Funderat

Känslan av att gå på vatten är inte helt fel. Just nu befinner jag mig tio mil från Hamburg.

Jag trippar fram på en stor våg någonstans mellan danska Rödby och tyska Puttgarden. Mitt nya liv med stegräknare har fått mig att upptäcka saker som jag förr inte trodde var möjliga.

När mormor var ung var det armarna uppåt sträck som gällde, på 70-talet försökte alla rusa om varandra i löpspåret. Tio år senare skulle vi lyfta skrot och därefter samlades vi i lokal för att svettas och knipa i grupp. Nu känns det som vi är tillbaka någonstans där mormor började. Back to basics. Benen utåt sträck!

Dag för dag följer jag min mödosamma färd från Lund till Paris – på webbsidan som jag varje kväll innan sängdags loggar in mig på för att registrera mina steg. Förutom att jag kan se var jag befinner mig på vägen mot målet kan jag hålla koll på mina lagkamrater, vi som så lydigt har lovat vår arbetsgivare att någon gång sent i höst ha stegat oss ända upp i Eiffeltornet.

Jag försöker tänka efter: känner jag någon som inte bär på en stegräknare? Näääej, det gör jag inte. Till och med katten där hemma har fått en, för att inte känna sig utanför. Vart jag mina skor än vänder ser jag folk trippa omkring och räkna sina steg. De avslöjar sig genom sina  nedåtvända och snett vridna skallar. Det skulle inte förvåna mig om vi snart får läsa om en ny folksjukdom: nackspärr.

Det skulle inte heller överraska mig om Sverige blir det första landet i världen som lyckas hejda fetmaepidemin. Jag vet inget annat folk som så följsamt lyder vad vi blir uppmanade till.  Inte ens när vi går till doktorn och i stället för en burk piller kommer ut från mottagningen med ett recept på motion i handen reagerar vi med förvåning. Vi gör helt enkelt som vi blir tillsagda.

Fast på mig verkar inte stegen bita riktigt. På en dryg månad har jag gått inte mindre än fyrahundraåttioniotusenniohundratrettiofem steg. Ändå har jag inte gått ned ett gram i vikt. Fast å andra sidan har jag inte gått upp heller, trots alla glassar jag satt i mig på vägen. Någon liten belöning måste man ju få unna sig på vägen mot Paris…

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida