Henne måste vi ha kvar!

Det snurrar en ond cirkel i rasande fart på många vårdarbetsplatser runtom i landet. Allt fler orkar inte med arbetstempot och tvingas sjukskriva sig. Enligt lagen är arbetsgivarna skyldiga att ta ansvaret för rehabilitering av långtidssjuka, samtidigt som de ska se till att vården fungerar lika bra som tidigare. Den kompetens som de långtidssjuka stod för när de var i arbete ska ersättas. Bristen på sjuksköterskor och annan vårdpersonal gör det svårt att hitta nya att anställa. Pressen på de kvarvarande blir ännu större vilket leder till fler sjukskrivningar.

Kvinnor i 50-årsåldern i vård- och omsorgssektorn står för den största ökningen av antalet långtidssjukskrivningar i landet. I det här numret av Vårdfacket berättar Astrid Borg sin historia. Hennes berättelse är representativ på många sätt.

Astrid Borg valde att flytta med till kommunen när Ädel infördes i början av 90-talet. Inte för att hon ville byta arbetsgivare utan för att få behålla sitt arbete med de äldre i deras hem.

Det blev tungt. Som så många andra kan hon berätta om våndan av att stå ensam med sin  medicinska kunskap. Kommunens bristande kunskap och intresse för sjukvård gjorde att det blev svårt att få stöd och förståelse.

Läkarna fanns på avstånd och hon fick själv ta det medicinska ansvaret för de svårt sjuka gamla. Övertid, oro och stress hörde till vardagen.

Efter några år sa kroppen ifrån. Det hade den kanske gjort ändå, orsakerna till varför sjukdom utlöses är inte helt klarlagda. För Astrid själv är sambandet dock entydigt. Hon är helt säker på  att hennes Parkinson utlöstes av stressen i jobbet.

Enligt statistiken har Astrid ett stort antal kolleger i samma situation. Långtidssjukskrivna med allt vad det innebär av tankar kring vad som orsakat sjukdomen och med stark oro för framtiden.

Astrid anser sig inte ha fått någon hjälp av sin arbetsgivare att ta tillvara den arbetsförmåga hon ändå har kvar. Hon har i stället mobiliserat krafter att på egen hand ändra sin arbetssituation, lämna arbetsgivaren och söka sig nya vägar.

För andra finns inte den möjligheten. Orken tryter för den som ständigt har ont. Kraften räcker inte längre än att klara av det allra nödvändigaste i vardagen. Det som återstår är sjukpension. En slutstation som för vissa upplevs som en lättnad, för andra som att de fråntagits möjligheten att utöva sitt yrke.

Det är inte bara ett sorgligt beslut för den enskilde utan också en förlust för vården.

Med sjukpensionen går många års erfarenhet och kompetens förlorad.

Som Margareta Karlsson, facklig företrädare hos Astrid Borgs arbetsgivare, uttrycker det: »Arbetet ska inte vara tyngre än att man orkar arbeta kvar även som 60-åring.«

Grunden till problemen är många och komplicerade. Det handlar om arbetsorganisation, arbetsledning, effekterna av Ädelreformen, slimmade budgetar, en arbetsstyrka med allt högre medelålder och personliga levnadsvillkor. Men trots komplexiteten, där lagar, strukturer och annat kan vara svårt att påverka, bör det ändå finnas mycket att göra för att minska utslagningen.

Hur många arbetsgivare tänker: »Här har vi en långtidssjukskriven medarbetare som står för många års erfarenhet. Henne vill vi ha kvar, henne måste vi förresten ha kvar, för att kunna ge våra medborgare god vård. Och hur ska vi då organisera det hela för att behålla den kompetensen?«

I stället verkar tankarna gå i riktningen »hur ska vi kunna göra oss av med den medarbetaren så snabbt som möjligt?«. Att ta itu med bakgrunden till utslagningen ligger då långt borta i planeringen.

Det borde finnas utrymme för många fler kreativa lösningar för att behålla dem som fortfarande har något att ge av sin kompetens i vården.

Då handlar det inte bara om att göra speciallösningar för olika individer, utan även att se över arbetsorganisation och arbetsledning för att skapa långsiktigt hållbara arbetsvillkor.