Handledning ger bättre arbetsmiljö

Handledning i grupp underlättar en pressad arbetssituation. Det visar en studie gjord av omvårdnadsforskaren Elsy Athlin. Men trots de goda effekterna av handledning är det bara hälften av landstingens institutioner som satsar på det.

Elsy Athlin har genomfört en studie där 39 sjuksköterskor och undersköterskor har djupintervjuats om vilken betydelse grupphandledning har för dem själva, för omvårdnadskvaliteten och för arbetsmiljön. Svaren visar att de blivit mer lyhörda och mer empatiska, arbetsklimatet har blivit öppnare, den kollegiala förståelsen har ökat, de känner en större arbetstillfredsställelse och en ökad beredskap för förändringar.

Elsy Athlin är ordförande i Riksföreningen för yrkesmässig handledning i omvårdnad och har specialiserat sig på omvårdnadshandledning; en sjuksköterskeledd handledning för sjuksköterskor och annan vårdpersonal. När riksföreningen bildades för drygt fyra år sedan var förvirringen stor kring vad handledning egentligen är. Förvirringen finns kvar, konstaterar Elsy Athlin, även om hon och riksföreningen är alldeles klara över vad omvårdnadshandledning innebär: »att hjälpa omvårdnadspersonal att genom självreflexion i kollegiala grupper utvecklas både personligt och professionellt.« När sjuksköterskor handleder sjuksköterskor ligger fokus på det dagliga patientarbetet.

Men de goda effekterna till trots : inom nästan hälften av alla landsting saknas all form av handledning. Det visar svaren på en enkät som Riksföreningen för yrkesmässig handledning skickade ut för drygt ett år sedan till omvårdnadsansvariga på alla sjukhus inom landstingen. (67 procent av dem som fick enkäten svarade.) Resultatet av undersökningen redovisas i en d-uppsats framlagd av Birgitta Blomberg, lärare vid institutionen hälsa och vård i Karlstad. Vid 52 procent av sjukhusen uppges att det finns yrkesmässig handledning, men deras definitioner täcker allt från det som stämmer med riksföreningens, till handledning inom specifika områden som dokumentation eller smärta.

Brist på resurser
De 48 procent av institutionerna som saknar grupphandledning visar ett stort intresse för det. Det är i och för sig ett gott tecken, konstaterar Elsy Athlin.

– Men tyvärr har man inte förstått att sjuksköterskor ska ha möjlighet att träffas i kollegiala reflexionsgrupper.

På frågan om varför handledning inte erbjuds svarar de flesta omvårdnadsansvariga att resurser saknas. Andra orsaker som uppges är »kompetensbrist«, »ej prioriterad kunskap« och att »tradition saknas«. Svaren på frågan om vilken kompetens handledarna har visar också en stor bredd. En del vet helt enkelt inte, andra svarar allt mellan 5 till 80 poängs handledarutbildning – trots att den längsta utbildningen omfattar 30 poäng.

I studien med de 39 djupintervjuerna om handledningens betydelse har Elsy Athlin också granskat vad som skiljer en god handledning från en dålig. På frågan om inte handledaren är avgörande, svarar hon snabbt: viktig, men inte avgörande. En aldrig så kompetent handledare kan inte vägleda en grupp som inte vill utvecklas.

Och mycket krävs för att en handledare ska kallas kompetent. En vilja att se andra växa är en förutsättning, liksom en viss nivå av självinsikt, ett stort engagemang i sjuksköterskeyrket och för sitt yrkesmål – den goda omvårdnaden.

– Dessutom krävs att man orkar bära andra människors bördor och att man kan hålla isär sitt eget från andras. En professionell empati. En handledare måste ha förmåga att ta in vad som sker med både hjärna och hjärta och sedan kunna få ihop intrycken.

Måste våga utmana
Alla passar inte som handledare, säger Elsy Athlin. Ibland ser hon att en blivande handledare saknar »intellektuell kapacitet«. De kan ha viljan att se andra växa, brinna för den goda omvårdnaden och äga ett stort mått av lyhördhet, men de förmår ändå inte föra handledningen framåt.

– Det handlar om att känslomässigt kunna vara mitt i den hanledande situationen och samtidigt kunna träda tillbaka intellektuellt för att iaktta och sortera.

Den som inte kan det förmår inte att analysera en komplicerad situation, anser Elsy Athlin. Till de nödvändiga handledaregenskaperna räknar hon dessutom personligt mod. Det gäller att våga utmana en grupp för att få den att utvecklas.
– Att bara sitta och »smeka varandra« ger varken kraft eller insikt.

Hennes erfarenhet har lärt henne att de som deltar i en grupp bör vara yrkesmässigt homogena men helst verksamma inom olika kliniker eller på olika avdelningar. De mest livskraftiga handledningsgrupperna är de där deltagarna bidrar med olika vardagsbilder.

Djupintervjuerna med sjuksköterskor i handledning visar också att det är bra om deltagarna skiljer sig åt både i ålder och erfarenhet. En äldre och erfaren sjuksköterska kan i samtal med en ung oerfaren påminnas om hur hon kände för länge sedan, och en ung kan förstås lära sig mycket av en mer erfaren. Fast det är inte en evig sanning. Det finns otrygga grupper där deltagarna inte vågar dela med sig av sig själva och där de oerfarna säger: »De får mig att känna mig så dum.«

– Det talar för att det kan vara rätt att samla nyutbildade sjuksköterskor i egna handledningsgrupper under »inskolningsåret«, säger Elsy Athlin.

Även om det inte är konfliktlösning som är syftet med omvårdnadshandledningen, har hon erfarenhet av att samarbetet och arbetsmiljön i den egna arbetsgruppen kan förbättras när en sjuksköterska får hjälp att analysera en situation tillsammans med kolleger från andra kliniker.

Krymper i stället för att växa
I studien nämner sjuksköterskorna också negativa effekter av handledning. Då upplever deltagarna att de krymper i stället för att växa, eller att stressen ökar i stället för att minska. Det kan bero på att de inte är beredda att arbeta med sig själva, på gruppens sammansättning eller på att handledaren inte fungerar. En annan vanlig orsak är att förutsättningarna för handledningen inte är de rätta.

– Avdelningar måste bemannas så att det går att lämna arbetet för handledning utan att det innebär merarbete för dem som är kvar, konstaterar Elsy Athlin.

Medvetenheten om vikten av handledning har visserligen ökat ute i landstingen. Hon önskar att den bygger på en insikt om dess värde, men är rädd för att handledning slängs in som ett slag plåster först när vårdpersonalen är på väg att brista. Och att det då kan vara för sent.