Fyra hemlösa och våldsutsatta kvinnor berättar
En ska snart få begrava barnen hon födde som 14-åring - en annan bär polislarm dygnet runt efter att exet försökt mörda henne. Nu är de anställda som forskningsassistenter i Elisabet Mattssons unika projekt: om varför hemlösa våldsutsatta kvinnor drar sig in i det längsta för att söka vård och riskerar att dö i vanliga, behandlingsbara sjukdomar. Här är deras egna berättelser.
Ska få begrava sina barn
”När jag var 14 år fick jag föda fram två döda barn. Personalen klappade mig på huvudet och sa ’det här kommer du över, du som är så ung’. Men jag fick ingen förklaring till det som hänt. Jag är uppvuxen i en missbruksmiljö och bodde vid den tiden på en ungdomsanstalt. Genom den här gruppen har jag fått kontakt med en präst och ska börja en sorgebearbetning. Vi ska ha en begravningsceremoni för de här barnen och jag ska äntligen få ett avslut.
Jag tror inte det hade hänt i dag i vården, det här var ju 30 år sedan.”
Tilliten till vården är borta
”En läkare sa att han inte visste hur han skulle hjälpa mig, men han gav mig ett rum, en telefon och nummer till olika kvinnojourer. Jag blev sedd. Och han erkände att han inte kunde hantera situationen. Honom minns jag än i dag. Min tillit till vården är annars borta, men då blev jag bemött på ett helt annat sätt.
Jag skulle önska att vi som utsatts för våld fick samma behandling som de på mottagningen för våldtagna. Det är ett helt annat bemötande.”
Vågade inte berätta om våldet
”Jag lärde känna honom genom gemensamma bekanta. Han var väldigt charmig och vi blev ihop ganska snabbt. När han drack kunde han bli väldigt arg på allt och alla, men det var inget jag såg komma. Jag menar, har man aldrig sett en fyrkant så vet man ju inte vad det är. Ganska snart började det psykiska våldet – jag fick inte prata med vem jag ville, inte krama min väninnas man. En natt vaknade jag av att han slog sin mobiltelefon hårt i mitt huvud och skrek jävla hora.
Efter den natten lämnade jag honom, men jag gick tillbaka. Jag skämdes så in i bängen – hur kunde jag vara ihop med den fulla gaphalsen – jag som är välutbildad och smart. Efter det vågade jag inte berätta för någon. Dagarna gick ut på att hålla honom på gott humör, men det fungerade inte.
Efter en helg då han våldtagit mig särskilt brutalt bestämde jag mig för att dra så snart han somnade. Jag visste att det var sista chansen, annars skulle jag inte överleva.
Jag tog mig ut ur huset och ringde polisen. Tio timmar senare satt jag på ett skyddat boende i en helt annan stad. Där stannade jag i åtta månader. Nu har jag precis fått en tillfällig bostad, men jag är sjukskriven i väntan på en operation. Vid den sista våldtäkten blev jag svårt skadad och behöver opereras. Efter det hoppas jag kunna gå tillbaka till mitt arbete som universitetsadjunkt.
Genom arbetet med projektet har jag fått upp ögonen för vilka skillnader det finns i samhället. Jag som är välutbildad har fått helt annan hjälp än många av de andra här.”
Bär polislarm dygnet runt
”Skulden och skammen äter upp en. Jag vill att alla ska förstå att man inte klarar att driva allt själv när man blivit utsatt för våld. Man blir sjuk av våldet, men det förstår man inte själv. Jag var helt avstängd. Den inre kompassen har slutat att fungera, samtidigt förväntas man vara projektledare i sitt eget liv. Men det var ju inte mitt fel att det blev så här. Så tänker jag också kring barnen som lever i det här.
Efter att min tidigare partner försökt mörda mig har jag fått skyddad identitet och måste ha på mig ett polislarm dygnet runt. Det har en gps och en knapp som jag ska trycka på om han närmar sig. Men jag vet fortfarande inte hur jag kommer att reagera om jag ser honom. Kommer jag klara att trycka på larmet eller blir jag paralyserad av skräck?
Jag har fått gå traumabehandling, det är tack vare den jag är här i dag. Jag skulle önska att fler i vården skulle ha koll på symtomen på ptsd, för det är ju det vi drabbas av.”