Glädjen är vårdarens belöning
Vårdpersonal stannar kvar i sina lågavlönade och emotionellt krävande yrken bland annat därför att de känner glädje, tillfredsställelse och meningsfullhet i att hjälpa andra människor. Det visar resultatet i min magisteruppsats om omsorgens »belöning«.
Vårdande erbjuder en möjlighet till positiv feedback. Det framgår av min studie, även om det inte alltid är så tydligt. Ordet belöning hade de flesta av de intervjuade inte reflekterat över tidigare i det här sammanhanget. De tänker inte på det när de vårdar sina patienter, utan belöningen kommer som en biprodukt efter deras insatser. Det som de får tillbaka är mycket svårt att mäta eller sätta ord på. Ett argument för att belöningar finns, som intervjupersonerna för fram, är att de trivs mycket bra trots att de har ett lågavlönat och krävande arbete.
Forskning (Maslach) visar att personal i vårdyrken i högre grad än andra riskerar att drabbas av psykiska yrkesskador, som utbrändhet, på grund av överdriven omsorg om andra människor. Den som lider av långvarig utbrändhet har tidigare tagit på sig en vårdande roll och använt en stor del av sina krafter till att ge andra omsorg, uppmärksamhet och tillgivenhet. Sådana relationer är oftast emotionellt krävande och arbetet kan lätt bli gränslöst. Balansen mellan yrkesliv och privatliv blir svår att hitta.
Vårdarbete kan vara mycket krävande – en vårdare bör vara professionell, empatisk och engagerad. Hon ska alltid finnas till hands och vara lyssnande, förstående och uthållig. Maslach påpekar att det förväntas att en vårdare ska »vara lugn mitt i alla kriser, att ha tålamod trots besvikelser, att vara förstående och medkännande när man möter fruktan, smärta, vrede eller skam«. Alla dessa känsloladdade situationer, som kan innehålla mening och meningslöshet, makt och maktlöshet, liv och död, är vårdarens vardag och verklighet.
För att möta en patients lidande krävs öppenhet (Dahlberg med flera). Att vara öppen för människors svårigheter och lidande innebär alltid ett visst mått av sårbarhet.
Vad är det då som gör att vårdare, bland andra sjuksköterskor, stannar kvar i detta emotionellt krävande yrke? Det är ju inte alla vårdare som blir utbrända. Kan detta enbart förklaras med personlighetsskillnader? Hur ser relationen mellan vårdare och patient ut egentligen? Jag började fundera kring vårdrelationen, den asymmetriska relationen mellan vårdare och patient, som Eriksson och Kasén beskrivit. Där betraktas patienten som en lidande människa och vårdaren som ansvarsbäraren som ska lindra lidandet.
Vad vårdaren får i en sådan relation diskuteras sällan, om hon får någonting tillbaka över huvud taget. Och om hon får något, vad är då det och vem ger det? Vad har det för betydelse för henne om hon får någonting tillbaka eller inte? Är det etiskt rätt att forska om vårdares belöning i en vårdrelation? Dessa funderingar är grunden för min magisteruppsats Omsorgens belöning – ur vårdpersonalens perspektiv.
Den belöning som vårdarna upplever att de får är framför allt glädjen. Att göra en annan människa glad och kunna »göra en skillnad« för honom är en av anledningarna till att de stannar kvar i ett krävande jobb. Vårdaren blir glad för patientens skull när hon ser att han mår bra. Hon får signalen att hon har lyckats ge patienten någonting som han behöver, att hon »har varit till nytta«, och att hon och patienten tillsammans har vunnit en kamp och att de möts. För henne är denna glädje en belöning för insatsen som hon har lagt ner, en känsla av att »det är bra, det var värt att jag var här«.
De intervjuade menar att belöningen inte behöver vara något konkret, utan är »en inre känsla av tillfredsställelse«. En person berättar:
».alltså inte själva patienten ger någonting utan den känslan att aha nu har jag gjort något bra, även om patienten kanske inte ens märkte det.Patienten som inte är medveten märker kanske inte det eller kan inte uttrycka det som patienten känner men.Man får ändå tillbaka en tillfredsställelse när man ser att patienten mår bra. Det jag har gjort det är bra gjort, så.«
En av grundpelarna inom vårdyrkena är enligt en av de intervjuade meningsfullhet. Vårdaren ger sin syn på skillnaden mellan vårdyrket och sitt tidigare yrke som säljare:
»Jag tycker att det känns meningsfullt att kunna jobba inom vården. Man gör nånting nyttigt för sina medmänniskor. Jag jobbade mycket med människor innan också med försäljning men då gick det ju ut på att jag skulle sälja så mycket som möjligt. Jag hade mycket kontakt med människor men här är det är mera på ett ärligt, genuint ärligt plan. Här behöver jag inte liksom prestera något. Att sälja någonting. Utan det jag kan sälja det kan vara en idé och motivation till att genomföra sin behandling, till att undervisa på ett pedagogiskt sätt om sjukdomen och mycket sådant. Det känns mera meningsfullt.«
Att nå denna känsla av meningsfullhet är dock inte helt villkorslöst. Ett viktigt villkor är att vårdandets fokus riktas mot patienten och inte vårdaren. Känslan av meningsfullhet kommer som en biprodukt av själva vårdandet. En av vårdarna sökte sig till vårdyrket för att söka meningen med livet. Det här är hennes berättelse:
– Jag har blivit äldre och jag har begrundat väldigt mycket i dag. Varför har jag egentligen sökt till vården? Då var det kanske bara därför att jag ville ha tillfredsställelse eller så. Då blir jag skrämd, för att då känner jag: Är jag kanske någon egoistisk människotyp, som bara är ute efter att.att tillfredsställa mina behov utan att i själva verket verkligen vara intresserad av att vårda personer, att någon blir frisk. Men, men det får man inte tänka på tror jag.
Hittar du något svar på det du frågar dig själv?
– Nej det har jag inte. Jag har inte hittat något svar och det kan kännas betungande, och det är ju lite.lite vånda också inblandad för att om verkligen så är fallet så skulle ju alla mina yrkesår vara till spillo. Och jag har ju också haft den tendensen att söka mig från vården vid flera tillfällen och har försökt vidareutbilda mig men jag har inte lyckats riktigt. Men nu funderar jag mera kring just denna fråga. Varför ville jag komma ifrån vården? Vad var det egentligen som utspelade sig i mina tankar i början på 80-talet? Varför ville jag jobba inom vården? Ville jag söka meningen med livet? Eller var jag.Jag vet inte, jag tror det var det.
Är det svaret jätteviktigt för dej ?
– Ja det är svårt och betungande för det kastar upp mina frågor. Det kastar upp nya frågor, till exempel en fråga kring.det kanske är inte så lämpligt att bara ge sig in i ett yrke när man själv känner att det är mening med livet…jag tror man måste hålla avstånd även där. Jag vet inte. Någon skulle kunna inordna det filosofiskt, men att bara söka meningen med livet, det gick inte så bra.
Vårdaren kände ångest när hon reflekterade över att hennes drivkraft var att söka meningen med livet. Det var en av anledningarna till att hon till slut lämnade vården.
Den mänskliga interaktionen med patienten bidrar till vårdarens utveckling både som person och i yrket. När hon lyssnar till patientens livshistoria och får del av hans erfarenheter, får hon insyn i en värld som hon tidigare inte känt till. Genom att lyssna, lära och reflektera får hon nya insikter om livet och ser nya möjligheter.
För de yngre vårdarna har patienternas berättelser upplevts som en levande historia, mycket lärorik och spännande, något som främjar närhet och respekt för patienten:
»Det ligger någon person där, kanske en 80-årig dam som har mycket att berätta. Som har gått igenom ett helt liv. Och det är jag som bara är 20 år och egentligen är ingenting.«
De intervjuade vårdarna ser belöningen som mycket viktig. Den gör att de stannar kvar i sitt jobb och behöver därför uppmärksammas.
»Professionella vårdares belöning« är ett fenomen som saknar tydlig beskrivning i litteraturen och inte heller öppet diskuteras bland vårdare inom vården. En anledning till detta kan vara det altruistiska synsättet på vårdandets grundmotiv. Det är en vanlig uppfattning att ett av vårdandets motiv är altruism (Yalom). Ordet betyder osjälviskhet, att ge kärlek till andra (Filosofilexikonet). Altruistiska tankegångar är kända från kristendomen och andra religioner. Det centrala i altruism är en moraluppfattning om själva plikten att älska andra människor. En anhängare av denna teori är Katie Eriksson. Enligt henne är caritas grundmotivet till vårdandet. Så som Kasén uppfattar det är vårdaren den som bär ansvar för patienten och för att lindra hans lidande. Därför kan vårdaren aldrig kräva att få något tillbaka av patienten.
Detta synsätt, att se det som ett oetiskt beteende att över huvud taget ta upp frågan, hindrar enligt min mening en öppen diskussion om ämnet. Vårdares belöning uppfattas som något som de begär från patienter vilket inte överensstämmer med studiens resultat. I stället visas att belöning i stort sett kommer från vårdarens egna reflexioner. Vårdaren upplever att hon får mycket tillbaka genom att vårda. Hon är inte enbart givare utan också mottagare i en vårdrelation. Det hon får tillbaka har stor betydelse för hennes välbefinnande. Därför känns det snarare oetiskt att dölja belöningars värde för vårdare.
TEXT: JUDY CHOW