Hemrehab – en bro mellan två världar

Rehabiliterande arbetslag i kommunal hemvård är framtidens arbetssätt. Vårdtagarna behöver mindre korttidsvård jämfört med andra grupper, och både vårdtagare och deras anhöriga känner sig trygga när rehabiliteringen sker i hemmet.

10 maj 2004

Det visar en utvärdering av Hemrehab i centrum i Helsingborgs stad, ett projekt som arbetsterapeuten Monica Lööb och jag har genomfört. Genom vårt sätt att arbeta lyckades vi skapa god kontakt med vårdtagare och anhöriga samt en trygg miljö för vårdtagarna i deras egna hem. Det var en förutsättning för att arbeta rehabiliterande utifrån vårdtagarens egen förmåga.

I slutet av 2000 fick jag och Monica, som ansvarade för ett hemvårdsområde i Helsingborgs stad, idén att kombinera ett rehabiliterande arbetssätt med hälso- och sjukvård och socialtjänst. Vårt huvudsyfte var att skapa en trygg miljö och arbeta rehabiliterande i hemmet med utgångspunkt från vårdtagarens egen förmåga. Vi ville erbjuda de äldre i vårdområde centrum ett alternativ till korttidsboende. De skulle få åka hem direkt från Helsingborgs lasarett och få träning i sin bostad.

Vi har båda tidigare arbetat på lasarettets ortopedklinik. Där hade vi sett att de färdigbehandlade patienterna som väntade på korttidsplats blev så bra och kände sig så säkra att de hade kunnat gå direkt hem, med eller utan stöd från hemvården. Men en vårdtagare som tränats i en välanpassad miljö på en rehabiliteringsinstitution kan sällan »ta med sig« träningen till sitt hem. Toaletten kanske är trång och bostaden för övrigt inte anpassad till de nya behoven. Därför behövs ofta hemvård vid utskrivningen i alla fall. En del vårdtagare blir också mer förvirrade ju fler gånger de tvingas bryta upp från ett ställe de lärt känna. Vi ansåg därför att vårdtagarens behov i möjligaste mån skulle tillgodoses i det egna hemmet.

Vi fick pengar för projektet under ett år och startade ett hemrehabteam med sjuksköterska, arbetsterapeut, sjukgymnast och åtta undersköterskor som var intresserade av rehabilitering. En extern person anlitades för att utvärdera projektet, så att resultatet skulle bli så objektivt som möjligt.

Vår målgrupp var personer på ortoped-, medicin- och kirurgkliniker, som hade ett omfattande behov av rehabilitering och stöd/träning för att klara sig själva hemma efter sjukhusvistelsen. Vårdtagarna under projekttiden var mellan 40 och 100 år, med en medelålder på 83 år.

Undersköterskorna arbetade alla dagar 07.00-
21.00 och nattetid tog ordinarie nattpatrull hand om vårdtagarna. Antalet vårdtagare begränsades till tolv och de rehabiliterades hemma i högst åtta veckor.

Vi lade stor vikt vid handledning av undersköterskorna. De handleddes varje vardag av sjuksköterskan och arbetsterapeuten, ibland var även sjukgymnasten med. Där diskuterades hur de kunde gå vidare i rehabiliteringsarbetet utifrån vårdtagarens förmåga och eventuella medicinska insatser. Handledningen skulle också stimulera undersköterskorna att utveckla sitt arbetssätt från omvårdande till rehabiliterande.

I samband med projektstarten i augusti 2001 hade arbetsterapeuten och jag en två veckors utbildning för undersköterskorna. Vi undervisade i ortopedi och rehabilitering, mobilisering av ortopedpatienter, hjälpmedelskunskap, dokumentation samt professionellt förhållningssätt. De fick även auskultera på en ortopedavdelning.

Sjuksköterskan och arbetsterapeuten i Hemrehab var, och är fortfarande, tillsammans med biståndshandläggaren i svp-teamet (svp=samordnad vårdplanering) med på alla vårdplaneringar på lasarettet. Det är viktigt för bedömningen av de medicinska insatserna och av rehabiliteringsbehovet. Tillsammans med vårdtagare och anhöriga bestämmer vi var den fortsatta rehabiliteringen ska äga rum. De allra flesta vill komma direkt hem.

Vårdtagaren och de anhöriga får då också ansikten på de personer som de kommer att möta vid hemkomsten, vilket ger större trygghet inför utskrivningen. Har vårdtagaren tidigare haft hjälp från hemvården tar vi över detta. Vårdtagaren träffar alltså endast personal från Hemrehab under rehabiliteringsperioden, med undantag av dem som haft serviceinsatser såsom städ, tvätt och inköp, som sköts av ett kommunalt bolag. Vid hemkomsten finns vi på plats och hjälper vårdtagaren till bostaden. Väl där bestämmer vi tillsammans med vårdtagaren vilka insatser som behövs.

Vi gör oftast täta besök i början och drar in insatserna efterhand som vårdtagaren känner sig bättre och rehabiliteringen fortskrider. Vi arbetar med att stärka vårdtagarnas självkänsla och få dem att känna sig trygga med det som behöver tränas, som till exempel att duscha. Första gången hjälper undersköterskan till, nästa gång får vårdtagaren duscha själv med personal vid sidan om. Gången därpå finns personalen i lägenheten och gången därefter ringer personalen och hör att allt har gått bra.

För att mäta om vårdtagaren har gjort några framsteg använder vi ett adl-index utarbetat vid Sunnaas sykehus i Norge. Under projekttiden gjordes en bedömning vid hemkomsten från lasarettet, en när vi avslutade kontakten och en tredje bedömning två månader efter avslutad hemrehabilitering. Det visade sig att vårdtagarna hade förbättrat sin totala aktivitetsförmåga med i genomsnitt 27 procent mellan bedömningstillfälle ett och två. De största förbättringarna gällde personlig vård, matlagning och förflyttning utomhus. Vid den sista uppföljningen hade 73 procent av vårdtagarna behållit sin förmåga att klara sig själva eller förbättrat den ytterligare.

När vårdtagarna intervjuades efter cirka åtta veckor i Hemrehab, fick de på en skala mellan ett och fem skatta hur de hade upplevt att få träningen i det egna hemmet och hur trygga de hade känt sig. Resultatet visade att de upplevde största möjliga trygghet med rehabilitering i hemmet (4,8 av 5). Vårdtagarna upplevde också en hög tillfredsställelse med den träning de fått (4,5 av 5). På en öppen fråga svarade de flesta av vårdtagarna att den sociala kontakten, det goda bemötandet samt det hopp och stöd som teamet gav, var den allra viktigaste insatsen. Flera tyckte att promenaderna utomhus var viktigast och att det var bra att mest stöd gavs i början, då det behövdes mest, och mindre i slutet.

Vi har täta kontakter med anhöriga under rehabiliteringstiden. De får information om hur träningen går framåt och vad vi planerar framöver. Genom att anhöriga, oftast barnen, är informerade om att vi till exempel planerar att låta vårdtagaren diska själv, blir det aldrig några problem när de besöker vårdtagaren och ser att det står disk på diskbänken. Tvärtom stöttar de sina föräldrar att diska själva och rehabiliteringen kan fortsätta att gå framåt.

De anhöriga svarade också på en enkät om hur de upplevde kontakten med hemrehabteamet. Alla upplevde den som mycket tillfredsställande. De allra flesta tyckte också att det var tryggt för den närstående att träningen skedde i det egna hemmet. Sammantaget upplevde de anhöriga kontinuitet i vård- och rehabiliteringsinsatserna.

Ett av målen med projektet var en effektivare användning av kommunens resurser; att rätt vårdtagare skulle få rätt hemvårdsinsatser och att dessa skulle styras av behoven. En controller i kommunen räknade på kostnaderna och visade att det var mest kostnadseffektivt att rehabilitera äldre i det egna hemmet (se tabellen ovan).

En utvärdering av hur undersköterskorna utvecklade sitt rehabiliterande synsätt visade att de flesta efter sex månader i teamet tyckte att de arbetade mer rehabiliterande än tidigare.

Vid projekttidens slut betonade undersköterskorna att rehabilitering inte enbart är fysiska åtgärder, utan i hög grad innebär att stärka vårdtagarens självförtroende.

Statistik från vårdplaneringar på lasarettet mellan januari och juni 2002 visade att vårdområde centrum med hemrehabteam tar emot flest antal vårdtagare direkt hem (67 procent). I genomsnitt tar övriga vårdområden emot 41 procent till hemmet. Vårdområde centrum har som en följd av detta ett mindre behov av korttidsplatser (28 procent) jämfört med övriga (48 procent).

Projektet permanentades hösten 2002 och vi har därefter utvecklat ett samarbete med kommunens rehabiliteringsenhet. Målet är att de vårdtagare som är i behov av en rehabiliteringsplats på institution ska få den sista tredjedelen av sin rehabilitering i hemmet. Om vårdtagaren får träna sin förmåga att klara av måltider, bad/dusch samt förflyttning utomhus i sin egen miljö, kan permanenta hemvårdsinsatser undvikas.

Vi har utvecklat samarbetet mellan den kommunala hemvården/hemtjänsten och landstingets slutenvård och primärvård för att främja kvalitet och kontinuitet i vårdkedjan. I dag fungerar Hemrehab i centrum, som lyder under den ordinarie hemvården, likt en bro mellan de två »olika världarna«, landstinget och kommunen. Och i Helsingborgs stad har hemrehabteam startats även i övriga vårdområden

Vår erfarenhet är att det enda effektiva sättet att bedriva rehabilitering av äldre är att arbeta i team. Det ger hög kvalitet i hemvården vilket även resulterar i att gamla människor kan bo kvar hemma längre.

Det rehabiliterande synsättet kan och bör utvecklas genom ökad utbildning och handledning av undersköterskorna inom äldrevården. Arbetsglädjen kan på det sättet bli större, sjukfrånvaron minska och arbetet bli mer attraktivt, så att vi i framtiden kan rekrytera utbildad personal. m

Fotnot: Projektrapporten kostar 80 kronor och kan beställas via e-post: sjukskoterska.hemrehabhelsingborg.se

 

Sjuksköterskans uppgifter i rehabiliteringsarbetet:

  • Vårdplaneringar, bedömning av behov av medicinska insatser tillsammans med arbetsterapeut som bedömer rehabiliteringsbehovet.
  • Medicinska insatser och sjukvård.
  • Delegering av medicinska insatser till undersköterskor.
  • Kontakter med husläkare.
  • Medicinhantering och uppföljning.
  • Handledning till undersköterskorna.

LÄSTIPS:
Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet. Äldreomsorg och hälso- och sjukvård under 90-talet. Stockholm: Svenska kommunförbundet, 2003.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida