Hälsorisker av anestesigas kan enkelt minskas

Många anestesisjuksköterskor är oroliga för att läckande anestesigas ska skada deras hälsa. Men de har själva mycket kunskap om hur man kan skydda sig.

6 oktober 2006

Utvecklingen har gått framåt både vad gäller de anestesigaser och den teknik som används i dag. Trots detta visar kontrollmätningar att ett visst läckage föreligger, dock under de tillåtna hygieniska gränsvärdena. Det finns alltså behov av ökad kunskap om aktuella arbetsmiljörisker. Jag har tidigare gjort en litteraturstudie i ämnet, och tyckte att det var intressant att undersöka hur anestesisjuksköterskor som arbetar med anestesigas upplever sin arbetsmiljö och om de upplever hälsorisker i samband med detta samt vilka preventiva åtgärder som de vidtar i arbetet.

Studien visar att dagens anestesisjuksköterska är mycket medveten om i vilka situationer läckage av anestesigas kan förekomma och har många förslag på hur det kan undvikas. En del av dessa åtgärder är baserade på många års erfarenhet i yrket och finns inte beskrivna i litteraturen. För att sprida och öka kunskapen i ämnet har jag tillsammans med verksamhetschefen på anestesikiniken vid Mölndals sjukhus utarbetat en broschyr där tyngdpunkten ligger på preventiva åtgärder för att minska ofrivillig anestesigasexponering. Broschyren ger en kort och lättläst information om grundförutsättningarna enligt Arbetsmiljöverkets föreskrifter afs 2001:7. Baserat på studien har vi också sammanfattat åtgärder och råd som förhindrar läckage och minimerar spridning av anestesigas.

I studien uppgavs att den vanligaste åtgärden för att minska anestesigasexponering var att använda total intravenös anestesi och undvika att söva med gas. Framför allt vid narkoser med andningsmask, som inte är ett slutet system, ansågs detta vara en bra metod. Det är även viktigt att följa befintliga anvisningar om att söva med anestesigas. Situationer där det är viktigt att under pågående anestesi stänga av inhalationsanestesi är exempelvis innan man lyfter på patientens andningsmask, vid ändring från andningsmask till larynxmask och vice versa. Man uppgav vidare att det är olämpligt att starta inhalationsgaser innan ett slutet system har etablerats eller innan man har intuberat patienten. Det kan dock uppstå svårigheter vid exempelvis barnanestesier.

Det ansågs viktigt att stänga av inhalationsanestesin i tid vid väckning samt att extubera i sent skede för att minimera risken för ofrivillig exponering av patientens utvädring av inhalationsgas. Utvädring av anestesigas ur patienten bör göras innan transport till den postoperativa övervakningsavdelningen eftersom exponering är en riskfaktor för alla personalkategorier som arbetar i patientens omgivning.

Bättre rutiner vid påfyllning av förgasare är viktigt för att undvika läckage och exponering. Påfyllning bör därför inte göras på operationssal utan i dragskåp. Om det inte är möjligt bör utsug användas. Brutna förpackningar av anestesigas ska förvaras i dragskåp.

Även en god ventilation ansågs vara viktig. Kontroll av att förgasare är påfylld innan anestesi påbörjas för att inte påfyllning ska bli nödvändig under pågående inhalationsanestesi var en annan åtgärd. Lågflödesteknik angavs som ett sätt att minska gasläckage.

Anestesisjuksköterskorna i studien konstaterar också att medvetenhet och bättre kunskaper behövs, liksom att mer forskning om anestesigasernas skadeeffekter vid långvarig och frekvent exponering av personal är önskvärd.

Anestesisjuksköterskor med kortare erfarenhet upplever inte lika stora risker med ofrivillig anestesigashantering som de med längre erfarenhet. Tänkbara orsaker till denna skillnad kan vara att för den nyutexaminerade anestesisjuksköterskan är arbetet med patienten det allt överskuggande. Hon har därför inte hunnit skaffa sig kunskap om eller reflekterat över de hälsorisker som ofrivillig gasexponering kan medföra.

Här bör beaktas att många av de anestesisjuksköterskor som har lång arbetslivserfarenhet även under en längre tid arbetade med Halotan som inhalationsmedel. Halotan vet man i dag har skadliga effekter på både patienter och den personal som administrerar gasanestesi, vilket nyare anestesigaser inte anses ha i samma utsträckning.

Den personliga erfarenheten från arbetet med Halotan kan göra att många anestesisjuksköterskor upplever andra generationens anestesigaser som mindre hälsovådliga. De har varit med om att utveckla tekniker för att minska ofrivillig gasexponering och ser relativt goda möjligheter att minska sin exponering. Denna jämförelse kan anestesisjuksköterskor med kortare arbetslivserfarenhet inte göra i samma utsträckning.

Det finns även en skillnad i uppfattningen av hälsorisker mellan män och kvinnor, om än inte signifikant. Kvinnorna upplever hälsorisker i högre grad än vad männen gör. En förklaring kan vara att missfall i högre grad påverkar kvinnans livssituation. En annan aspekt är att yrket är mycket kvinnodominerat.

Alternativa metoder såsom total intravenös anestesi kan vara ett exempel på hur gasexponering kan undvikas. Ett annat är att höja kompetensen hos anestesisjuksköterskor i att hantera olika sövningstekniker.

Det bör dock beaktas att inhalationsanestesi används i akuta situationer och vid katastrofsituationer. För att upprätthålla och utveckla anestesisjuksköterskans kompetens och handlingsberedskap inför sådana, är det mycket viktigt att tek-
niken för att söva med inhalationsanestesi upprätthålls även vid rutinnarkoser. Då är det dessutom mindre komplicerat att arbeta preventivt och att minska risken för ofrivillig gasexponering. Ett faktum som framhålls av Tranöy är att den förebyggande medicinen ofta prioriteras ljudligt, men att med den medicinska etik som råder prioriteras i praktiken inte det som är förebyggande.

Ett förvånande fynd i studien är att endast ett fåtal anestesisjuksköterskor uppgav lågflödesteknik, en vedertagen metod på de flesta anestesikliniker, som en bra metod för att minska ofrivillig gasexponering. En orsak kan vara att undervisning om metoden i första hand fokuserar på gynnsamma faktorer för patienten, och att teknikens betydelse för att minska gasläckage under anestesin därmed hamnar i skymundan. En annan orsak kan vara att lågflöde i dag är en rutinteknik för att administrera anestesigas och därmed ses som självklar av sjuksköterskorna.

Åtgärder för att förhindra läckage:

  • Fyll på förgasare före anestesistart.
  • Gör noggrann täthetskontroll av narkosapparaten.
  • Kontrollera att överskottsgaser från monitor leds till utsug.
  • Kontrollera effekten i gasevakueringssystemet.
  • Inducera om möjligt intravenöst.
  • Prioritera larynxmask före vanlig mask.
  • Prova ut rätt storlek i förväg vid maskanestesi.
  • Använd dubbelmask med utsug vid maskanestesi.
  • Tillför anestesigaser först när slutet patientsystem har etablerats.
  • Använd lågflödesteknik.
  • Undvik isärkoppling vid vändning av patienten.
  • Stäng bärgaserna (färskgasflödet) vid eventuell frånkoppling av patientens trachealtub/larynxmask.
  • Använd absorbersystem som inte läcker vid absorberbyte.
  • Gör ny täthetskontroll om komponent i andningskretsen byts under pågående anestesi.

Åtgärder för att minimera spridning:

  • Kontrollera att allmän ventilation är påslagen.
  • Använd närutsug vid mask- och larynxmaskanestesi, okuffade tuber, extubation, postoperativ utvädring av gas från patient samt vid peroperativ påfyllning av förgasare – låt då även adapter torka i utsugets mynning.
  • Placera närutsuget lågt och bredvid patientens huvud.
  • Påfyllning av förgasare ska i första hand ske mellan anestesier i dragskåp där även brutna förpackningar ska förvaras.

Så gjordes studien
Studiens undersökningsområde begränsades till operationsavdelningar där anestesigaser används inom Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg samt vid ytterligare två sjukhus i Västra Götalandsregionen. I studien inkluderades sju kliniker och 157 anestesisjuksköterskor som administrerar anestesigaser.
   
Samtliga berörda klinikchefer gav tillstånd att genomföra studien på de utvalda operationsavdelningarna.

Mätinstrumentet utgjordes av en enkät som konstruerats av författaren utifrån de studier som genomförts tidigare.

Beställ borschyren!
E-posta till erika.book@vgregion.se om du vill ha broschyren om förebyggande åtgärder

Författare: Erika Book, fil mag och sjuksköterska vid thoraxintensiven på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg. erika.book@vgregion.se

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida