Här strålar det om patienterna

I Evelina Vesiks arbetsmiljö är det mesta gjutet i bly. Både hon och patienterna måste skyddas från den radioaktiva strålning som behövs för att genomföra undersökningarna på den nuklearmedicinska mottagningen i Halmstad.

Liften med den tunga kartongen rullas genom korridoren, från förrådet till labbet. På en sekund rusar strålningsmätaren på väggen.

– Nu måste vi jobba snabbt, säger biomedicinska analytikern Evelina Vesik och öppnar magnetlåset till luftslussen.

När handtvätten är klar, hårnätet sitter på plats och skorna bytts ut klär hon på sig det fyra kilo tunga blyförklädet. Med hjälp av en radiostyrd kran lyfter hon upp ett föremål som påminner om en ståltermos ur kartongen.
– Den väger runt 25 kilo, det är därför vi använder maskin. Men också för att kunna hålla avstånd. En meter gör stor skillnad för strålningen.

Måste bytas regelbundet

Det är fredag på nuklearmedicin på sjukhuset i Halmstad och därmed dags att fylla på ”bränsle” i generatorn i avdelningens hotlab. Behållaren som Evelina Vesik hanterar kommer från en kärnreaktor i Nederländerna och rymmer det radioaktiva ämnet molybden. En ny sådan anländer varje vecka.

– Eftersom radioaktiva ämnen faller sönder måste vi hela tiden byta. I början av veckan strålar det mycket, men framåt helgen är det inte lika starkt, förklarar hon.

I hotlabbet förbereder Evelina Vesik, och de av hennes kollegor som har behörighet att hantera så kallad radiofarmaka, injektioner till patienter som ska genomgå undersökning med gammakamera.

– Vid en vanlig röntgen är det maskinen som strålar men här är det i stället patienten.

Den här förmiddagen undersöks ett hjärta för att ta reda på om det fått bestående skador efter en infarkt.

– Det vi uppfattar är funktion och aktivitet, inte hur organet ser ut, säger Evelina Vesik.

Måndagar och onsdagar görs veckans skelettundersökningar, där gammakamerans uppgift oftast är att upptäcka metastaser, frakturer och förslitningar.

– Vi försöker samla en viss sorts undersökningar till specifika dagar. Då kan vi använda samma läkemedel till flera patienter och begränsar tiden vi hanterar radioaktiviteten. Samtidigt blir det kostnadseffektivt.

Söker sig till rätt organ

Injektionerna innehåller tre ingredienser. Ett läkemedel som söker sig till det organ som ska undersökas, det radioaktiva ämnet teknetium-99m som är en biprodukt av molybden som bildas i hotlabbets generator samt koksalt som späder kittet till rätt koncentration. Blandningen skakas och dras upp i sprutor som förvaras i blyskydd. Proceduren är känslig. Minsta spill måste genast saneras.

– Det hör till yrket att spilla lite. Är det övertryck i kanylen åker en droppe lätt ut.

Radioaktiva restprodukter och kontaminerat material förvaras i ett blyskåp för ”avklingning” i cirka två veckor.

– Teknetium har en halveringstid på 6 timmar, vilket är snabbt i sammanhanget, säger Evelina Vesik.

För dagens hjärtpatient krävs en timmas väntan mellan injektion och undersökning för att läkemedlet ska hitta rätt i kroppen. Tiden däremellan finns vissa restriktioner, som att hålla avstånd till barn och gravida.

– Vissa patienter tycker att det är läskigt att injicera radioaktivitet, men de lugnas när vi berättar att de utsätts för högre doser vid en vanlig datortomografi och att man även utsätts för strålning under en flygresa. Det är mer normaliserat i de sammanhangen, säger Evelina Vesik.

För henne och kollegorna på nuklearmedicin kan den dagliga strålningen däremot orsaka skador om inte arbetsmiljön anpassas efter riskerna. I ett hotlab är väggar och golv blyinfattade, liksom alla behållare, lådor och skåp.
– Sköldkörtel, ögon, bröst och könsorgan är de känsligaste delarna på kroppen och därför bär vi skyddande förkläde och halskrage. Det kan bli väldigt varmt, framför allt på sommaren.

”Lätt att förstå”

Personalen har dubbla dosimetrar som registrerar hur mycket strålning de utsätts för. Gränsvärdena är hårt reglerade och kontrolleras av Strålsäkerhetsmyndigheten. Ändå pågår ett ständigt arbete för att minska exponeringen av både personal och patienter.
– Vi turas om att vara i hotlab en vecka i taget om vi har bemanning för det. I framtiden hoppas vi också kunna dosera radiofarmaka utifrån patientens vikt. I dag får alla vuxna samma mängd.

Evelina Vesik fastnade för nuklearmedicin redan på utbildningen. Hon gick biomedicinska analytikerprogrammet i Göteborg där det ingår 15 högskolepoäng i ämnet.

– Det kändes lätt att förstå. Man lär sig ganska snabbt att avläsa vad som är normalt på bilderna och därmed har man stor chans att utvecklas. Ekg och spirometri innebär mycket mer tolkning och det kräver längre erfarenhet för att bli bra, säger hon.

De första åren efter examen jobbade hon på ett större sjukhus där det fanns en speciell avdelning som blandade radiofarmaka. På hennes nuvarande arbetsplats lockade just mottagningens eget hotlab.
– Jag utför intressanta labbmoment, hanterar avancerad teknik och har patientkontakter. Det ger bra variation och blir aldrig enformigt, säger hon.