Här blir konsten en livlina
Ett psykiatrins monument byggs just nu av kreativa patienter och personal från psykiatrin i Göteborg. En av dem är sjuksköterskan och konstnären Inez Edström Thoresson, som vill lyfta fram konstens betydelse för den psykiska hälsan.
Det är lite som att komma in i en bok av Jan Lööf — författaren till böckerna om Skrotnisse och hans vänner. I verkstaden på Vulkano i Göteborg snickras det på fantasieggande konstruktioner gjorda av lastpallar, rör och annat bråte. Skapelserna väcker en omedelbar lust att klättra upp och utforska. Är det hus? Båtar? Fordon? Omöjligt att veta, men man får känslan av att de skulle kunna ta med en ut på äventyr.
Det som pågår här är bygget av Konstrepubliken — psykiatrins monument, ett interaktivt konstverk som under några höstveckor ska utgöra en mötesplats på handelsområdet Backaplan i Göteborg. Idén kommer från psykiatripatienter och sjukvårdspersonal på Sahlgrenska och Östra sjukhuset.
— Den psykiska ohälsan ökar i samhället och är ett folkhälsoproblem, vilket inte minst pandemin visat. Vi ville bygga en plats där man kan prata om de här frågorna, och om den roll konst och kultur kan ha som läkande kraft, säger Inez Edström Thoresson, som både är konstnär och sjuksköterska.

Sedan 2018 driver hon Konstateljé psykiatri affektiva på Östra sjukhuset, i samarbete med konstnären Stefan Karlsson som startade samma typ av verksamhet på Sahlgrenska 2017. Konstateljén är till för patienter som är inlagda inom psykiatrins slutenvård och är öppen två dagar i veckan.
— Det är en skapande frizon, där patienterna får hjälp att uttrycka sig kreativt, säger Inez Edström Thoresson.
Sian Hedberg studerar fotografisk gestaltning på HDK-Valand och har rollen som dokumenterande fotograf i det pågående konstprojektet. Men för ett par år sedan var han inlagd på Sahlgrenska. Att hamna i slutenvården beskriver han som förvirrande och jobbigt, eftersom han inte fick bestämma över sig själv och egentligen inte ville vara där.
— Men det var samtidigt skönt att någon annan tog på sig ansvaret och såg till att jag tog mina mediciner, fick i mig mat … Och en lättnad över att jag inte längre kunde agera på de där tankarna om att jag skulle skada mig själv. Det blev som en paus från vardagen.

av allt möjligt. Redo att ge sig iväg på äventyr
är konstnärerna Inez Edström Thoresson,
Bosse Melin och Sian Hedberg. Foto: Tomas Ohlsson
Att befinna sig i slutenvården är å ena sidan en påminnelse om hur illa det är, menar Sian, å andra sidan erbjuder det många fina möten med både patienter och personal. Att få komma till konstateljén väckte dock något helt annat: Lust. Nyfikenhet.
— Ibland är det så svårt att kommunicera och sätta ord på vad man tänker och känner. Att i stället få använda konsten för att formulera sig blev en livlina, ett sätt att hitta tillbaka till mig själv och inte bara tänka på mig själv som sjuk. Man blir ju som en annan person när man mår dåligt, och hela världen färgas av ens mående.
Inez Edström Thoresson nickar. De tisdags- och torsdagskvällar ateljén är öppen blir hon gång på gång påmind om hur vistelsen där blir en temporär befrielse från den monotona avdelningstillvaron, malande tankar och det faktum att man är sjuk. Vissa patienter hänger på låset när hon öppnar och måste nästan köras ut vid stängningsdags. Andra är där en kort stund, kanske håller sig på sin kant och försöker hantera intrycken. Men alldeles oavsett kan besöket bli en lucka av lugn mitt i lidandet.
”Att i stället få använda konsten för att formulera sig blev en livlina.”
Sian Hedberg, fotografistuderande och tidigare patient
— Vissa dagar är det som en konstskola, där man prövar nya tekniker och material. Andra dagar är mer som stödsamtal. När man har något i händerna behöver man inte ha ögonkontakt, det blir en annan möjlighet att prata då.
Aha-upplevelse
Inez Edström Thoresson har stor erfarenhet även som vårdare inom psykiatrin. När hon läste till sjuksköterska och praktiserade på en av de affektiva avdelningarna på Sahlgrenska fick hon en aha-upplevelse:
— Där kunde jag plötsligt se mig själv i en yrkesroll. Det gick upp för mig att mina drivkrafter som sjuksköterska inte låg i somatiska utredningar, mätvärden och medicinteknik utan i mötet med patienten.
Fakta om konstrepubliken
- Konstrepubliken — psykiatrins monument är en social interaktiv walk-in-skulptur som ska vara ett forum för samtal om psykisk ohälsa och konstnärligt arbete. Skulpturen är ett gemensamhetsverk vars innehåll växer fram under byggprocessen.
- Projektet startade i maj och mellan den 15 september och 3 oktober finns konst-verket på Backaplan i Göteborg, med samtal om konst och psykisk ohälsa samt konst, utställningar, spelningar och performance.
- Bland föreläsarna finns konstnären Anna Odell och psykiatern Simon Kyaga.
Läs mer på: psykiatrins-monument.se/nyheter
Under studierna fortsatte Inez jobba extra som skötare. Att specialisera sig som psykiatrisjuksköterska var inte aktuellt, hon var tveksam till om det skulle ge den patientkontakt som hon önskade. Efter examen har hon gått olika konstutbildningar samtidigt som hon jobbar som sjuksköterska i hemsjukvården.
I konstateljén är Inez Edström Thoresson dock inte anställd som vårdpersonal utan som konstnär, vilket hon tror är viktigt för patienterna — ateljén blir som en frizon från vårdavdelningen där så mycket fokus ligger på deras sjukdom.
— Vissa av våra patienter är nästan katatoniska av ångest, och det kan ta lång tid för dem att blomma ut i ateljén. Det handlar om att bygga upp en ny kunskap, en ny förmåga. Men också att erövra ett annat språk. Jag hade nyligen en patient med begränsade kunskaper i svenska, och hon var inte heller intresserad av att prata. Hon målade och målade, och när jag skulle stänga sa hon: ”Här, här är bra. Här vill jag vara.” Det var en häftig känsla.
Inez konstaterar att hon har stor nytta av sitt yrke som sjuksköterska i konstateljén. Hon har en grundläggande förståelse för vad det innebär att leva med de olika sjukdomsbilder som patienterna har, och vet hur hon bäst kan hjälpa.
— Många av samtalen har karaktären av stödsamtal, och då är mina kunskaper och erfarenheter som sjuksköterska väldigt värdefulla. Mina båda yrkesroller ger mig en viktig trygghet i arbetet i konstateljén.
Fått distans till sjukdomen
Psykiatrin i dag är ett sorgebarn i vården, menar Inez Edström Thoresson. Ständiga besparingar, dåliga arbetsförhållanden och brist på personal blir en ond cirkel. Patienterna möter ofta nya ansikten, och den vård de får saknar långsiktighet och kontinuitet.

Nu är det Sian Hedbergs tur att nicka instämmande. Som psykiatripatient är man orolig för nästa läkarmöte, hur det ska bli med medicineringen om ens läkarkontakt slutar, vem man ska få prata med.
— Samtalen är ju så viktiga. För mig har arbetet i konstateljén också gjort det lättare att prata om det jobbiga. Jag har fått en distans till sjukdomen, kunnat ta ett steg ifrån och skilja på mig själv och det sjuka. Förstå att jag inte bara är ”en sjuk”.
Vården kan lära av konsten
Det var just ur de här erfarenheterna av psykiatrin som idén till Konstrepubliken — psykiatrins monument föddes, konstaterar Inez Edström Thoresson. ”Vi bygger vår egen psykiatri!” En plats för samtal, workshop och konst där allmänheten också får vara med, och där villkoren för dem som vårdas i psykiatrin får belysas från olika håll. Platsen är också viktig, vilket var poängen med att göra monumentet inte bara multifunktionellt utan också flyttbart.
— Vad som händer efter oktober vet vi inte i nuläget, men vi hoppas ju att konstprojektet ska leva vidare i någon form, säger Inez.
Kreativitet som läkande kraft
Ett sätt att uttrycka sig utan ord. En fristad. Ökat välbefinnande. Så beskriver patienter i en studie hur konstateljén på Sahlgrenska påverkat dem.
Elisabeth Hansen Punzi, psykolog och docent vid institutionen för socialt arbete vid Göteborgs universitet, forskar bland annat om hur litteratur, konst och musik kan stödja mental hälsa och hur det kan involveras i utbildning och praktisk verksamhet.
Hon har följt arbetet med konstateljén på Sahlgrenska, där hon 2017—2018 genomförde en enkät och intervjuer med patienter och chefer inom psykiatrin.
Patienterna uttryckte att de upplevde frihet i ateljén som en motvikt till vårdavdelningens rutiner och struktur, och såg målandet som ett sätt att uttrycka sig utan ord och därmed slippa rädslan för att inte bli förstådd och lyssnad på. Deltagarna såg också konstateljén som en fristad från bedömning: ”Det får bli som det blir”.
Samtidigt upplevde patienterna mer självtilltro och ett ökat välbefinnande. Råd och stöd från konstnären upplevdes också som värdefullt.
Självmedvetenheten, som ofta kan vara plågsam för deltagarna, släpper i ateljén och för en stund kan man glömma sina svårigheter och var man är. Deltagarna menade också att det var viktigt för deras välbefinnande att lära sig något nytt, utvecklas och finna en mening.
— En viktig slutsats av min studie är att konstateljén har en väsentlig betydelse för att stödja patienternas återhämtning, säger Elisabeth Hansen Punzi.
Läs rapporten: konstateljen.org/forskning
Det man däremot vet, är att Backaplan på Hisingen under några veckor får en stor skulptur med konsthall och scen för musik och samtal, där allmänheten kan uppleva spontana happenings och föreläsningar. Och att man därmed också kan bidra till att punktera många av de fördomar, stigman och skamkänslor som omgärdar psykisk ohälsa.
— Jag önskar att de som kommer hit — oavsett om man lever med psykisk ohälsa eller arbetar med den — ska känna stöd, få hjälp och kanske hitta nya vägar. Jag tror att vården, och kanske särskilt psykiatrin, kan lära sig mycket av konsten. Med psykiatrins monument får vi ett tillfälle att pröva tankar utanför de ramar som vården och akademin annars förhåller sig till.