Här kan skyddslösa kvinnor söka hjälp

7 februari 2000

Rikskvinnocentrum invigdes i oktober 1995, efter ett beslut i samband med Kvinnovåldskommissionens första delbetänkande året innan. Det nationella kunskaps- och resurscentret är placerat i Uppsala. Christina Lundh, barnmorska och vårdsamordnare på rkc, deltog redan före 1995 i ett projektarbete om våldsutsatta kvinnor vid Akademiska sjukhuset, lett av Annika Björck, nu utbildningsansvarig vid centret. Viss kunskap och erfarenhet fanns alltså, men det var något nytt att på det här sättet samla all kompetens i ett nationellt centrum.

– Vi har öppet dygnet runt årets alla dagar och kan ständigt nås på vår jourtelefon. Omkring 1 500 samtal tas emot varje år, de flesta från våldsutsatta kvinnor, berättar Christina Lundh.

rkc ger råd per telefon oavsett var kvinnan ringer ifrån men kan bara erbjuda vård och behandling till kvinnor bosatta i Uppsala län. Även de som behöver akut övernattning kan få det tack vare tillgången till ett vårdrum på den angränsande kvinnokliniken. Tio personer är anställda på Rikskvinnocentrum. Läkare, kuratorer och barnmorskor arbetar med den direkta patientverksamheten. Två utbildare och en informatör har ansvar för den utbildning som bedrivs.

Lära sig våldets kännetecken
Utbildning är en viktig del i centrets verksamhet. Den är nationell och vänder sig i första hand till hälso- och sjukvårdspersonal men också till socionomer, jurister och psykologer. Kunskap om kvinnomisshandel är ett kompetensområde och utbildning är nödvändigt för att kunna möta och behandla kvinnor som utsatts för våld.

Genom kunskap kan personliga värderingar och fördomar ersättas med ett professionellt förhållningssätt.

– För att kunna ge misshandlade kvinnor det bemötande de behöver är det nödvändigt att lära sig våldets kännetecken och mekanismer och vad dessa kvinnor egentligen utsätts för, säger Annika Björck som är utbildningsansvarig på centret.

– Det här är ett hot mot folkhälsan och inga enskilda äktenskapsproblem, säger Annika Björck.

Rikskvinnocentrums placering vid Kvinnokliniken på Akademiska sjukhuset i Uppsala har underlättat för sjukhusets olika kliniker att samarbeta kring kvinnor som utsatts för misshandel eller våldtäkt. Samverkan är en förutsättning för att kunna hjälpa kvinnorna, det är de tydliga med på rkc. Och det gäller samverkan såväl med polis, socialtjänst och rättsväsende som med den övriga sjukvården. Våldsutsatta kvinnor kan komma till akutmottagning, kvinnoklinik, neurocentrum, ortoped eller öron-näsa-hals. Det är skadorna som avgör vilken vård hon är beroende av. Men vart hon än kommer är bemötandet från sjukvårdspersonalen avgörande.

Det händer att misshandlade kvinnor kommer till akutmottagningen när de just utsatts för våld, men oftast söker de vård för smärta eller för andra mer diffusa problem.

Vinna kvinnornas förtroende
– Det är vanligt att det är misshandel som ligger bakom när kvinnor söker för kronisk smärta. Det är till exempel känt att de som söker för bäckensmärta ofta har varit utsatta för sexuella övergrepp, berättar Elisabeth Tönnesen, distriktsläkare på Eriksbergs vårdcentral i Uppsala och engagerad i Rikskvinnocentrums utbildningssatsning riktad mot primärvården.

– För oss i vården gäller det att kunna vinna dessa kvinnors förtroende och visa att vi har beredskap för att ta emot det. Och om vi vinner deras förtroende måste vi våga börja nysta i vad som ligger bakom deras problem.

– Alla i vården har grundkompetens och vet vad de ska fråga patienter om. Här gäller det också att veta hur man ska hantera svaren, tillägger Gun Heimer, överläkare och chef på Rikskvinnocentrum.

En misshandlad kvinna behöver upprättelse. Hon är kränkt och fylld av skamkänslor och hon är rädd att inte bli trodd om hon skulle våga berätta sin historia. Det är viktigt att lyssna, bekräfta och visa att man tror på kvinnan. Att våga fråga och våga möta svaren. Och hur berörd man än blir gäller det att förhålla sig professionellt, försöka ingjuta mod och framför allt att inte ta ifrån kvinnan hennes beslutsförmåga.

En kvinna som utsatts för grov misshandel måste ge sitt medgivande för att sjukvårdspersonal ska få bryta sekretessen och göra en polisanmälan. Sjukvårdssekretessen kan endast brytas om minimistraffet för brottet är två års fängelse, och för grov misshandel är minimistraffet bara ett år.

»I Uppsala län är antalet anmälda fall av kvinnomisshandel högre än på andra håll i landet – och det är vi stolta över«, säger Gun Heimer och syftar på att siffrorna är ett tecken på att kvinnorna i Uppsala i högre utsträckning än på andra håll vågar anmäla misshandel.

Efterlyser genusperspektiv i utbildningen
Gun Heimer beskriver Rikskvinnocentrum som ett resultat av att regering och riksdag ser kvinnomisshandel som ett samhällsproblem. Att få resurser för verksamheten har aldrig varit särskilt svårt. Tvärtom har de haft en god support, säger hon. Även om resurserna inte alltid kommer från regeringshåll. Senast har stöd kommit från Uppsala universitet, med vilket Rikskvinnocentrum har gemensamma forskningsprojekt.

– Vi ser våra möjligheter att hjälpa. Allt fler kvinnor söker sig hit – från alla sociala skikt. Även om inte alla vågar polisanmäla sina män är det ändå många som till slut skiljer sig från dem.

Det motstånd de har att kämpa emot är i stället de attityder och fördomar som fortfarande finns i samhället. Mot sådant hjälper bara ökad kunskap. På Rikskvinnocentrum betonar man att genusperspektivet ska finnas med i utbildningen av läkare, sjuksköterskor, socionomer, lärare och jurister.

Ett mål är att så småningom ha tillräckligt med resurser för att själva kunna sprida kunskap på gymnasier och högskolor om detta extrema uttryck för kvinnors underordning och mäns överordning. 

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida