Glömde ni personalen?

Sjuksköterskan från Stockholmssjukhuset får sista repliken i radiodebatten om planerna på de stora neddragningarna i vården. Orden kommer långsamt, tyst och uppgivet: »Det känns oroligt, man vet inte om man har kvar sitt jobb nästa år.«

Hon uttrycker det som allt för sällan kommer fram i den pågående debatten om den ekonomiska krisen i vården. Att det är vårdens medarbetare som får betala ett högt pris för alla de förändringar som nu planeras runtom i landet.

I Stockholm presenterades för ett par veckor sedan förslaget att spara hela 3,2 miljarder kronor på ett år. Ett sparförslag under galgen, där länsrätten underkänt årets underskott i budgeten utifrån kommunallagens krav på budgetbalans.

Nedläggningar av sjukhus, sammanslagning av kliniker och rationalisering på bred front är receptet, där liksom på andra håll i landet.

Många har i minnet när vården i Stockholm förra gången gick igenom att stålbad. Då försvann flera akutsjukhus, och det ledde till en karusell som pågick i flera år, där övertalig personal fick finna sig i att flytta runt mellan olika arbetsplatser.

Nu beräknar man att 1500 färre vårdanställda behövs i den nya struktur som planeras. Och när landstingsdirektören Sören Olofsson i en tv-intervju förklarade att det mesta kunde klaras med naturlig avgång använde han uttrycket »restpost« för de som kanske ändå skulle behöva sägas upp.

Det är ett sätt att uttrycka sig som förvånar, och som säger en del om synen på, och ansvaret för, den kvalificerade personal som bär upp den kunskapsintensiva vården.

När man läser det 78-sidiga beslutsunderlag som tjänstemännen har presenterat för politikerna, slås man också av att vårdens medarbetare inte finns med annat än som flyttbara ekonomiska kostnader. Först på sidan 69 kommer en halv sida med rubriken Personal där det kortfattat sägs att landstingets nya personalpolicy ska träda i kraft vid årsskiftet. I policyn finns många målsättningar om arbetsmiljö, ledarskap, lön, hälsa och lärande. Det är mål som inte kan bli lätta att uppfylla samtidigt som miljarder kronor ska sparas på rekordkort tid.

I ett annat avsnitt i beslutsunderlaget beskrivs hur det stora förändringsarbetet ska genomföras. Personalrörligheten måste öka och det ska skapas en samordningsgrupp för att ta hand om övertaligheten. Det närmaste en antydan om att detta inte blir helt lätt för vårdens anställda, uttrycks i formuleringen om att vårdens chefer och medarbetare ska »ges möjlighet till delaktighet genom att tydliga mål formuleras och att väl fungerande informationskanaler finns«.

Inte ett ord, alltså, genom hela tjänstemannaförslaget, om att dessa enorma förändringar under så kort tid kommer att få betydelse för medarbetarnas arbetsmiljö och hälsa.

De första som fått känna på effekterna av det panikartade sparandet är personal som varit uthyrd från bemanningsföretag (se vårt reportage på sidorna 6-9). Där är bitterheten stor i dag. Att tvingas tillbaka till en arbetsgivare man en gång valt att lämna kan inte vara en god lösning på sikt. Arbetsgivarna räknar krasst med att hålla vårdplatser stängda i väntan på att bemanningsföretagen ska ge upp och de anställda där ska söka sig tillbaka till landstingen.

Det är säkert en strategi som kan hålla på kort sikt. I lågkonjunkturen finns få alternativ på arbetsmarknaden att vända sig till. Men vad händer när samhällsekonomin vänder?

Den inhyrda personalen har ofta använts för att förbättra villkoren för dem som valt att stanna i vården, till exempel sommartid då det gett dem möjlighet att ta semester. När den möjligheten nu försvinner är risken stor att stress och utslagning ökar.

Det krävs en gigantisk satsning på personalen om inte nästa högkonjunktur ska leda till massavhopp från vården.

Den som arbetat i sjukvården i 10-20 år har upplevt flera omgångar av överskott på vårdpersonal varvat med brist, ekonomiska åtstramningar varvade med bättre tider. Frågan är om det är rimligt att vården ska vara en så konjunkturkänslig verksamhet?

I den fortsatta debatten om vårdens finansiering borde den frågan få större utrymme. Även om omstruktureringar är nödvändiga för att skapa en modernare vård borde de vara möjliga att genomföra i lugnare takt utan dessa panikbeslut om besparingar.