Funderat

Klockan var runt två. Jag behövde gå på toa och hasade i väg med droppställningen som sällskap.

Strax innan jag nådde toadörren hände det. Splash, där låg slangen på golvet. Blod överallt! Tänk att några droppar blod kan bre ut sig så.

Försiktigt samlade jag ihop mig, slangen och droppställningen och styrde stegen mot fikarummet, där nattpersonalen satt och dåsade. »Jag tror jag behöver lite hjälp.«

Nej, det gick förstås inte att sätta tillbaka slangen i nålen igen. Nu gällde det: en ny nål skulle på plats.

Jag tror inte de här systrarna hade så stor erfarenhet av mig och mina vrenskande ådror. Friskt grep de sig an uppgiften. Efter ett tag förstod de att det här skulle inte bli lätt.

Jag har varit blodgivare i många år. Redan på blodcentralen upptäckte de snart att jag bara hade en användbar ven. Den blev med tiden ganska välanvänd.

Den vänliga venen fungerade hyggligt i början av min sjukdomsperiod. Men den blev allt ärrigare och till slut dög den inte längre. Nu började jakten på nya användbara kärl.

Jag har fått betydligt fler stick än antalet infusioner, transfusioner och lämnade blodprov. Rekordet (det delas mellan två kliniker) är sex försök innan ett användbart kärl hittades. Det ska ju både acceptera att lämna blod och/eller hålla för påfrestningen att ta emot det – blod eller läkemedel – som ska in i kroppen.

Natten när slangen med blodet lossnade blev, som jag minns det, en av de värre tillställningarna med rätt många försök innan nålen åter satt på plats.

Ibland hände det att de rekvirerade en stickexpert. Jag minns särskilt en manlig sjuksköterska som liksom smög sig på venerna innan han stack. Jag tror han lurade dem. Duktig var han i alla fall, fick nästan alltid dit nålen på första försöket.

Jag vet faktiskt inte om jag är speciellt svårstucken (fast det finns de som suckar när jag kommer och rullar upp ärmen). Eller om det är som somliga säger, att de nya sjuksköterskorna får bättre utbildning i omvårdnad men sämre i det praktiska hantverket. Eller om det helt enkelt handlar om fallenhet.

Jag är i alla fall glad åt att det numera är långt mellan de gånger jag tvingar er sjuksköterskor – och mig – att utsätta mig för stickproven. Numera sticker jag nämligen mig själv. Men hur det går till får jag återkomma till en annan gång.