Efter en vecka sker miraklet

Ingen behandling har ?hjälpt. Efter ett år av djup depression ?försöker Niklas ta sitt liv. Han räddas ?i sista stund men depressionen finns kvar.

De flesta människor har ingen annan bild av elektro­konvulsiv behandling än underhållningens. Elchocker i huvudet för att möblera om ?en människas personlighet leder tankarna till elektriska stolen, lobotomi och andra monstruösa tekniker. På film brukar motivet för behandlingen vara psykoser eller aggressivitet. Bestraffning snarare än behandling.?

Verkligheten kunde inte vara mer annorlunda. Själv är jag dock ett offer för fördomarna och har under mitt år i dimman inte en tanke på detta som behandlingsalternativ. Flera psykiatriker avfärdar det också när vi pratar om mitt hopplösa tillstånd. ECT är ”inte utprovat” för efterbörd av hjärnskakningar, sömnstörningar, utmattning eller kroppsliga besvär som mina. Jag är för pigg, helt enkelt, eftersom jag orkar släpa mig till mottagningarna och svarar på tilltal.?

Indikationen för elchocker är självmordsbenägenhet eller avgrundsdjupa depressioner. ?Först efter min överdos passar jag in i mallen och när frågan kommer nickar jag uppgivet. Gör vad ni vill, vad som helst. Allt som skrämde med ECT är nu likgiltigt: minnesluckor, huvudvärk. Om de föreslagit dödshjälp hade jag inte protesterat.??

Journalen fångar mörkret före gryningen:?
Patienten mår sedan fem dagar sämre, tycker nu att läget är ohanterligt, rör sig i onda cirklar och vaknar orolig. Beskriver obegriplig energi och positivism under första inneliggande veckan, vilket har bytts till handikappande ångest. Minskad sömntid. Ansträngande att äta. Igångsättningssvårigheter med bland annat tandborstning. Klarar inte att titta på teve, läsa eller lyssna på radio. Ointresse av omvärlden. Fluktuerande självförebråelser och mindervärdesidéer. ?
Samtalar kring ECT-behandling. Både medföljande sambo och patient är intresserade och har spontant fört behandlingsalternativet på tal. Patient medger stor uppgivenhet över sin situation och är redo att prova vad som helst. Medger dödslängtan blandad med ångest över sitt tidigare suicidförsök. Negerar trovärdigt suicidplaner med hänvisning till barnen. Kan formulera sina dödstankar i form av att han önskar sig en lösning, ett slut.?
Bedömning: Patient med total avsaknad av positiv respons efter exponering i form av föregående veckas arbetsprov och begränsning av lugnande läkemedel. Underliggande svår depression. I överenskommelse med ?överläkare, patient och dennes sambo beslutas ?om ECT.????

December 2012:
Samma dag kommer en sjuksköterska från ECT-mottagningen för att berätta vad som väntar. Det visar sig vara min räddande ängel, men det vet jag förstås inte än där jag kippar efter luft på absoluta botten. Trots utmattningen studsar jag runt i rummet, plockar med täcket på sängen, vankar fram och tillbaka, ber om mer medicin. Har en hel lista med frågor men klarar inte att läsa. ?

Den mörkhåriga sköterskan är varm och stillsam, som ett sändebud direkt från himlen. Hon svarar tålmodigt:

?— Ja, själva behandlingen är smärtfri och när du vaknar får du kaffe och smörgås.?

— Ja, det kan bli en del värk och minnesluckor efteråt, men det är övergående.?

— Ja, du har stor chans att bli frisk igen, men det kommer att ta lite tid.??

När de rullar iväg sängen har jag överlämnat min själ till elektriciteten. Den enda känslan är nyfikenhet, bara det ett steg i rätt riktning.?

Väl framme några våningar längre ner får jag en nål i armen, beklagar mig som vanligt över att jag inte kan kissa och får till svar att ”det blir bättre nu”. Sedan åker jag in under lamporna och syrgasmasken. Någon kollar blodtrycket med en manschett. Tiopental pumpas in i blodet. De vänliga ansiktena runt britsen smetas ut som i en målning av Salvador Dalí. Sedan blir det svart.?

ECT-mottagningens journalanteckningar från första behandlingstillfället är lika koncisa som mina fyrtiotre sekunder av ”EEG-aktivitet” och trettiofem sekunder av ”motorisk kramp”:
?Post commotiosyndrom. Recidiverande depression, svår utan psykos. Går utan problem. Har svåra smärtor eller besvär. Är i högsta grad orolig eller nedstämd. Svårighetsgrad 5 = ”Påtagligt sjuk”. Elektrodplacering: unilateral. Antal ECT före ställningstagande till ny ordination: 3 Frekvens: ?3 per vecka.??

Första uppvaknandet efter behandlingen ?är hemskt, med migrän och dubbelexponeringar. Andra resan ett par dagar senare känns bättre. Tredje gången är det rutin, med leende sköterskor som sätter nål i armen, narkosens rus innan man tuppar av och så återfödelsen med kaffet. Många medpatienter är i sämre skick än jag. En del har gått där i åratal bara för att hålla sig vid liv.

?Journalen berättar nu om en liten ljusning. Klockan 20.39 noterar en sjuksköterska:?
Patienten har varit lugn och under kvällen ?sett mer avslappnad ut i ansiktsmimik och kroppsspråk, lite godare emotionell kontakt och blir ?glad när undertecknad påpekar att han ser ut att må bättre, påpekar även själv att det går sakta men säkert framåt och undertecknad tar fasta ?på detta och försäkrar att det kommer bli ännu bättre.?

Kanske viktigast av allt, under rubriken ?”RAPPORT — OMVÅRDNAD — SÖMN”:?
Sovit vid samtliga tillsynstillfällen.

??Jag förväntar mig inget av behandlingen men redan efter en vecka inträffar miraklet. Med skorpa och te i handen hasar jag ut i psykavdelningens dagrum och sätter mig framför teven. Säger hej till ett par schizofrena kamrater, tuggar på skorpan. Teven sänder Nobelmiddagen, prinsessor med tiaror och professorer i frack. Kungen viftar med en bit fasan på gaffeln medan han förklarar något för sin bordsdam. Fanfarer, nervösa tal, maträtter som bärs in, uppklädda programledare som förklarar ritualerna och hackordningen. ?

Utan att jag noterar det går en timme. Två timmar. Jag tittar på teve och har inte svimmat. Det var ett år sedan sist. Kanske finns något kvar av den gamla hjärnan ändå.