabbt. Tyvärr är det vanligt att patienterna inte vet vad medicinerna heter, och dessutom har de andra namn här.

Här i Rosengård bor hopplöshet och hopp sida vid sida. Vårdcentralen för asylsökande ligger på självaste Bennets väg, där Zlatan växte upp då han var hos sin mamma. På gatans fotbollsplan kickade han outtröttligt boll.

Heléne Dahmani hör till Flyktinghälsans trotjänare, hon har arbetat här sedan starten, samma år som hon tog examen som distriktssköterska, 2006. På mottagningen har det blåst snålt i perioder, senast vid årsskiftet räddades de från nedläggning. Att mottagningen är så välkänd underlättar nu för de ukrainska flyktingarna som hamnat i Skåne.

Flyktingar i chockfas

Heléne Dahmanis märker att flyktingarna från Ukraina är i chockfasen efter krigsutbrottet. Lite uppvarvade, men trots krisen har de initiativkraft. Det kan gälla att ordna med mediciner, dialys eller cancerbehandling. Hon vill inte att de ska bollas runt, utan brukar ringa klinikerna tills hon ordnat en tid och kan ge patienten en lapp i handen.

– Andra flyktingar från Syrien eller Afghanistan har levt i krig och på flykt i flera år. De har varit med om väldigt mycket och har mer märkbara psykiska problem.

Hon försöker numera att inte ta med sig alla människors livsöden hem.

– Det har jag lärt mig att hantera. Nu satsar jag på att orka arbeta kvar i stället. Jag är empatisk, bryr mig och har ett bra bemötande. Här måste vi vara lyhörda för var i flyktingprocessen personen befinner sig. Om någon just fått avslag på sin asylansökan kanske de snarare behöver få prata om det än sin diabetes.

Hon försöker också att stämma av vad patienten fått lära sig om sin kropp och hälsa.

– Det händer att patienten ser en helt annan orsak bakom sin sjukdom, än den jag finner trolig. Som ett exempel så tror inte jag på det onda ögat. Jag vill alltid visa respekt, men även berätta vad vetenskapen hittills kommit fram till om sjukdomen och att jag tror på det spåret. Det är sällan vi inte kan mötas.

Hon har alltid med sig att människan framför henne kan bära på trauman. På torsdagar arbetar hon tillsammans med kuratorn i projektet Hälsoskolan för flyktingar med uppehållstillstånd, som tidigare hette Ptsd-center.

– Det handlar om utbildning om psyket, kan man säga, och går ut på att normalisera det man känner. Inombords kan en smärtsam känsla finnas, som är en normal reaktion på en onormal händelse. De kanske hör en ambulans här och direkt får bilder på massor med skadade människor i Syrien. Många tror att de håller på att bli galna.

Hon har också hunnit vaccinera mycket under pandemin, men än så länge inte ukrainska flyktingar.  

Heléne Dahmani själv fyller 68 år i sommar. Hon jobbar heltid och har inga planer på att sluta.

– Jag älskar mitt jobb. Får jag bara vara frisk arbetar jag kvar. Jag har fortfarande mycket att ge.