Här sporrar frågan om dödshjälp sjuksköterskorna att ge bättre vård
När en patient ger uttryck för att inte vilja leva längre stannar sjuksköterskorna på S:t Lars palliativa avdelning i Lund upp. ”Jag känner mig som en detektiv som vill hitta vad som är besväret och hur jag kan lösa det”, säger Josefine Håkansson.
Längst ner i korridoren på S:t Lars palliativa avdelning finns en rymlig balkong, stor nog för en säng eller två. Hit kan patienter rullas ut för att få andas frisk luft och känna solens värme i ansiktet. De som är pigga nog att gå kan slå sig ner i en skön fåtölj eller äta sin måltid vid matbordet. Från förskolan på andra sidan gatan hörs barnskratt och lek.
Patienterna som kommer hit är i alla åldrar och har olika diagnoser, som cancer, kol eller någon neurologisk sjukdom. Gemensamt är att alla har stora palliativa vårdbehov och att en majoritet av patienterna tar sina sista andetag här. De befinner sig nära döden, men det är livet som står i fokus.
– Man dör bara en gång, alla andra dagar ska levas. Vår uppgift är att göra livet så bra som möjligt den sista tiden, säger sjuksköterskan Lena Sjölin.
En detektiv i dödens väntrum
Trots det är det inte ovanligt att patienterna ger uttryck för att de önskar att dö. Det blir tydligt när Vårdfokus träffar Lena Sjölin och kollegorna Josefine Håkansson och Anna Nilsblad på avdelningen för att prata om hur de som sjuksköterskor inom palliativ vård kommer i kontakt med frågan om dödshjälp. Patienterna kan ofta ta upp frågan subtilt, berättar sjuksköterskorna.
– Patienterna kan beskriva att de befinner sig i dödens väntrum och undrar om det är inte är deras tur snart. De är redo att lämna sina kroppar och ser döden som ett sätt att bli fri, berättar Josefine Håkansson, specialistsjuksköterska i vård av äldre.
När frågan kommer upp stannar sjuksköterskorna upp. Den existentiella dimensionen är central i den palliativa vården och sjuksköterskorna ryggar inte för de svåra samtalen – tvärtom. Josefine Håkansson tycker snarare att det sporrar henne att vilja göra ännu mer för patienten. Genom samtalet utforskar hon vad som plågar patienterna. Kan det vara smärta, illamående som är för påträngande, lufthunger eller ångest?
– Jag blir som en detektiv som vill hitta vad besväret är och hur jag kan lösa det. Det handlar ofta om otillräcklig symtomlindring och det finns nästan alltid något vi kan erbjuda patienterna. Kanske i form av läkemedel eller med hjälp från någon annan profession i teamet.
Palliativ sedering ett alternativ
I enstaka fall, kanske ett par gånger per år, händer det att en patients lidande inte går att lindra fullt ut. Då kan läkaren tillsammans med patienten fatta beslut om så kallad palliativ sedering. Med hjälp kontinuerlig intravenös tillförsel av ett lugnande, ångestdämpande läkemedel sänks patientens vakenhetsgrad.
– Det gäller framför allt patienter med svår lufthunger. Det är ofta väldigt ångestskapande att inte känna att man får luft. Det påverkar även närstående mycket. Det blir det ett lugnare avsked för dem också, säger Lena Sjölin.
En enda gång har de träffat en patient som uttalat, och rent konkret, önskat dödshjälp. Mannen hade gått igenom hela processen för att åka till en klinik i Schweiz, men under tiden blivit alltför sjuk för att klara av att genomföra resan.
– Det var väldigt speciellt. Han fick komma hit på ett studiebesök för att se om det här kunde vara ett alternativ för honom. Jag minns det så väl, vi gjorde verkligen vårt bästa för att visa vad vi kunder erbjuda honom här, säger Anna Nilsblad.
Sjuksköterskorna på St Lars tips för samtal om döden
Stanna kvar hos patienten.
Var tyst. Lyssna aktivt och låt patienten leda samtalet.
Stör inte en kollega som pratar med en patient eller anhörig utan låt samtalet ta sin tid.
Personcentrerad vård
Mannen gick till slut med på att bli inlagd på den palliativa avdelningen och dog efter en tid här. Anna Nilsblad tänker ofta på honom än i dag.
– Jag lärde mig så mycket av honom. Han hade så mycket rädslor och vi fick göra allt väldigt försiktigt för att han skulle känna sig trygg. Men till slut blev det bra och den känslan av att kunna hjälpa till är enormt tillfredsställande, säger hon.
På frågan om det inte kan finnas en svårighet här – att arbeta personcentrerat och respektera patientens autonomi och självbestämmande – när önskan om dödshjälp är så tydlig svarar Anna Nilsblad:
– Det händer att jag inte kan följa patientens önskningar fullt ut och då får man utforma vården så nära patientens vilja som möjligt. Jag kan inte hjälpa dem med döden, men jag kan arbeta personcentrerat genom att se till så att lidandet blir mildare.
Läs mer här
Sjuksköterskornas etiska råd vid Svensk sjuksköterskeförening har tagit fram ett kunskapsunderlag som kan underlätta för dig att prata om dödshjälp – med dina kollegor, med övrig vårdpersonal och om du vill delta i den offentliga debatten.
Underlaget kan också användas i utbildning av sjuksköterskor och specialistsjuksköterskor. Den tar inte ställning i frågan, utan ambitionen är att bidra till problematisering av centrala begrepp som eutanasi, dödshjälp, assisterat suicid och självvalt livsslut och ge en utblick till andra länder som har annan lagstiftning.
Den första upplagan kom ut 2017 och är sammanställd av Joakim Öhlen och Birgit Rasmussen. I början av nästa år kommer en uppdaterad version, och då medverkar även Anna O´Sullivan.
Du hittar den här: Livshjälp och dödshjälp - ett diskussionsunderlag.