Gemensamma journaler dröjer

Det har gått över ett år sedan Socialstyrelsen föreslog ökad datorisering och gemensamma journaler för olika vårdnivåer och personalgrupper. Men än så länge är det långt till gemensamma patientjournaler.

När Socialstyrelsen fick regeringens uppdrag att kartlägga omfattningen av administrationen i hälso- och sjukvården hittades inga onödiga rutiner som skulle kunna tas bort till förmån för det direkta patientarbetet. »Den mesta administrationen behövs för en god och säker vård«, konstaterade arbetsgruppens ordförande Olof Edhag.

Men han sa också att dokumentationen går att effektivisera. Bristen på datorisering och gemensamma journaler är exempel på det. Liksom att läkare och sjuksköterskor ibland dokumenterar samma saker.

– Om inte omvårdnadsdokumentation och medicinska ställningstaganden integreras finns det risk för att helhetssynen på patientens problem förloras, säger Olof Edhag i dag.
Han ser också ofta exempel på att sjuksköterskor och läkare »överdokumenterar« av rädsla för att bli anmälda till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd.

– Bisarrt, säger han och hävdar att Socialstyrelsen och ansvarsnämnden har skapat en otrygghet bland personalen inom sjukvården som borde få myndigheterna att fundera över ändrade rutiner.

Olof Edhag framhåller psykiatrin och geriatriken som exempel på verksamheter där man i dag kommit långt i utvecklingen av gemensamma journaler.

Från regeringshåll har inget hänt under året som gått. Socialdepartementet avvaktar Socialstyrelsens översyn av patientjournallagen, som väntas bli klar den 1 oktober i år. Enligt Nils Blom, biträdande chefsjurist på Socialstyrelsen, är det ett omfattande uppdrag som kräver visst samarbete med den statliga kommitté som har regeringens uppdrag att se över sekretesslagen.

– En allmän ingång i vårt arbete med patientjournallagen är att göra den mindre detaljerad med större utrymme för lokala anpassningar. Verksamhetschefer ska ha mer att säga till om när det gäller journaler, säger han.

I dokumentet Bättre samarbete i vården presenterar styrelserna för Vårdförbundet och Sveriges läkarförbund sina gemensamma mål för ett fortsatt samarbete. Ett av dem är att arbeta för gemensam patientdokumentation. I häftet påpekas att många läkare anser att sjuksköterskornas dokumentation är irrelevant och för omfattande, medan sjuksköterskorna å sin sida anser att läkarnas dokumentation är för kortfattad och ofullständig.

Saknar ord
Marianne Lidbrink, ombudsman på Vårdförbundet, är osäker på vad som menas med formuleringen »irrelevant och för omfattande«. Men hon påpekar att omvårdnads-dokumentationen går att utveckla. Hon ser bland annat att sjuksköterskor, för att de är osäkra på vad de ska dokumentera, dokumenterar sådant som är rent medicinskt.

– Arbetet med att ta fram omvårdnadsdiagnoser måste utvecklas. I dag är vi bra på att dokumentera åtgärder, men har inte ord för vad det är vi åtgärdar.

Marianne Lidbrink konstaterar att gemensamma patientjournaler inte är så vanliga som de borde vara och att diskussionerna med Läkarförbundet ännu inte resulterat i något konkret samarbetsprojekt.

Hälso- och sjukvårdsnämnden i Stockholm gav 1995 i uppdrag till CAI, Centrum för allmänmedicinsk informatik, att starta projektet Prim.dok. Målet var en enhetlig dokumentation där professionerna kunde enas om gemensamma beskrivningar av vården och att få personalen att se dokumentationen som ett verktyg och inte som ytterligare en arbetsuppgift. Men trots att flera modeller för gemensamma begrepp och definitioner togs fram var det inte helt lätt för de olika professionerna att enas.

Fast i gamla traditioner
– Personalen är fast i gamla traditioner och ser inte nyttan av att utveckla ett sätt att beskriva vården, säger Inger Rising, distriktssköterska och vårdutvecklare på CAI.

Efter en lång process enades de olika yrkesgrupperna om en begreppsmodell, som i dag omfattar omkring 50 gemensamt definierade termer, berättar hon.

Inger Rising påpekar dock att det varken i Stockholms läns landsting eller nationellt finns någon tydlig viljeinriktning eller planering för att ta fram ett begreppssystem med enhetliga termer oavsett profession eller huvudman.