Han ledde konvojen av ambulanser till krigszonen

Elva danska ambulanser rullar just nu på Kievs gator, där de transporterar sårade till ett militärsjukhus. Den svenska ambulanssjuksköterskan Morgan Lundin var en av chaufförerna som körde ner fordonskonvojen till krigszonen. ”Det är hjärtskärande att se lidandet som befolkningen i Ukraina utstår. När jag fick en chans att hjälpa till tvekade jag inte”, säger han till Vårdfokus.

Morgan Lundin jobbar sedan 20 år vid ambulansen i Region Skåne och är stationerad i Malmö. För några veckor sedan kom en förfrågan från den internationella hjälporganisationen Revived Soldiers Ukraine, som förser militär och civilbefolkning i hemlandet med medicinsk utrustning och andra förnödenheter.

– Den startade 2014 efter annekteringen av Krim-halvön. Som jag förstått det utgår flera av medarbetarna från Sverige och det var därför de kontaktade oss, säger Morgan Lundin.

Organisationen hade köpt tio avställda ambulanser av en bilhandlare i Köpenhamn. Nu behövde någon kunnig person åka dit och inspektera fordonen för att se i vilket skick de var. Morgan Lundin och två kollegor, ambulanssjukvårdarna Mikael Pettersson och Patrik Bengtsson, åtog sig uppdraget ideellt.

– Ambulanserna var från 2015 men hade gått många mil och därför bytts ut. Det visade sig att bilhandlaren hade 50 stycken! De innehöll i princip bara en bår, en skopbår och en spineboard. Vi började direkt speca upp en lista på vad vi trodde behövdes för att de skulle kunna göra nytta i ett krig, säger Morgan Lundin.

Vana vid skottskador

Från ambulansjukvården i Malmö har de erfarenhet av både skjutningar och sprängdåd.

– Vi visste inte exakt hur fordonen skulle användas, om det var ute i fält eller för transporter till sjukhus, men tänkte utifrån ett traumaperspektiv. Vi bedömde att det behövdes material för att stoppa stora blödningar som orsakats av skottskador och splitter, och utrustning för att hantera brännskador. Det var också oklart i vilken utsträckning de skulle ha möjlighet att fyllas på, så vi bestämde oss för stora mängder förbandsmaterial, främst avsnörande torniqueter, grova venkatetrar och ringer-acetat för att behandla vätskeförlust samt vanliga nitrilhandskar. Hjärtstartare och annan medicinteknisk utrustning lade vi inte så stor vikt vid, utan inriktade oss på sådant som kan rädda liv här och nu med bara händerna.

De skickade listan till sin kontaktperson på hjälporganisationen och fick genast frågan om de kunde tänka sig att bistå med införskaffandet av utrustningen, samt att hjälpa till att köra ambulanserna till gränsen mellan Ukraina och Polen.

– Jag tvekade inte en sekund, det kändes självklart. Jag tycker att det som pågår är förfärligt och inhumant. Det är hjärtskärande att se lidandet som Ukrainas befolkning utstår.

Morgan Lundin och kollegorna kontaktade leverantörer av sjukvårdsmaterial och lade ut efterlysningar i sociala medier.

– Det blev en snöboll som bara växte. Engagemanget bland både företag och privatpersoner som ville bidra är obeskrivligt. Eftersom det var bråttom behövde utrustningen hämtas på lager i bland annat Jönköping och Göteborg. Folk stängde ner sina butiker i Malmö för att köra runt i landet.

De fick också erbjudanden om sådant de inte efterfrågat. Till exempel donerade barnsjukhuset i Lund högspecialiserad utrustning som kan användas för vård av hjärtsjuka barn. En läkare i Polen fixade fram stora mängder dropp att plocka upp på vägen. Bilhandlaren i Köpenhamn skänkte också ytterligare en ambulans till expeditionen, som alltså totalt bestod av elva fordon.

Höll ihop av säkerhetsskäl

En tidig fredagsmorgon mötte Morgan Lundin och fyra andra svenskar sex ukrainska chaufförer för att åka i konvoj till en gränsstation i närheten av Lviv.

– Vi körde 120 mil första dagen. Eftersom vi bara var en förare per fordon ville vi hålla ihop, i händelse av att någon skulle blir trött eller må dåligt. Jag körde först och vi i det svenska teamet hade kommunikationsutrustning så att jag kunde berätta när jag behövde byta fil och liknande. Och mitt i allt elände försökte vi skoja om vardagliga saker för att hålla humöret uppe, det blev en fin gemenskap i gruppen.

Den exakta destinationen hölls hemlig för förarna.

– Det fanns en viss hotbild, särskilt den sista sträckan. Elva gula ambulanser syns bra och är ett lätt mål om någon vill sabotera, säger Morgan Lundin.

När det var tio mil kvar kom verkligheten ikapp honom. Efter en intensiv vecka med samordning och insamling av material sjönk det plötsligt in att han närmade sig en krigszon.

– Jag var lugn och aldrig rädd för vår säkerhet men blev emotionellt påverkad. Det var riktigt jobbigt, faktiskt. Vi visste inte alls vad vi skulle möta.

När de närmade sig gränsstationen i Hrebrenne i östra Polen mötte de mängder av flyktingar.

– Det var många kvinnor med ett eller flera barn. Också många ensamma barn, vissa med ett gosedjur i en plastpåse. Alla hade tomma, apatiska blickar och var rödgråtna. Någon kilometer från gränsen passerade vi ett litet samhälle där en skola gjorts om till central för både flyktingar och privatpersoner som åkt dit i minibussar med kläder, mat, hushållspapper och liknande som sorterades, berättar Morgan Lundin.

Hämtades av soldater

Väl framme fick ambulanskonvojen passera flera järngrindar som ledde till neutral mark där bilarna parkerades för att sedan hämtas av ukrainska soldater.

Morgan Lundin och de andra svenskarna tog tåget hem via Lublin och Warsawa.

– Där var fullsmockat med jättelika köer till biljettstationerna, gråtande barn och samma tomma blickar som vid gränsen. Det var väldigt gripande.

Från hemmet i Malmö har han haft daglig kontakt med en av sina nyfunna urkainska vänner, som bland annat skickat en film som visar hur de nya ambulanserna transporterar skadade soldater längs Kievs gator, till ett militärsjukhus i huvudstaden. Uppdraget är slutfört, men nya och oväntade uppgifter tillkommer.

– Vi har en del material kvar som vi ska försöka frakta ner. Men eftersom det har blivit känt att jag varit engagerad i det här så får jag samtal och meddelanden från personer som till exempel vill hysa flyktingar i sitt hem eller skänka sjukvårdsmaterial och undrar om jag vet vart de ska vända sig.